Står klimatpolitiken över demokratin? Man kan faktiskt få det intrycket. Förra veckan presenterade regeringen sitt förslag till klimatlag. Övergripande enighet råder hos sju av riksdagens åtta partier (samtliga utom SD), vilka inom ramen för Miljömålsberedningen förhandlat om ramverket. Klimatlagen ska träda i kraft 2018.
Den nya klimatlagen innebär bland annat att regeringen måste ta fram en handlingsplan för klimatpolitiken för varje mandatperiod och att resultatet av den förda politiken måste redovisas till riksdagen årligen. Syftet är att styra klimatpolitiken mot de utsläppsminskningsmål riksdagen ska besluta om.
Miljömålsberedningen, där alla partier utom Sverigedemokraterna ingår, enades förra året om att Sverige ska ha ett ”netto nollutsläpp” av klimatpåverkande växthusgaser 2045. Det ska nås genom att minska utsläppen på hemmaplan med 85 procent jämfört med 1990 års nivå.
Det ska bli olagligt för kommande regeringar att prioritera bort klimatet, enligt Isabella Lövin (MP).
Miljömålsberedningen satte också upp delmål som innebär utsläppsminskningar med 70 procent 2040 och 63 procent 2030 jämfört med 1990 års nivåer. Isabella Lövin (MP) hävdade att det skulle bli olagligt för kommande regeringar att prioritera bort klimatet. Men menar hon verkligen vad hon säger?
Parlamentarismens grundidé är att regeringen måste söka stöd för sin politik i det folkvalda parlamentet. Sedan riksdagens första kammare avskaffades väljs hela riksdagen ny vart fjärde år, och tidigare majoriteter har inte längre något kvardröjande inflytande. Från detta demokratiska perspektiv gäller det för regeringen att vid varje tillfälle få majoritet i riksdagen för de klimatåtgärder man anser behövs. Har man inte stöd hos majoriteten hos de folkvalda ska förslagen inte genomföras. Det är i det sammanhanget ointressant vad riksdagen kan ha ansett under en tidigare mandatperiod.
Finns det någon rimlighet i att den nuvarande riksdagen ska besluta om vilka beslut som riksdagen får fatta efter nästa val, 2018 och framöver? Nej, naturligtvis inte. Det skulle innebära en inskränkning i folkmajoritetens demokratiska rättigheter att fatta de beslut man finner vara de bästa. Finns det någon rimlig anledning att skapa nya regler som minskar de folkvaldas framtida inflytande? Vad skulle hända om Sveriges utveckling styrs genom beslut som den folkvalda majoriteten inte ställer sig bakom? Är inte detta att begränsa den parlamentariska demokratins roll? Vad blir nästa steg? Ska vi formulera lagar om vad som ska gälla för framtida regeringar med avseende på försvarspolitiken, socialpolitiken, utbildningspolitiken…
Här finns skäl att vara återhållsam och att hålla huvudet kallt. Oavsett hur angeläget man anser det vara att påverka det framtida klimatet ska inte demokratin och parlamentarismen undergrävas.
Anders Wijkman, ordförande i Miljömålsberedningen.
Lagrådet har i sitt yttrande helt sågat den föreslagna klimatlagen. Det framgår enligt lagrådet inte på vilket sätt lagen ska vara rättsligt bindande. Det föreskrivs inga sanktioner eller andra rättsverkningar av att regeringen underlåter att fullgöra sina åligganden enligt lagen. Det finns alltså inte något rättsligt ansvar enligt lagrådet utan regeringens framtida klimatpolitik får prövas politiskt, precis som gäller idag på alla politikområden. Någon särskild klimatlag behövs därför inte.
Enligt lagrådet kommer inte en klimatlag att öka förutsättningarna för att det klimatpolitiska arbetet kan bedrivas på ett långsiktigt sätt. En ny riksdagsmajoritet kan ändra lagen eller upphäva den.
Som skäl för en lagreglering anges att ”det ökar transparensen” och att det ”skickar signaler till omvärlden”. Men enligt lagrådet är det inte något skäl för den nya lagen. Det finns bättre sätt att informera allmänheten och omvärlden. Lagrådet avstyrker lagförslaget.
”Det är inte vanligt att lagrådet riktar så pass hård kritik mot ett förslag”, säger Ekots politiske kommentator Fredrik Furtenbach. ”Det är inte bara en synpunkt som de framfört. De tycker att regeringen ska kasta förslaget i papperskorgen helt – och det händer inte ofta. Det sätter fokus på att det är ett dåligt juridiskt förarbete.”
