onsdag 29 november 2017

Södra Skanstull vinner Planpriset 2017

Sveriges Arkitekter delar varje år ut Planpriset för att stimulera, utveckla och ge spridning åt goda exempel för årets bästa samhällsplanering eller stadsplanering. I år var det stadsdelen Södra Skanstull, som fick priset. Juryn belönar ett väl utfört planarbete som tar sig an en eller flera angelägna stadsbyggnadsfrågor.
Perspektiv mot söder.
Stadsdelen Södra Skanstull ska knyta ihop Södermalm med Gullmarsplan. Södra Skanstull är ett område med kommers och stadsliv men också trafikbuller, stora outnyttjade ytor, spår, barriärer och höjdskillnader. Här finns Årstavikens promenadstråk, odlings-, båt- och idrottsverksamheter. Här vill man skapa en levande och blandad stad genom ett öst-västligt gatustråk under broarna från den lägre kajnivån till Ringvägen med nya torg och gång- och cykelmöjligheter mellan stadsdelarna.
Perspektiv med några av broarna.
Längs med gatustråket byggs en blandad stadsdel med ca 750 bostäder, kontor, hotell med idrott, handel, kaféer och restauranger i bottenvåningarna. De befintliga hotell och Åhlénskvarteren byggs till över bilramperna med 5-7 våningars bebyggelse, samma höjd som omgivande kvarter på Södermalm.
Nya sport- och idrottsaktiviteter tillkommer närmare Eriksdalsbadet. Stadsdelen vid Skanstull får en ny stadsfront mot Gullmarsplan och Årstavikens dalgång. De som jobbar och bor i området har varit med i planprocessen.
Perspektiv mot norr.
Juryn för Sveriges Arkitekters Planpris uppskattade den lokala förankringen och igår tog en glad grupp från Stockholms stadsbyggnadskontor, White och Spacescape emot Planpriset på Arkitekturgalan.
Södra Skanstull, plan.
”Södra Skanstull innehåller alla utmaningar det innebär att knyta ihop och komplettera staden. Idag är det en miljö som präglas av den trafik som genomkorsar området. I planeringsarbetet har arkitekterna tagit avstamp i de kvaliteter som finns och i erfarenheter hos de som lever och verkar i området”, säger juryns ordförande Birgitta Lööf, arkitekt SAR/MSA och biträdande stadsbyggnadsdirektör i Göteborg.
Nytt stråk genom området.
Juryns motivering i sin helhet: ”Den omsorg om människorna på platsen som ligger till grund för planprogrammet för Södra Skanstull ger det en stark lokal förankring. Det blir trovärdigt att dess stadsbyggnadsstrategi leder till en dynamisk och levande stadsmiljö av stort värde för att på sikt utvidga Stockholms innerstad mot söderort. Utmaningen att läka staden i den här typen av ytterst komplexa miljöer blir allt vanligare i våra städer. I Södra Skanstull har Stockholm lyckats visa att det kan vara möjligt.”
Befolkningstäthet i området.
Under arbetet med att ta fram ett planprogram för södra Skanstull har Spacescape varit delaktiga som expertstöd åt Stockholms stad genom Alexander Ståhle, Malin Dahlhielm och Joel Hernbäck. En nulägesbeskrivning av områdets stadsbyggnadsförutsättningar har tagits fram, som innefattar stadslivsobservationer och analyser av tillgänglighet, mötesplatser, rekreation och trygghet. Spacescape har bistått i designarbetet i en serie workshops och har genomfört plananalyser av bland annat stadslivs- och handelspotential.
Planområdet är onekligen en stor utmaning, med alla broar och nivåskillnader. Det blir spännande att se hur planen genomförs och om intentionerna verkligen kan förverkligas.

tisdag 21 november 2017

Köldrekord och snökaos

För några dagar sedan var det ruskigt kallt i Nikkaluokta och ett nytt köldrekord sattes för säsongen. Natten mot söndag uppmätte SMHI -22 grader i Nikkaluokta, vilket var nytt säsongslägsta. Men bara några dagar senare slogs rekordet. Enligt SMHI uppmättes säsongens hittills lägsta temperatur under natten till tisdagen med 30,3 minusgrader i Gielas i södra Lapplandsfjällen. Men något rekord är det ju inte. Den 4 november 1952 var det hela -39° i Nikkaluokta.
Snökaos stoppar all busstrafik i innerstaden.
Och i morse vaknade vi också i Stockholm med snö på taken. Men något snörekord var det inte nu heller även om jag uppskattade det till ett par dm snö frampå förmiddagen. Men novemberrekordet i Stockholm sattes med 39 centimeter snö så sent som 9 november 2016. Förra året alltså. Men det var ändå tillräckligt för att orsaka kaos i trafiken. Samtliga bussar i Stockholms innerstad fick ställas in på tisdagsmorgonen på grund av svår halka och kraftigt snöfall. Först vid lunchtid började de rulla i gång igen. Snörekordet för november i Sverige är annars från 1925 med 190 cm i Kopparåsen i Jukkasjärvi, Kiruna. Det står sig ännu.

Uppdatering fredag 24 november
På onsdagen föll mer snö men redan på torsdagen töade snön bort igen.

Kulturprofil

DN har idag publicerat en artikel om en kulturprofil med anknytning till Svenska akademien som utsatt ett antal kvinnor för övergrepp. Inget namn nämns men många ledtrådar ges.
Jag googlar några minuter och sen hittar jag den här artikeln, också i DN, för några år sen. Det tycks vara svaret på gåtan.
Svårare än så var det alltså inte. Men jag har inte heller nämnt något namn.

Uppdatering den 22 november:

lördag 18 november 2017

Högbergsgatan 44 - Sila mygg och svälja kameler

Idag skriver DN om det röda trevåningshuset på Högbergsgatan 44, i hörnet vid Kvarngatans trappor, där det finns förslag om bygglov för en påbyggnad med 2-3 våningar, ett beslut som kan tas på delegation.
DN slår larm om hotad 1800-talsbebyggelse idag.
Byggnaden kan ses från mitt vardagsrumsfönster, och är obestridligen karaktäristisk genom sin utformning och fasadutsmyckning. Byggnaden är från 1852 och låg då vid Fatburens strand. Den fick sin nuvarande form 1903, som privatpalats för en grosshandlare.
Högbergsgatan 44 ska byggas på med flera våningar.
Jag blir onekligen förvånad över detta, särskilt som jag själv nyligen nekades balkongbygge mot gården i ett hus i angränsande kvarter, där jag bodde tidigare och där de flesta hus redan har fått balkonger. Där skulle inte gatubilden påverkas ett smack. Vid Högbergsgatan skulle gatubilden påverkas avsevärt minst sagt, faktiskt förvanskas. Här kan man tala om att staden silar mygg och sväljer kameler.
Skönhetsrådet har avstyrkt och dess sekreterare Henrik Nerlund är förvånad. Han trodde att det skulle finnas större förståelse för värdet av 1800-talsbebyggelsen. Jag instämmer i hans bedömning, och jag vill understryka att jag inte är motståndare till högre hus i allmänhet. Det är försämringen av stadsbilden jag är emot. Jag kan tänka mig fler våningar på andra byggnader i närheten, men varför här?
Fastigheten Nederland mindre 7 i hörnet mellan Högbergsgatan och Kvarngatans trappor är bara gulmärkt.
Byggnaden är bara gulmärkt enligt stadens kulturhistoriska klassificering, vilket innebär ”positiv betydelse för stadsbilden och/eller av visst kulturhistoriskt värde”. Jag är förvånad över låga denna värdering. De mest värdefulla husen är blå- eller grönmärkta. Om bygglovet beviljas kan man dessutom luta sig emot att detaljplanen från 1959 tillåter högre hus, men då avsågs hela kvarteret att rivas, vilket är helt inaktuellt. 

torsdag 9 november 2017

Fortsatt regnig höst på Gotland

Fram till slutet av maj regnade det ganska lite på Gotland, och som vanligt började man tala om sjunkande grundvatten och bevattningsförbud. Men under juni och juli regnade det normalt igen och från augusti till och med oktober regnade det mer än normalt.
Perioden december 2016-maj 2017 var visserligen torrare än normalt, men från juni till och med oktober har det regnat mer än normalt.
Under de senaste 30 åren har det regnat i snitt 490 mm per år på Gotland. Under de senaste  sju åren (2010-2016) regnade det 538 mm i snitt..
Nederbörd i Visby 1980-2016 i mm/år.
 Under de senaste 12 månaderna har det regnat hela 622 mm, alltså betydligt mer än normalt. Så Region Gotland kan nog inte skylla på det torra vädret när vattnet inte räcker till.
Räknat på de senaste 12 månaderna har det regnat mer än normalt på Gotland, och särskilt mycket under september-oktober. Så här ser nederbördsstatistiken för Visby ut för de senaste åren.

Nederbörd i Visby, mm per månad 2013-1017.
Så med den regniga hösten fylls grundvattenmagasinen på. Också Tingstäde träsk är på väg att fyllas upp. "Hurra, va mycket det har regnat", skrev Region Gotland i ett pressmeddelande. Men enligt Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, är grundvattennivåerna i de stora magasinen fortfarande under det normala medan nivåerna i de små magasinen faktiskt är över det normala för årstiden. De små magasinen handlar mest om enskilda brunnar, medan de stora magasinen framförallt är sand- och grusåsar, där kommunala vattentäkter ofta finns. Trots allt regn säger Susanne Bjergegaard Pettersson, chef för vatten- och avlopp på Region Gotland, att vattenbristen inte är över. Gotland behöver fortfarande nästan en hel årsnederbörd extra för att nivåerna i öns stora vattenmagasin ska bli normala. Och det kommer troligtvis ändå att bli bevattningsförbud nästa sommar. Trots att det regnat mer än normalt!
Problemet handlar delvis om att det har regnat mycket under en kort period, och att grundvattennivåerna inte fylls på då utan att vattnet i stället rinner ut i Östersjön. Alla utdikningar som ägde rum under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet har inneburit att en massa mindre träsk och våtmarken försvunnit. Det är bättre om det regnar lite jämnt då och då. På sikt borde nog en del våtmarker återställas där det är möjligt. För vi råder ju knappast över hur regnet fördelar sig och ibland regnar det alltså mycket på kort tid.

måndag 6 november 2017

Mikroplasten i havet ökar dramatiskt – eller kanske inte?

Under flera år har man varnat för att den växande användningen av plast i samhället också leder till en ökande halt av mikroplast i havet, och i fisken som lever där. SVT larmade t ex i februari 2015 med ”Plastutsläpp i havet ökar dramatiskt: Vi måste ändra vanor”. SVT refererade forskare som tror att mängden kan komma att tiofaldigas till år 2025 om inget ändras. 2012 producerades 288 miljoner ton plast, en ökning med 620 procent sedan 1975. Problemet sägs ligga i dålig avfallshantering, speciellt i utvecklingsländer. I länder med snabb ekonomisk tillväxt ökar mängden sopor medan ländernas avfallshantering har svårt att hänga med, vilket medför ännu mer plast i haven, enligt Kerstin Magnusson, forskare vid IVL Svenska Miljöinstitutet. Vi måste därför enligt Kerstin Magnusson ta ansvar för vår konsumtion, speciellt när det gäller sådant som plastpåsar och förpackningsplast.
Plastpåsar är roten till allt ont.
Även Naturskyddsföreningen varnar för plastanvändningen. Enligt SNF fylls våra hav av plast. En stor del av den plast som hamnar i havet är enligt SNF engångsförpackningar och plastpåsar. Om det fortsätter som idag kan haven innehålla mer plast än fisk i framtiden, i alla fall enligt SNF. Men Naturvårdsverket har faktiskt undersök källorna till mikroplast, och det är inte alls frågan om engångsförpackningar och plastpåsar. Svenska miljöinstitutet, IVL, har på Naturvårdsverkets uppdrag kartlagt källor till och spridningsvägar av mikroplaster i en kartläggning från 2016-2017. Undersökningen visar att den största källan utgörs av trafiken genom väg- och däckslitage som uppskattas till 8 900 ton per år.
Däckslitage är roten till allt ont.
Därefter kommer granulat från konstgräsplaner med cirka 1 640–2 460 ton per år. Andra källor är slitage från båtskrov som uppskattas till cirka 160–740 ton per år, tvätt av kläder (syntetfibrer) från tvätt cirka 8–950 ton per år och industriell produktion och hantering av primärplast cirka 310–530 ton per år.
Konstgräsplaner är roten till allt ont.
Utsläpp från konstgräsplaner och tvätt av textilier av syntetfibrer har beräknats till 1 640–2 460 respektive 8–950 ton per år.
Tvätt av kläder är roten till allt ont.
Utsläpp till följd av målning av byggnader beräknas till 130–250 ton per år. Mängden mikroplast som skapas genom att plastskräp bryts ned, till exempel plastpåsar och platsemballage, har inte gått att beräkna. Så varför säger då SNF att dessa utgör ”en stor del”? Det vet vi inte och det är kanske inte alls så.
Enligt en artikel i SvD har förbrukningen av plast under 50 år ökat 20 gånger. Mycket hamnar i haven. ”Det kan ta flera hundra år för plast att brytas ner. Därför är en av de viktigaste åtgärderna vi kan vidta att minska användningen”, säger Marie Löf vid Östersjöcentrum enligt SvD. Mellan 1964 och 2014 ökade tillverkningen av ny plast från15 till 311 miljoner ton per år. År 2050 förutspås 99 procent av alla sjöfågelarter ha plast i magen, enligt SvD.
Men trots alla domedagsprofetior har koncentrationen av mikroplast i Östersjön inte ökat på 30 år enligt en ny studie utan varit konstant! Enligt studien, som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Science of the Total Environment, är koncentrationen av mikroplast i både fiskar och vatten på samma nivå som 1987, trots att produktionen av plast är mycket högre idag än någonsin tidigare. Forskarna hade förväntat sig att hitta högre halter med mikroplast i de nyare proverna. Så vart har plasten tagit vägen? Sjunker den till botten? Finns det organismer som kan bryta ner den eller förs den bort av strömmarna? Ingen vet, men det är faktiskt inte värre än för 30 år sen. Det överraskande är att mängden plast i fisk har varit helt konstant under de senaste 30 åren, säger Torkel Gissel Nielsen, professor vid institutet för akvatiska resurser vid Danmarks tekniska universitet. ”Det kan finnas flera förklaringar, den som ligger närmast till hands är att en del av plasten sjunker ner till botten”, säger Torkel Gissel Nielsen. ”En annan förklaring kan vara att havsströmmar fört ut mikroplasten ur Östersjön och en tredje faktor skulle kunna vara att bakterier bryter ner plasten.”
Så summan av kardemumman är att vi inte vet hur farligt det är med plast. Speciellt inte med plastpåsar.

söndag 29 oktober 2017

Stockholms skyline och Söder Torn

En stadssilhuett eller skyline är den artificiella horisont som skapas av stadsbebyggelse, och som består av konturerna av en stads högre byggnader. För en stad med skyskrapor påverkas denna stadsilhuett starkt av dessa var man än befinner sig. Men i grunden påverkas stadsilhuetten av var man befinner sig. Det blir därför svårt att tala om en stads silhuett som någonting entydigt.
Londons skyline.
I en stad med måttligt höga hus, som Stockholms innerstad,  är det genomgående dessa som utgör stadssilhuetten från de flesta punkter på gatunivå. Först om man stiger upp på en höjd med utsikt påverkas stadssilhuetten av byggnader på längre avstånd. Ställer man sig till exempel mitt på Västerbron, på Skinnarviksbergets topp eller vid Mosebacke, ser man en relativt jämnhög stadssilhuett som bryts av enstaka kyrktorn och andra högre byggnader. Men först när man själv befinner sig i ett av Stockholms fåtaliga höga hus kan man egentligen överblicka en längre sammanhängande stadshorisont.
Stockholms skyline.
Jag har tänkte en hel del på Stockholms stadssilhuett under de senaste veckorna, eftersom jag nyligen har flyttat från Kvarnberget högt upp i ett av Stockholms högsta bostadshus, Söder Torn. Och från vår lägenhet kan man betrakta en betydande del av Stockholms stadssilhuett, 270 grader från sydväst via norr mot sydost. Jag kan inte se rakt mot söder. Samtidigt brukar jag ofta titta efter Söder Torn från olika platser i staden. Och det märkliga är att huset inte ens syns från så många olika håll. Det är helt enkelt för lågt.
Södermalms skyline från norr.
Det finns bland stadsteoretiker och arkitekturhistoriker en föreställning om att Stockholms topografi markeras genom Brunkebergsåsens sträckning från Norrtull till Skanstull. Ska höga hus byggas i Stockholm ska det vara för att markera åsen, och så har ju också skett. Wenner-Gren Center, Johannes kyrka, de fem Hötorgskraporna, Skattehuset, Söder Torn och Folksamhuset ligger alla längs denna nordsydliga axel. Men tittar man noggrannare ligger ju flera av dessa hus inte på denna höjdrygg utan strax bredvid. Dessutom finns det många höjder i Stockholm på andra ställen än åsen. Det gäller ju Kungsklippan, Stadshagen, Marieberg, Vanadislunden, Skinnarviksbergen, Mosebacke och Vita bergen. I själva verket är talet om den nordsydliga åsen mest en myt. Stockholms topografi markeras i stället av ett större antal höjder och vattenstråk. På en del av dessa höjder finns höga byggnader vid sidan om den nordsydliga åsen, till exempel DN-skrapan i Marieberg, Kvinnohuset i Stadshagen, Södersjukhuset, Högalidskyrkan, Engelbrektskyrkan, Bonnierhuset, höghusen vid Danviksklippan, Katarina kyrka, Sofia kyrka. Vid sidan om de vanliga byggnaderna sticker gasklockan vid Värtan upp rejält över horisonten liksom Kaknästornet, de tre tornen på Gröna lund samt några höga skorstenar och radiomaster här och var.
Stockholms skyline från Mosebacke.
Från mitt perspektiv sticker flera ”höga” byggnader inte ens över horisonten, till exempel Hötorgshusen, samtidigt som flera byggnader som inte brukar nämnas bland de höga sticker upp. Det gäller till exempel Södersjukhuset och Nya Karolinska. Men helhetsintrycket är ändå att silhuetten är så otroligt jämn och att det är så få byggnader som bryter horisonten av skog i fjärran.
Och från detta kan jag återknyta till mitt eget hus, Söder Torn. Ett av Stockholms högsta bostadshus syns inte alls från så många olika håll. Det är helt enkelt för lågt. Men det var inte tänkt så från början. Söder Torn var inflyttningsklart 1997 efter en trasslig tillkomsthistoria och ritat av den kända danska arkitekten Henning Larsen.
Köpenhamns operahus, ritat av Henning Larsen.
Han ritade också Malmö stadsbibliotek, för vilket han fick Kasper Salinpriset, operahuset i Köpenhamn som stod klart 2005 samt konserthuset i Uppsala, alla fina byggnader med högtstående arkitektur.
Söder Torn från Medborgarplatsen.
Men Söder Torn brukar inte klassas lika högt arkitektoniskt. Och den minnesgode kanske erinrar sig alla turer kring ”Haglunds pinne”, som huset kallades under planeringsstadiet, och som slutade med att Henning Larsen till slut drog sig ur projektet. Huset var från början tänkt att få 40 våningsplan, men detta fick kritik och Stockholms politiker vågade inte fullfölja planerna utan krympte huset med 16 våningsplan till 24 våningar. Så gjorde man rätt? Hur hade ett bostadshus med 40 våningsplan påverkat omgivningen och Stockholms skyline? Det kanske följande bilder kan ge viss vägledning för.
Så här var faktiskt Söder Torn tänkt att se ut från början.
Från ett annat perspektiv ser Söder Torn ut så här.
Med 40 våningar hade bilden blivit en annan.
Min slutsats är att Stockholms politiker är alltför räddhågsna. När Rafael Moneo ritade  Moderna museet fick byggnaden inte sticka ut det minsta. Den ritades om tills den till slut blev helt intetsägande, trots att den ligger på en plats där en framträdande arkitektur skulle ha kunnat tillföra Stockholm arkitektur i världsklass. Ett tredje exempel är den tyska arkitekten Heike Hanadas förslag till Stadsbibliotekets tillbyggnad Delphinium, när hon 2007 vann en av världens största arkitekttävlingar någonsin i konkurrens med ett mycket stort antal etablerade arkitekter.
Delphinium av Heike Hanada.
Förslaget följde helt och hållet programmet för tävlingen och lämnade Asplunds bibliotek helt intakt, samtidigt som det tillförde nya värden. Inte heller vågade man låta Henning Larsen fullfölja sina ursprungliga idéer för Söder Torn. I alla tre fallen till nackdel för Stockholms arkitektur. Och skyline.

onsdag 25 oktober 2017

Stockholms tunnelbana enligt Handelskammaren

Stockholms Handelskammare är en pålitlig tillskyndare av tunnelbanans utbyggnad. Det är bra. Sedan Blå linjens Sundbybergsgren färdigställdes för mer än 30 år sedan har just ingenting mera hänt. Sedan dess har befolkningen i regionen ökat med tre kvarts miljon människor, en 50-procentig ökning. Antalet tunnelbanestationer har ökat från 99 till 100, dvs med Skarpnäck. Ändå har befolkningen i stor utsträckning tillkommit genom förtätning av regionens centralare delar och inom den zon som tunnelbanan kan täcka.
Genom Stockholms- och Sverigeförhandlingen har man kommit överens om ytterligare några stumpar, några välmotiverade, som Nackabanan och banan till Barkarby, andra mer svårbegripliga, som sträckan Odenplan-Solna. Dessa utbyggnader ska vara klara 2035, och vid den tidpunkten har regionens befolkning sannolikt ökat med ytterligare minst en halv miljon invånare. Trängseln inom kollektivtrafiken bara ökar.
Handelskammarens förslag till nya tunnelbanelinjer och stationer.
Nu har Handelskammaren presenterat förslag på ytterligare utbyggnader med 22 nya stationer. En del av dessa är otvivelaktig bra, medan andra är mindre väl genomtänkta. Och flera förslag bortser helt från att andra lösningar redan har fått politisk förankring.
Det hade ju varit utmärkt om man redan för 20 år sedan beslutat sig för att bygga ut tunnelbanan till Täby och Arninge, som Handelskammaren föreslår, men i stället har man ju satsat på Roslagsbanan och fortsätter att göra det. På samma sätt hade det säkert varit bättre att förlänga tunnelbanan från Ropsten till Lidingö centrum i stället för att bygga en ny bro för Lidingöbanan, men tyvärr har man även där fattat ”fel” beslut.
Tunnelbanor har hög kapacitet och kräver tät bebyggelse och stort resandeunderlag för att vara samhällsekonomiskt motiverade. Inte alla Handelskammarens förslag fyller dessa krav. Man kan nog förlänga tunnelbanan från Nacka till Orminge, men knappast ända till Gustavsberg. Det blir för stor investering i förhållande till antalet trafikanter. Att förlänga tunnelbanan från Fruängen via Långsjö till Huddinge centrum är likaså en tveksam satsning, liksom att förlänga den från Skarpnäck via Älta till Bollmora och Tyresö Strand. Däremot borde man nog undersöka om tunnelbanan inte kunde förlängas från Skarpnäck till Sköndal, där man nu planerar flera tusen nya bostäder, en förhållandevis kort sträcka.
Jag tycker att det är bra att som Handelskammaren föreslår även förlänga Hjulstagrenen till Barkarby och kanske vidare mot Viksjö, under förutsättning att man där bygger fler bostäder. Det förstärker tunnelbanans nätstruktur, med fler bytespunkter.
Handelskammare föreslår vidare att man ska förlänga den linje mellan Älvsjö och Fridhemsplan, som beslutats, norrut för att koppla ihop den med sträckan Odenplan-Solna. Det är ett utmärkt förslag. Den redan beslutade sträckan Odenplan-Solna är faktiskt helt idiotisk, av flera skäl. Dels går den parallellt med en redan befintlig pendeltågslinje. Dels är den tänkt att trafikeras som en avgrening av Gröna linjen till Hässelby, vilket innebär en betydande kapacitetssänkning av gröna linjen, samtidigt som befolkningstillväxten fortsätter inom den Gröna linjens upptagningsområde i Västerort. Detta kan man undvika om den i stället korsar Gröna linjen vid Odenplan och kopplas vidare till Fridhemsplan och Älvsjö. När Bromma flygplats ska bebyggas med bostäder kommer betydande kapacitetsförstärkning att behövas och ännu har ingen utredning lagt fast hur detta ska ske. Denna fråga undviker dock även Handelskammaren att ta i, eftersom man vill behålla Bromma flygplats.
Tunnelbanor är bäst när man behöver hög passagerarkapacitet, vilket är fallet vid sträckningar från periferi mot centrum. Däremot behövs sällan lika hög transportkapacitet för tvärresor, och där är sällan tunnelbana bästa val. Det har inte Handelskammaren förstått. Därför föreslår man även några tunnelbanor i tvärled långt från centrum. Det är till exempel knappast motiverat med en tunnelbana från Vällingby via Rinkeby och Kymlinge till Danderyds sjukhus och inte heller från Älvsjö till Högdalen, Fagersjö, Hökarängen, Sköndal till Älta. Det är helt osannolikt att en sådan linje skulle kunna få trafikantmängder som motiverar en tunnelbana, knappast ens spårväg, oavsett hur många bostäder som kan byggas vid enskilda stationer längs en sådan bana. Tvärbanan som går mera centralt i regionen har ju visat att spårväg faktiskt fungerar bra för tvärresor. Det är lite tråkigt att Handelskammare föreslår sådana utbyggnader, eftersom andra delar av deras utredning är betydligt mer motiverade. Samtidigt är det ytterst angeläget att någon verkligen tar ansvar för att lägga en systemsyn på tunnelbanans långsiktiga utbyggnad. Detta saknas tyvärr totalt i Stockholms- och Sverigeförhandlingens arbete. Handelskammaren har ju i grunden rätt i att Stockholms tunnelbana är alltför stjärnformig, och att den på sikt borde utvecklas i riktning mot en nätstruktur. Låt oss hoppas att det kommer att ske inom ramen för arbetet med nästa regionplan för Stockholmsregionen.

fredag 13 oktober 2017

Bostadsbristen fortsätter att öka trots avmattningen

Avmattningen på bostadsmarknaden har diskuterats i medierna de senaste dagarna. Men jag tror att man bör ta talet om avmattning med en nypa salt, i varje fall i Stockholmsregionen. Under det senaste kvartalet har priserna på bostadsrätter faktiskt sjunkit något lite, med 0,3 %, men på årsbasis har de stigit i Stockholmsregionen med 2 procent och i centrala Stockholm med fyra procent medan villapriserna steg med 6 procent. Alltså, priserna har fortfarande stigit om än inte fullt så snabbt som tidigare. Förresten sjönk de också något våren 2016 för att därefter stiga igen. Liksom de sjönk hösten 2014, för att därefter stiga igen. Liksom de sjönk mellan 2007 och 2008 samt 2002 och 2003 för att därefter stiga igen. Utvecklingen har inte alltid varit jämn, men i det långa loppet stigande.
Bostadspriser per kvadratmeter i Stockholm 2014-2017.
Snittpriset på bostadsrätter i centrala Stockholm ligger nu på över 91.000 kronor per kvadratmeter och närmar sig 58.000 i länet. Antalet bostadsköp är samma som i september förra året. Ingen minskning alltså, men det tar något längre tid att sälja en lägenhet i år. Att man talkar om avmattning handlar alltså bara om att priserna kanske inte fortsätter att öka, i varje fall inte i samma takt som tidigare, inte att de redan skulle sjunka.
Bostadsproduktionen har alltså ökat under de senaste åren. Under 2015 färdigställdes 12 000 lägenheter och under 2017 nästan 14 000 lägenheter. Så mycket har inte byggts sedan miljonprogrammets dagar 1965-1975. Men är det verkligen så mycket? Så här ser bostadsbyggande och befolkningsökning i Stockholmsregionen årligen sedan 1991.

Folkökning och färdigställda lägenheter per år i Stockholmsregionen 1991-2016.
Vi ser att befolkningsökningen under de senaste tio åren har legat runt 35 000 invånare per år, medan bostadsbyggandet har legat runt 10 000 per år. Under 2015-2016 ökade regionens befolkning med drygt 70 000 invånare, alltså omkring 35 000 per år, samtidigt som det byggdes 26 000 nya lägenheter. Byggandet ökade alltså något. Det innebär att det går 2,7 nya invånare på en ny lägenhet. Eftersom genomsnittet bara är 2,17 invånare per lägenhet i det befintliga beståndet innebär det att trängseln i bostadsbeståndet fortsatte att öka i regionen trots det höga bostadsbyggandet. För att bostadsutbudet ska öka snabbare än befolkningen krävs att det går mindre än 2,17 ny regioninvånare på varje ny bostad. Men befolkningen ökade alltså fortfarande snabbare än bostadsbeståndet. Så här ser relationen mellan befolkningsökning och bostadsbyggande sedan 1991.
Antal ny invånare per nybyggd lägenhet i Stockholmsregionen 1001-2016.
Det är bara under åren 1991-1993 samt 2002-2004, sex år som vi har byggt tillräckligt mycket för att utrymmesstandarden ska öka. Alla övriga år, 1994-2001 och 2005-20016, under 30 år har trängseln i bostadsbeståndet ökat. Och det gäller även under 2015-2016. Och 2002-2004 sjönk alltså priserna något. Hur det går framöver beror i hög grad på dels om befolkningen fortsätter att öka snabbt som den gjort de senaste tio åren, dels om bostadsbyggandet ökar mer än tidigare. Så här har antalet påbörjade lägenheter sett ut sedan 1991.
 Påbörjade lägenheter i Stockholmsregionen per år 1991-2017 (framskrivning för hela året). 
Enligt diagrammet ser det ut som om bostadsbyggandet skulle öka rejält, men det kan vara en chimär. Det finns inget automatiskt samband mellan påbörjade och färdigställda lägenheter. Bostadsföretagen brukar vara skickliga med att färdigställa lägenheter i takt med efterfrågan, och att plana ut topparna. I det perspektivet är det knappast sannolikt att vi skulle stå inför en efterfrågekris, i varje fall inte i Stockholmsregionen, så länge vi har hög befolkningstillväxt. Därför skulle jag inte tro att vi står inför någon allvarligare avmattning på bostadsmarknaden.

måndag 9 oktober 2017

Storm på svenska bostadsmarknaden?

Anders Olshov från Tankesmedjan Intelligence Watch skrev i lördags på DN Debatt och varnade för överproduktion av bostäder. Enligt en rapport (som ännu inte gjorts tillgänglig på hemsidan) har behovet av bostäder överskattats, eftersom de nya bostäder som byggs är för dyra i förhållande till betalningsförmågan, som finns hos de nya bostadskonsumenterna och sannolikheten för storm på bostadsmarknaden ökar. Behovet av bostäder, som har ökat kraftigt efter flyktingvågen, har enligt Olshov felaktigt likställts med efterfrågan och därmed överskattats.
Enligt Olshov består nämligen i stort sett hela befolkningsökningen av flyktingar och anhöriga från utomeuropeiska länder och de barn de föder. Enligt Olshov ökade antalet personer med svensk härkomst 2010–2016 med 57 000 invånare. Samtidigt ökade antalet personer med utländsk härkomst (födda i utlandet eller i Sverige av två utlandsfödda föräldrar) med 522 000 invånare. Det innebär att 90 procent utgörs av personer med utländsk härkomst. De nyanlända är enligt Olshov generellt lågutbildade, har svag anställningsbarhet och svag köpkraft att efterfråga en bostad. Och eftersom personer med utländsk bakgrund, där några är relativt nyanlända, inte har samma ekonomiska möjligheter att efterfråga nybyggda dyra bostäder som befolkningen i genomsnitt, kommer de inte att ha råd med de nybyggda lägenheterna.
Till att börja med kan jag hålla med om att det är ett stort problem med de höga bostadspriserna och alltför låg rörlighet på bostadsmarknaden.
Men med detta sagt är det ändå så att Olshov gör alltför förenklade kalkyler. Dels är efterfrågan på nya bostäder inte jämnt fördelat över landet utan koncentrerad till de stora och medelstora regionerna. Störst är efterfrågan i Stockholmsregionen och där utgör en större andel av befolkningsökningen personer med svensk bakgrund. Under perioden 2010-2016 var ökningen där till 69 procent personer med utländsk bakgrund, medan 31 procent hade svensk bakgrund.
Dels är bostadsmarknaden betydligt mer komplicerad än vad Olshov antyder. Nybyggda bostäderna går inte med automatik till de nyligen inflyttade eller födda invånarna. De kommer sannolikt att bebos av personer med svensk bakgrund, som är väl etablerade på bostadsmarknaden och med bättre ekonomi. De behöver bara en bostad som är större eller i bättre läge. Därigenom friställs äldre och billigare lägenheter som, kanske efter flera led, i slutändan kan gå till mer resurssvaga hushåll med utländsk bakgrund. Äldre lägenheter friställs också hela tiden genom att människor dör eller flyttar bort från regionen. Det är alltså en grov förenkling att anta att det nästan uteslutande är nya utlandsfödda invånare som ska efterfråga de nybyggda lägenheterna. Det är inte heller en nyhet att personer med utländsk bakgrund dominerar befolkningsökningen. Så har det varit länge, utan att det har påverkat bostadsmarknaden på det sätt som Olhov nu förutspår.
Genom de grova förenklingar som Olshov gör kan man knappast utgå från att analyserna håller för de slutsatser han drar. För att kunna dra de slutsatser som han gör behöver man göra betydligt mer djuplodande analyser. 

söndag 8 oktober 2017

För lite regn och för mycket

Aldrig får vi vara riktigt nöjda. Framförallt inte med vädret. Här på Gotland, där jag befinner mig för tillfället, har det regnat en hel del sista tiden, och i skrivande stund öser regnet ner. Det har klagats en hel del på torkan och det låga grundvattnet under de senaste åren och även i år, men det beror inte på att det regnat för lite. Möjligen har det regnat vid fel tidpunkt.
Jag har tidigare konstaterat att sommaren 2017 inte var särskilt torr, och nu när siffrorna för september finns bekräftas detta. Så här ser nederbördsstatistiken för Visby ut för de senaste åren.
 Nederbörd per månad i Visby 2013-2017.
Under perioden juni-september regnade det 63 mm i sitt per månad och under de senaste 12 månaderna totalt 576 mm. Snittet sedan 1860 är snittet 43 mm per månad och 512 mm per år. Men man kan alltid klaga på att det regnade mindre än normalt under december-maj, då grundvattnet fylls på. Och man kan också klaga på att det regnar mer än normalt nu i augusti-september, då skörden ska tas in.
Och det är alltså det man gör nu på Gotland, enligt vad man kan läsa i lokalpressen. Det myckna regnandet på sista tiden har försämrat den spannmålsskörd som man hade hoppats på. Stora arealer står kvar på rot, och på sina håll har säden börjat gro. Framförallt nischgrödan durumvete drabbas hårt av regnet. Stora arealer finns kvar att tröska. Att det kom ovanligt mycket regn under september har också gjort det besvärligt för lantbrukarna att skörda potatis, morötter, kålrötter och palsternackor.
Vädret är som det är. Aldrig får vi vara riktigt nöjda. 

torsdag 28 september 2017

Nya städer i det blå

För en tid sedan presenterade regeringen en utredning om hur Sverige kan få nio nya städer. Det är ett förslag från utredaren Johan Edstav (Mp). Det är ett försök att bygga bort bostadsbristen genom att bygga 100 000 nya lägenheter i kollektivtrafiknära lägen.
”Det här är en unik chans att göra något helt från grunden. Segregationen har tyvärr ökat de senaste decennierna. Nu ska vi försöka att inte upprepa misstagen från miljonprogrammet på 60- och 70-talet”, sa regeringens utredare Johan Edstav i samband med en pressträff. ”Om konjunkturen håller i sig kan det gå på ett par decennium att få allt färdigbyggt”, säger han. Förhandlingar ska ske med de berörda kommunerna och slutsatser redovisas före årsskiftet. Snabba ryck.
Två av de nya städerna ligger i Stockholmsregionen nämligen Segersäng i Nynäshamn som ska få 7–10 000 bostäder (motsvarande 15-25 000 invånare och Hemfosa i Haninge kommun som kan få 12 000 bostäder (motsvarande 30 000 invånare). Om Segersäng ska kunna exploateras i större omfattning kommer det att kräva en utbyggnad
av dubbelspår.
Dessa stationer ligger alltså längs Nynäsbanan mellan Tungelsta och Ösmo. Nynäsbanan har funnits sedan 1900-talets början, men det har hittills inte byggts mycket vid de båda stationerna. Det bor ca 100 invånare i Hemfosa och hela 750 invånare i Segersäng, som också ökat betydligt under de senaste tio åren. Utöver dessa nya städer i Stockholms län vill Edstav också bygga tusentals lägenheter i Knivsta och Uppsala kommuner i Uppsala län, men det förutsätter att det byggs fyrspår mellan Stockholm och Uppsala.
Det finns en gällande regionplan för Stockholmsregionen, RUFS 2010. Plankartan ser ut så här.
RUFS 2010 anger var det bör tillkomma ny bebyggelse i Stockholms län.
Zoomar man in på Södertörn ser kartan ut så här.
Södertörn i framtiden enligt RUFS 2010.
På RUFS-kartan finns det ingen ny stad, varken i Segersäng eller i Hemfosa. Regionplanerarna har tydligen bedömt att dessa områden ligger alltför perifert för att vara lämpliga för ny bebyggelse. Faktum är att inte någon av de tidigare regionplanerna från 1958 och framåt har föreslagit nya städer eller stadsdelar på dessa ställen. Inte 1973, inte 1978, inte 1991 och inte heller 2001. Hundratals regionala planerare och politiker har tydligen inte ansett det vara motiverat. Har man då bedömt situationen helt fel? Jag tror inte det. En förklaring finns på nedanstående karta.
Tobins Q i Stockholms län 2014.
En karta över Tobins Q för Stockholms län år 2014 visar att Tobins q ligger under 1,0 i ytterområdena, vilket innebär att det är olönsamt att bygga bostadsrätter där. Studerar man samma karta bara fem år tidigare blir betydande delar av Stockholmsregionens ytterdelar blå på kartan. Till helt nyligen har det alltså inte ens där varit lönsamt att bygga bostadsrätter, trots den omtalade bostadsbristen, på grund av att efterfrågan varit alltför låg. Slutsatsen blir att det innebär stora ekonomiska risker att bygga nya bostäder i till exempel Hemfosa och Segersäng och andra liknande lägen. Vid minsta konjunkturnedgång och minskande bostadsefterfrågan kommer dessa bostäder att tömmas först eller förbli osålda.
Hemfosa ligger 48 minuter och Segersäng 52 minuter från Stockholms City med pendeltåg. Lägger man till gångavstånd i båda ändar blir restiden för många över en timme. Det är helt enkelt för långt bort för att kunna accepteras som rimligt pendlingsavstånd.
Bostadsbyggandet sker på marknadens villkor. Bygger man nya bostäder där innebär det att de riskerar att bli osålda. Hur ska man då få tiotusentals lägenheter byggda där. Hur ska man få någon att vilja etablera nya arbetsplatser i dessa lägen? Kvalitéer som närhet till skog och natur är helt enkelt inte tillräckliga för att övertyga någon investerare. Och om bostäder faktiskt byggs, och om restiden är 50 minuter eller mer med kollektivtrafik till större arbetsplatsområden, kommer den helt dominerade delen av de boende att pendla med bil eftersom restiden blir kortare i de flesta relationer, medan andelen som går eller cyklar blir försumbar. Det innebär en olämplig lokalisering av nya bostäder. Det borde också regeringens utredare inse, liksom bostadsminister Peter Eriksson (mp).
Förtäta i stället alltför glest bebyggda stadsdelar nära regioncentrum.
Martin Ragnar, f d utvecklingsdirektör i Haninge med ansvar för planering avvisar liksom jag tankarna på Hemfosa i sin blogg. Han hänvisar till en rapport som jag varit delaktig i att ta fram - Värdering av stadskvaliteter.
Rapporten Värdering av stadskvalitet
Studien gjordes på uppdrag av Stockholms läns landsting, Stockholms stad, Lidingö stad, Nacka kommun och Haninge kommun och visade bland annat på betydelsen av urbana kvaliteter för bebyggelsens attraktivitet. Där konstaterades att befolkningen i Haninges centrala stadsdel Handen nära nog skulle kunna dubbleras från dagens 10 000 invånare samtidigt som den upplevda stadskvaliteten i staden skulle öka genom att staden tillfördes mer liv och rörelse och ekonomisk bärkraft för fler verksamheter. Liknande potential finns nästan överallt i den halvcentrala delen av regionen.

måndag 11 september 2017

Stockholmsregionens utmaningar

Drygt fyra miljoner invånare i Stockholms län. Siffran känns onekligen lite svindlande. Men den kan bli verklighet om drygt 40 år, enligt de befolkningsframskrivningar som nyligen presenterats av Tillväxt- och regionplaneförvaltningen inom landstinget. Det är ett gemensamt planeringsunderlag för hela storregionen. Länen och kommunerna behöver möta den kommande befolkningsutvecklingen i sina regionala utvecklingsprogram och strategier och i kommunernas översiktsplaner.

Siffran gäller 2060 enligt det högsta av tre alternativ. Enligt basalternativet blir det ”bara” 3,6 miljoner och enligt det låga alternativet 3,25 miljoner. Över tre miljoner blir det i alla händelser, enligt alternativ Hög redan 2031, dvs om bara 14 år.
Befolkningsutvecklingen i Stockholms län och övriga delar av östra mellansverige (ÖMS) 1950-2060 enligt landstingets rapport.
Men befolkningen ökar också i våra grannlän och år 2060 kan vi ha omkring sju miljoner i det som kallas Östra Mellansverige, vilket i så fall är nästan halva befolkningen i Sverige. Erfarenheterna från de senaste åren pekar på att befolkningsökningen ofta har överträffat prognoserna, så jag tror nog att bedömningarna är realistiska. Vi har haft en kraftig befolkningstillväxt i länet under ett antal år nu. Det brukar tillkomma ca 100 000 invånare vart tredje år. Men tendensen har också varit att befolkningsökningen tilltar. Så här har det sett ut sedan 1950.
Befolkningstillväxt i Stockholms län per decennium 1950-2060.
Under de senaste 25 åren har mer än 80 % av befolkningsökningen berott på invandring och födelseöverskott, medan mindre än 20 % har berott på inflyttning från andra delar av Sverige. För framtiden kommer födelseöverskottet och invandring sannolikt att dominera ännu mer medan inflyttningen från övriga Sverige blir mindre.
Andelen utrikesfödda kommer att öka enligt alla scenarier. Rapporten beskriver också hur utbildning och sysselsättning kan komma att utvecklas. Däremot tar man inte upp behovet av nya bostäder, som kommer att uppstå. Inte heller vilket framtida trafiknät som erfordras. Men man kan göra några reflexioner.
Om befolkningen ökar med 25-35 000 invånare per år i 35 år framåt kommer det att behövs runt 12-15 000 nya lägenheter årligen i 35 år framåt. Men bostadsbyggandet har inte legat på den nivån under de senaste 40 åren. Inte under ett enda år. Slutsatsen är alltså att med mycket stor sannolikhet kommer bostadsbristen att fortsätta att öka. Därmed faller den slutsats som professor Hans Lind ochFredrik B Nilsson drar i den nya boken ”Att förstå bostadsmarknaden genom historien om den ofrivillige bostadskarriäristen” nämligen att en bostadskrasch är nära. Om efterfrågan fortsätter att öka i förhållande till utbudet kommer knappast priserna att rasa.
Var ska de nya bostäderna byggas? Naturligtvis kommer en förtätning att fortsätta av Stockholms ytterstad och av andra närförorter. Men räcker det?
En annan sak som man inte tar upp i rapporten är behovet av ny transportinfrastruktur. Om befolkningen ökar från 2,25 till 4,5 miljoner behöver transportsystemets kapacitet fördubblas. Vi behöver ytterligare 100 km tunnelbana, ytterligare två pendelstågsgrenar, mer bussar, spårvagnar och regionaltåg samt fler vägar. En fördubbling av nuvarande kapacitet kommer att krävas på omkring 40 år. Sedan 1977 har vi byggt delar av Blå linjen, successivt gett pendeltågen egna spår och en tvärspårväg men inte en enda ny vägförbindelse över Saltsjö-Mälarsnittet.
Vi har nu en överenskommelse om utbyggnad av omkring 10 tunnelbanestationer. Utbyggnad av flera järnvägsspår och av Förbifart Stockholm pågår. Men det kommer att krävas mycket mer ny infrastruktur under de närmaste decennierna med den beräknade befolkningstillväxten. Trots detta sa parterna nej till en östlig förbindelse härom dagen.
Behovet av vägar kan begränsas, bäst med ekonomiska styrmedel, men då krävs i stället ännu mer kollektivtrafik. Att begränsa biltrafiken med trängsel är ingen bra metod.
Förslag till en ringled runt innerstaden från 1946.
Förslag till en ringled runt innerstaden lades fram redan 1946, den gången med en Västerbro och en Österbro. Senare flyttades trafiklederna längre ut. Essingeleden byggdes 1967, Norra länken 1991 och Södra länken 2004. Men de östra delarna av regionen växer snabbast. Den östliga förbindelsen saknas ännu, men den kommer så småningom. Frågan är bara när.

måndag 4 september 2017

Normalt med regn på Gotland

Idag regnar det för tredje dagen i rad här på Gotland. Inget ösregn precis men det har i alla fall kommit 23 mm sedan i lördags. Talet om låga grundvattennivåer och den torra sommaren har successivt upphört. Vi kan nu summera nederbörden för sommaren och det var faktisk ganska normal nederbörd för juni, juli och augusti. Ingen torr sommar alltså. Enligt mätningarna för Visby kom det i snitt 53 mm per månad under dessa tre månader vilket är mer är genomsnittligt, vilket är 40-45 mm beroende på vilken period man räknar på. Om det ändå ansågs vara torrt beror det på att det regnade ovanligt lite mellan december och maj, bara ca 25 mm per månad eller drygt hälften av normalt.
Men egentligen  är begreppet ”normal” nederbörd bara ett statistiskt begrepp. Det normala är nog att det varierar ganska mycket, månad för månad, år från år.
Nederbörd i mm per år i Visby 1860-1916.
Sedan 1860 finns det 38 månader registrerade med mindre än 5 mm nederbörd på hela månaden, vilket nog får anses extremt torrt. Å andra sidan finns det också 67 månader med 100 mm eller mer, betydligt mer än dubbel mot vad som är ”normalt”. Normalmånader, definierade som medeltalet ca 42,6 ± 5 mm, är hela 268 till antalet men det är trots allt bara var sjunde månad sedan 1860. Sex månader av sju är alltså mindre normala.
Nederbörd i Visby 1860-2016, mm per månad.
Det kanske kan vara intressant att se när det brukar regna. Så här har det sett ut i Visby sedan 1860. Jag har utgått från Visby H och sedan kompletterat där det saknats värden.

Månadsvärden för nederbörd i Visby i genomsnitt för perioderna 1860-1911, 1912-1964 och 1965-2016. 
Det finns ett tydligt mönster med mer regn under perioden juli-januari och mindre regn under februari-juni. Att det var torrt i våras är alltså ganska normalt också det. Hur har det då sett ut de senaste tre åren?
Nederbörd i Visby i mm per månad under 2014-2017.
Även de senaste åren har i huvudsak följt mönstret, med undantag för att det regnade ovanligt mycket i juni och november 2016 och extremt lite i oktober 2015 samt i maj 2016 och 2017. I år har det regnat lite under februari-maj, ungefär som det brukar, och mera juni-augusti, också det ungefär som det brukar. Totalt har det regnat 512 mm de senaste tolv månaderna vilket är exakt lika mycket som snittet för hela perioden från 1860. Som jag har visat  ett tidigare inlägg kan det dock variera en hel del mellan olika mätplatser, så det är inte säkert att hela Gotland har haft det så normalt.

söndag 3 september 2017

Urban sprawl i Houston förvärrade katastrofen

Stormen Harvey som har drabbat staden Houston med omnejd är otvivelaktigt en extrem vädersituation, framförallt genom de enorma mängder regn som fallit. Över 1 200 mm på bara några dagar motsvarar ungefär Stockholms nederbörd under två år, i Houston motsvarar det årsnederbörden. Houston är en av USA:s snabbast växande storstadsregioner i en av de snabbast växande delstaterna. I media understryks att katastrofen sammanhänger med den globala uppvärmningen, men att konsekvenserna förvärrats av staden Houstons mycket snabba och närmast planlösa tillväxt under de senaste decennierna. Det är svårt att belägga att enstaka extrema väderhändelser har orsakats av den globala uppvärmningen. "Nej, det går inte att säga att stormen Harvey beror på klimatförändringarna", skriver t ex DN:s vetenskapsreporter Maria Gunther. Houston har drabbats av tre svåra stormar på lika många år. Det kan vara en följd av ett varmare klimat, men lika gärna ett sammanträffande. ”Än så länge är det för tidigt att avgöra”, säger Gustav Strandberg på SMHI.
Översvämning är ett återkommande problem i Houston som omges av flacka våtmarker som dräneras av ett nätverk av bayous och konstgjorda avloppsnät, som vanligen är torra större delen av året, men avrinningen är otillräcklig under tider med kraftigt regn. År 2001 var delar av staden allvarligt översvämmade och även 2015 och 2016 översvämmades Houston.
Men 1,2 meter vatten över bebyggda arealer på tusentals kvadratkilometer skulle orsaka katastrof var som helst, och Houston har tillåtits växa över tidigare obebyggda områden utan att risken för översvämningar beaktats. I Houston har tiotusentals hektar våtmark asfalterats vilket drastiskt underlättat för översvämning. Katastrofens konsekvenser hänger alltså samman med stadens snabba tillväxt. En jämförelse med Stockholm, visar att Houston har vuxit Houston har vuxit avsevärt snabbare.
Befolkning i Houston City, Harris County och Stockholms län 1960-2015.
För ett drygt halvsekel sedan hade storstaden Houston, här representerat av Harris County där Houston ligger, och Stockholmsregionen (Stockholms län). Själva staden Houston har bara vuxit obetydligt snabbare är Stockholm och har idag ca 2,2 miljoner invånare, ungefär som Stockholms län. Men Harris County har nästan fyrdubblats in befolkning. Tillväxten har alltså skett genom att allt större ytor bebyggts, vilket också framgår av nedanstående bild, som visar var tillväxten har skett under perioden 1996-2010.
Staden Houstons utbredning 1996-2010. Bilden från DN.
Det är alltså klart att Houston är en mycket glesare stad än Stockholm. Hur mycket glesare framgår av nedanstående diagram.
Täthet i Houston och Stockholm räknat på staden, det urbana området och regionen 2015.
Tätheten inom såväl staden (Houston respektive Stockholms stad) som i tätorten (urban area) är ungefär 3,5 gånger så tät i Stockholm jämfört med Houston. I regionen är tätheten bara obetydligt högre i Stockholm. Så här ser de två städerna ut i ungefär samma skala enligt Google Maps.


Stockholm och Houston enligt Google Maps i ungefär samma skala.
Det framgår ganska tydligt att Stockholm har stora vattenytor och obebyggda gröna kilar, vilket nästan helt saknas i Houston. Det är uppenbart att Houstons glesa fysiska struktur har bidragit till katastrofens omfattning.