I praktiken kommer det naturligtvis inte att bli olagligt vare sig att höja eller sänka miljökraven i framtiden. Om regeringen har majoritet i riksdagen kommer besluten att kunna förändras åt olika håll. Lagen är därför tämligen meningslös, annat än som ”signal”. Men är det verkligen tillräckligt motiv för klimatlagen?
Den nya klimatlagen innebär bland annat att regeringen måste ta fram en handlingsplan för klimatpolitiken för varje mandatperiod och att resultatet av den förda politiken måste redovisas till riksdagen årligen. Syftet är att styra klimatpolitiken mot de utsläppsminskningsmål riksdagen ska besluta om.
Miljömålsberedningen, där alla partier utom Sverigedemokraterna ingår, enades förra året om att Sverige ska ha ett ”netto nollutsläpp” av klimatpåverkande växthusgaser 2045. Det ska nås genom att minska utsläppen på hemmaplan med 85 procent jämfört med 1990 års nivå.
Miljömålsberedningen satte också upp delmål som innebär utsläppsminskningar med 70 procent 2040 och 63 procent 2030 jämfört med 1990 års nivåer. Isabella Lövin (MP) hävdade att det skulle bli olagligt för kommande regeringar att prioritera bort klimatet. Men menar hon verkligen vad hon säger?
Parlamentarismens grundidé är att regeringen måste söka stöd för sin politik i det folkvalda parlamentet. Sedan riksdagens första kammare avskaffades väljs hela riksdagen ny vart fjärde år, och tidigare majoriteter har inte längre något kvardröjande inflytande. Från detta demokratiska perspektiv gäller det för regeringen att vid varje tillfälle få majoritet i riksdagen för de klimatåtgärder man anser behövs. Har man inte stöd hos majoriteten hos de folkvalda ska förslagen inte genomföras. Det är i det sammanhanget ointressant vad riksdagen kan ha ansett under en tidigare mandatperiod.
Finns det någon rimlighet i att den nuvarande riksdagen ska besluta om vilka beslut som riksdagen får fatta efter nästa val, 2018 och framöver? Nej, naturligtvis inte. Det skulle innebära en inskränkning i folkmajoritetens demokratiska rättigheter att fatta de beslut man finner vara de bästa. Finns det någon rimlig anledning att skapa nya regler som minskar de folkvaldas framtida inflytande? Vad skulle hända om Sveriges utveckling styrs genom beslut som den folkvalda majoriteten inte ställer sig bakom? Är inte detta att begränsa den parlamentariska demokratins roll? Vad blir nästa steg? Ska vi formulera lagar om vad som ska gälla för framtida regeringar med avseende på försvarspolitiken, socialpolitiken, utbildningspolitiken…
Här finns skäl att vara återhållsam och att hålla huvudet kallt. Oavsett hur angeläget man anser det vara att påverka det framtida klimatet ska inte demokratin och parlamentarismen undergrävas.
Lagrådet har i sitt yttrande helt sågat den föreslagna klimatlagen. Det framgår enligt lagrådet inte på vilket sätt lagen ska vara rättsligt bindande. Det föreskrivs inga sanktioner eller andra rättsverkningar av att regeringen underlåter att fullgöra sina åligganden enligt lagen. Det finns alltså inte något rättsligt ansvar enligt lagrådet utan regeringens framtida klimatpolitik får prövas politiskt, precis som gäller idag på alla politikområden. Någon särskild klimatlag behövs därför inte.
Enligt lagrådet kommer inte en klimatlag att öka förutsättningarna för att det klimatpolitiska arbetet kan bedrivas på ett långsiktigt sätt. En ny riksdagsmajoritet kan ändra lagen eller upphäva den.
Som skäl för en lagreglering anges att ”det ökar transparensen” och att det ”skickar signaler till omvärlden”. Men enligt lagrådet är det inte något skäl för den nya lagen. Det finns bättre sätt att informera allmänheten och omvärlden. Lagrådet avstyrker lagförslaget.
”Det är inte vanligt att lagrådet riktar så pass hård kritik mot ett förslag”, säger Ekots politiske kommentator Fredrik Furtenbach. ”Det är inte bara en synpunkt som de framfört. De tycker att regeringen ska kasta förslaget i papperskorgen helt – och det händer inte ofta. Det sätter fokus på att det är ett dåligt juridiskt förarbete.”
I praktiken kommer det naturligtvis inte att bli olagligt vare sig att höja eller sänka miljökraven i framtiden. Om regeringen har majoritet i riksdagen kommer besluten att kunna förändras åt olika håll. Lagen är därför tämligen meningslös, annat än som ”signal”. Men är det verkligen tillräckligt motiv för klimatlagen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar