lördag 24 juni 2017

Solenergi i det blå

Idag är det midsommardagen. Så här års lyser solen mer än någonsin i Sverige. Så jag kom att tänka på solenergins framtid i vårt land och plockade fram lite fakta.
Sveriges elproduktion 2016, fördelat på energikällor.
Sverige förbrukade 154,1 TWh elektricitet år 2016 om man räknar bort en viss export och import. Vattenkraft och kärnkraft svarade vardera för 40 procent, medan vindkraft och värmekraft svarade för ca 10 procent vardera. Mer än halva elproduktionen kommer nu från förnybara energikällor, främst vattenkraft och vindkraft. I stort sett ingenting är fossil energi.
För kärnkraften finns en betydande osäkerhet i framtiden. Flera reaktorer har lagts ner nyligen och de övriga har begränsad livslängd. Men vad ska i så fall ersätta den basproduktion om 40 procent som kärnkraften svarar för.
Vindkraften har ju ökat väsentligt under senare år och svarar nu för 15,4 TWh tack vare systemet med elcertifikat, som ska stimulera förnybara elproduktion. Producenterna av förnybar el får ett elcertifikat för varje producerad MWh och alla elhandelsföretag är skyldiga att köpa och redovisa elcertifikat motsvarande en viss andel av sin elförsäljning. Kostnaden tas ut av kunderna. Målet är att användningen av el från förnybara energikällor ska öka med 30 TWh ökning från 2002 års nivå till år 2020, så vindkraften borde kanske fördubblas på fem år om detta mål ska nås.
Solel svarade för en så liten andel att den inte redovisas, 0,08 procent av elförbrukningen. I Sverige finns det drygt 10 000 nätanslutna solcellsanläggningar med en total installerad effekt på över 140 000 kW. De små anläggningarna, med en installerad effekt upp till 20 kW, står för 52 procent av den installerade effekten. Resterande anläggningar har oftast en installerad effekt mellan 20 kW och 1 000 kW. Endast tre anläggningar har en installerad effekt som överstiger 1 000 kW.
Energimyndighetens förslag till strategi för solel
Solcellsel har vuxit snabbt internationellt på senare år beroende på att tillverkningskostnaderna har sjunkit rejält. Nyligen har Energimyndigheten tagit fram ett förslag till strategi för ökad användning av solel i Sverige. I rapporten diskuterar man ett mål om 5-10 procent solel motsvarande 7-14 TWh år 2040. Efter denna tidpunkt tänker man sig fortsatt utbyggnad på kommersiella grunder. Enligt vissa scenarier tänker man sig hela 25 TWh redan 2035. Energimyndighetens föreslagna mål för 2040 innebär redan det en årlig tillväxt med omkring 20 % under mer än 20 år. Med 25 TWh skulle det krävas mer än 30 % årlig tillväxt fram till 2035. Kan detta verkligen bli möjligt? I Sverige?
Både vindenergi och solenergi är variabla kraftkällor. Det är ibland vindstilla i nästan hela landet. Om det samtidigt är mörkt faller all vind- och solenergi bort. Av bland annat detta skäl kan inte sol och vind ersätta kärnkraften. Vattenkraft är ju bra som reglerkraft idag, men de fyra outbyggda älvarna verkar inte vara så populära att bygga ut med nya vattenkraftverk. Hur mycket sol- och vindkraft kan vattenkraften reglera? Tyvärr viftas dessa svårigheter bort av Energimyndigheten. Kanske tänker man sig att Sverige ska importera el från länder där det blåser för tillfället och solen skiner. Men ofta kanske förhållandena i våra grannländer är desamma.
Solceller på villatak.
Idag finns drygt hälften av solenergisystemen på enskilda villor medan resten finns som större anläggningar, solcellsparker eller större kommersiella fastigheter. Ska man satsa på en kraftfull utbyggnad av solcellsel är det dock inte särskilt rationellt att satsa på små enskilda anläggningar, eftersom kringkostnaderna för varje KWh blir betydligt högre än för större anläggningar. Utvecklingen internationellt talar entydigt för allt större solcellsparker. Energimyndigheten anser dock att solcellsystem bör installeras där människor bor för att minska behovet av överföringskapacitet. Då skulle hälften av solenergin installeras i Stockholm, Västra Götaland och Skåne. I detta finns sannolikt en konflikt inbyggd eftersom konkurrensen om mark också är störst där. Utvecklingen internationellt är i stället att solcellsparkerna byggs där det finns mycket sol och stora obebyggda områden, gärna ökenområden.
Hittills har solel alltså varit vanligast i form av små anläggningar på villatak. Om solel ska få större betydelse i framtiden måste man antingen täcka många fler hustak eller bygga markplacerade anläggningar. Säg att solel på villatak skulle svara för 7 TWh år 2040. Solel kan producera omkring 140-160 KWh per år och kvadratmeter solceller, något mer i södra Sverige, något mindre i norra Sverige. Det beror naturligtvis också på hur solcellerna utformas. Bäst är om de lutar 35-45 grader och är södervända, men mindre avvikelse från detta betyder inte så mycket. Naturligtvis bör de inte orienteras mot norr eller skymmas av träd eller byggnader.
Sverige har omkring 2,1 miljoner småhus. Låt oss anta att hälften av småhusen har tak som är lämpligt orienterade så att det är möjligt med solceller på taket. Genomsnittlig storlek är ca 120 kvm. Om man antar att hälften av dessa har två våningar och resten är envåningshus bli byggnadsytan ca 80 kvm. Om dessa har sadeltak med 45 graders taklutning blir den södervända takytan ca 56 kvm. Låt oss dessutom anta att en fjärdedel av dessa tak är skuggade av träd eller annan bebyggelse (en ren gissning). Om man sätter upp solceller alla lämpliga småhustak i Sverige kommer de att kunna producera 6-7 TWh per år. Men hur troligt är det att man på 20 år lyckas övertyga bortåt en miljon småhusägare om att göra denna investering? Kan man övertyga en femtedel kan man kanske nå 1-1,5 TWh år 2040. Naturligtvis finns det tak på andra byggnader också, men flerbostadshusens tak är mindre, liksom andra typer av byggnader.
Det är alltså klart att den absoluta huvuddelen av solelen måste utgöras av större solcellsparker om solenergin ska nå större marknadsandelar.
Varbergs Energis solcellpark vid Munkagård.
Sveriges största solcellpark ligger vid Munkagård i Tvååker i närheten av Varberg. Solparken är på 2,7 MW och årsproduktionen är beräknad till 3 GWh. Den upptar en yta av 6 hektar, vilket ger en årsproduktion av 0,5 GWh per hektar, dvs 50 KWh per kvm mark. Solcellsparker kräver vissa mellanrum för att solcellerna inte ska skugga varandra, de behöver tillfartsvägar och beroende på platsens förutsättningar kanske inte all markyta kan utnyttjas effektivt. För små anläggningar kan lokaliseras till områden som är lämpliga för detta, men större anläggningar riskerar att ta mer utrymme i anspråk, på grund av olämpliga delar, så där kanske man bör räkna med 25-50 KWh per kvadratmeter och år. I så fall skulle det behövas mer mark. Beroende på vilka antaganden man gör leder det till ett behov av mellan 140 och 560 kvkm mark för att klara 7-14 TWh solel genom solcellsparker. Det rör sig alltså om betydande markytor, som helst ska vara plana, obebyggda och inte skuggade av träd eller bebyggelse, men samtidigt ligga ”nära där människor bor”. Jag kan ana en hel del framtida konflikter här.
Skandinaviens största solcellspark i Lerchenborg, Danmark.
Vi skulle behöva tusentals solcellsparker av samma storlek som den i Varberg för att klara 7-14 TWh. Men internationellt har alltså solcellsparkerna blivit allt större. Lerchenborg i Danmark är på 61 MW på 80 ha och Tysklands största solcellspark Solarpark Meuro har en effekt på 166 MW på 2 kvkm. Den sistnämnda är betydligt större än Bromma flygplats. Men de största solcellsparkerna finns i USA, Indien och Kina. Topaz Solar Farm i USA har en effekt på 550 MW på en yta om ca 25 kvkm, Kamuthi i delstaten Tamil Nadu i Indien har effekten 648 MW på en yta om 10 kvkm och den största av dem alla, Tengger Desert Solar Park i Kina har en effekt om 1 500 MW på en yta av 43 kvkm.
Indiens största solcesspark Kamuthi i Tamil Nadu.
Det skulle alltså räcka med ett tiotal solcellsparker, jämförbara med världens största, för att nå 7-14 TWh. Men var hittar man platser om 30-40 kvkm i storlek, helst i närheten av Stockholm, Göteborg och Malmö. En möjlighet är Bromma flygplats som kanske kan komma att läggas ned i framtiden. Solceller på flygplatsområdet, som är på 1,42 kvkm skulle kunna producera en procent eller mindre av det uppsatta målet. Dessutom vill man nog hellre bygga bostäder där när flyget försvinner 2038.
Ska vi bygga en solcellspark på Bromma flygfält när flyget försvinner i framtiden?
Om solceller anläggs på betesmark kan fortfarande mellanrummen användas till exempelvis fårbete. All betsmark i länet, 112 kvkm, skulle sannolikt räcka till Stockholms andel av solenergin, men vad händer då med alla hästgårdar? Och var ska man bygga solcellsparker efter 2040?
Världens största solcellspark finns i Kina.
De största solcellsparkerna i USA och i Kina är byggda i ökenområden, där solen ständigt lyser (på dagen) och det inte finns någon konkurrens med annan markanvändning. Sådana områden finns tyvärr inte i Sverige. De största solcellsanläggningarna ligger dessutom på latituder, där solen lyser betydligt mer än i Sverige, i Kina och i USA mellan 35°N och 40°N. Indiens största solelspark ligger på 9°N, dvs nära ekvatorn. Sveriges största anläggning ligger på 57°N. Mer än 99 % av jordens befolkning har valt att bo på soligare latituder än Sverige. Kanske ska de bygga ut solenergin först.
Solinstrålning i olika delar av världen i januari (överst) resp april (underst).
Jag befarar att Energimyndigheten har underskattat problemet med att finna lämplig mark för solenergin. För solcellsanläggningar på villatak och andra byggnader finns inga särskilda regler i PBL eller BBR (Boverkets byggregler). Behövs bygglov? Behövs detaljplan? Räcker det med bygganmälan? Kan grannarna överklaga? Idag hanteras dessa frågor olika från kommun till kommun. Men är det rimligt att bygga solcellsparker på hundratals kvadratkilometers yta utan detaljplan? Detta är knappast något som heller har övervägts i landets 290 kommuners översiktsplaner. Finns det heller inga konflikter med värdefulla natur- eller kulturmiljöer, strandskydd, riksintressen med mera? Energimyndigheten har nog en hemläxa att göra.

tisdag 20 juni 2017

Mönsterstaden Örebro – med facit i hand

När jag läste arkitektur på KTH i slutet av 1960-talet lyftes ofta Örebro fram i undervisningen, som ett exempel på en stad som planerade nya moderna bostadsområden med föredömlig utformning och arkitektur. Nästan alla nya bostäder byggdes av allmännyttiga Stiftelsen Hyresbostäder, från 1989 benämnt Örebrobostäder. Tidiga exempel var stjärnhusen i Rosta, som byggdes 1947-51 och området Baronbackarna, som byggdes 1954-57.
Rosta flygbild.
Rosta ritades av Backström & Reinius och omfattar totalt 1 320 lägenheter. Rosta består av 130 stjärnhus från åren 1948-1952, sammankopplade i kedjor kring gårdsbildningar och omgivande större grönytor. Husen i tre våningar ligger längs två gator. De första hyresgästerna förundrades 1948 över lyxen med sopnedkast och elektrisk spis.
Rosta stjärnhus, plan.
Att anordna huskropparna stjärnformigt med tre symmetriska flyglar kring ett centralt trapphus var arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius idé, som de utvecklade i Gröndal i Stockholm. Genom utformningen får man en effektiv bebyggelse kring ett gemensamt trapphus. Stjärnhusen kan sedan kopplas ihop till längor eller kring sexkantiga innergårdar. Enligt grannskapstanken skulle bostäderna samlas kring ett eget centrum och ge förutsättningar för lokal gemenskap.
Rosta plan.
Idag är bostadsområdet Rosta av riksintresse för kulturmiljövården som ”ett bostadsområde, som utgör en viktig förebild, nationellt och internationellt, för efterkrigstidens flerbostadsbebyggelse” med ”tidstypiska trafiklösningar, gestaltningsmässiga värden, välstuderade planlösningar och byggnadsdetaljer”.
Baronbackarna plan.
Baronbackarna ritades av arkitekterna Sidney White och Per-Axel Ekholm efter en arkitekttävling. Flerbostadshusen i tre våningar grupperades kring halvöppna gårdar med en stor grönyta i mitten. Utgångspunkten var bilfria innergårdar och där balkongen och köket fick utsikt över lekplatserna så att mammorna kunde hålla ett öga på sina barn. White arkitekter, som numera är Sveriges största arkitektkontor ritade också tillsammans med arkitekt Bruno Alm Markbackens bostadsområde i Örebro, som byggdes 1958-1963.
Baronbackarna flygbild.
Också Baronbackarna har utnämnts till riksintresse för kulturmiljövården eftersom området ”utgör en viktig förebild för svenskt flerbostadsbyggande från 1950-talet”. Länsstyrelsen konstaterar i sin beskrivning av riksintresseområdet att området har hög rörlighet, och att ”andelen mångkulturellt boende är hög”. Länsstyrelsen utnämner i sina riksintressebeskrivningar både Rosta och Baronbackarna till ”förebilder”, vilket var sant under 1950- och 1960-talen, men knappast är det nu längre.
Oxhagen flygbild
Senare under miljonprogrammet ritades områdena Oxhagen och Varberga, båda ritade av arkitekt Jöran Curman, tidigare medarbetare i den bostadssociala utredningen. Under miljonprogrammet byggdes också området Vivalla, ritat av arkitekterna och professorerna Lennart Kvarnström och Bertil Hultén, samt Brickebacken, som är känt för att prins Daniel föddes där. År 2016 disponerade Örebrobostäder omkring 22 000 lägenheter med 43 000 boende.
Så hur har det då gått för mönsterstaden Örebro? I en rapportserie ”Utanförskapets Karta” har SCB beräknat hur många av Sveriges bostadsområden som präglades av djupgående socioekonomiska problem. Utanförskapsområden definierades utifrån kriterier baserade på låg förvärvsfrekvens, låg andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg samt låg andel röstande i senaste kommunalval.
Rapport om utanförskapsområden 2012.
Rapporterna visade att antalet utanförskapsområden ökade från 3 områden år 1990 till 156 områden år 2006. År 2012 hade antalet utanförskapsområden ökat till 186, med knappt sex procent av Sveriges befolkning. Några av dessa utanförskapsområden var Brickebacken, Baronbackarna, Markbacken, Oxhagen, Varberga och Vivalla i Örebro, just de områden som några decennier tidigare hade hyllats av politiker, planerare och arkitekter. Några utanförskapsområden i Stockholmsregionen var Tensta, Rinkeby, Husby, Skärholmen, Vårby, Flemingsberg, Alby, Fittja, Norsborg, Hovsjö, Ronna och Geneta.
Utanförskapsområden 2006 och 2012.
Drygt 94 procent av Sveriges befolkning hade alltså valt att bo i andra typer av områden, mer välbeställda befolkningsgrupper som därigenom hade möjlighet att välja var de ville bo. Men just de mönsterområden som ritats av en elit bland arkitektkåren och som arkitekter, stadsplanerare och politiker hyllade under 1950- och 1960-talet och framstod som förebilder för resten av Sverige ett halv sekel senare hade visat sig tillhöra de allra minst attraktiva bland bostadskonsumenterna.
Under senare tid har stadsdelen Vivalla i Örebro ofta förekommit i media i samband med polisens rapporteringar om våld och utanförskap. I en rapport från 2015 har polisen sammanställt en lista över 53 områden i Sverige som i olika grad är utsatta både för allvarlig brottslighet och socioekonomiska faktorer. Av dessa områden är 15 att anse som särskilt utsatta, som kännetecknas av kriminalitet. Av dessa betecknades Oxhagen och Varberga som riskområden och Vivalla som särskilt utsatt område. Enligt media har antalet särskilt utsatta områden idag ökat med åtta.
Polisen rapporterar om fler problemområden.
Vivalla planerades under 1960-talet och bär också många spår av det modernistiska planeringstänkandet med grannskapsenheter och trafikseparering med säckgator medan kollektivtrafiken fick passera runt stadsdelen. Man eftersträvade ett rationellt och effektivt bostadsbyggande genom stordrift, standardisering och elementbyggeri med långa raka huskroppar utlagda över en helt utjämnad markyta.
Vivalla flygbild.
Den centrala centrumanläggningen med butiker, samhällsservice, skolor, förskola och
bostadskomplement var tillsammans med omgivande natur viktiga delar i den
grannskapstanke som präglade planeringen av området. Tvärs genom området i nordsydlig riktning löper ett grönstråk. Enligt kommunens fördjupade översiktsplan för området har Vivalla många positiva egenskaper som beror på den modernistiska planeringen. Men av samma skäl har stadsdelen också många svaga sidor, till exempel funktionsuppdelningen, att bebyggelsen i Vivalla är enformig och storskalig och innehåller barriärer, vilket gör stadsdelen svår att överblicka och orientera sig i, att området är svårt att kollektivtrafikförsörja på ett bra sätt att husen vänder baksidan mot platser och gatan vilket bidrar till otrygghet. Det är alltså just den modernistiska planeringen som också bidrar till stadsdelens negativa egenskaper, som sannolikt är själva grunden till att området idag inte bara är ett utanförskapsområde utan också som ett särskilt utsatt område med våld och kriminalitet. Det finns kort sagt mycket att förändra i utformningen för att området ska bli bra. Funktionsblandning, nya byggnader, lokaler i bottenvåningar, förändrad trafikstruktur med nya gator genom området och stärkta kopplingar till andra områden nämns som önskvärda åtgärder. Samtidigt kan det vara svårt att åstadkomma, eftersom området har lågt anseende, vilket bland annat kan medföra att det blir svårt att sälja nya bostäder. Om det skulle uppstå bostadsöverskott i kommunen finns risk att befolkningen flyttar från stadsdelen. Om man lyckas bygga nytt ökar trycket på gemensamma ytor, trafikbuller kan öka med mera.
Så var det alltså med mönsterstaden Örebro. Med facit i hand.

onsdag 14 juni 2017

Ny bok om svensk planering på kinesiska

För fyra år sedan gav Föreningen för samhällsplanering ut en en bok om svensk samhällsplanering på engelska, med titeln Planning and Sustainable Urban Development in Sweden.
Boken behandlar dels det svenska planeringssystemet, dels ett antal exempel på projekt och processer på nationell, regional och lokal nivå som bidrar till en hållbar stads- och samhällsutveckling i Sverige. Jag har skrivit en av artiklarna, Regional Planning in Sweden. Nu har boken översatts till kinesiska.
Min artikel och de andra bidragen kan därmed läsas av över en miljard människor.
Lycka till!

torsdag 1 juni 2017

SCB:s partisympatiundersökning

I föregående inlägg gjorde jag en prognos för kommande riksdagsval baserad på hur partisympatierna utvecklas under nuvarande partiledare, enligt den sammanvägda undersökning som görs varje månad. Det är ju långtifrån säker att de kommer att sitta kvar till valet 2018. Beträffande Anna Kinberg Batra är det kanske inte ens troligt längre.
Idag publicerades SCB:s stora partisympatiundersökning, den mest omfattande som görs två gånger per år. Så skiljer sig resultatet om nu detta också skulle bli valresultat. Ja, en hel del.
Partisympatier enligt SCB i maj 2017.
Miljöpartiet ligger här trots allt över 4-procentspärren. Moderaterna ligger betydligt högre, centerpartiet lägre, för att nämna några skillnader. Och det är ju inte alls säkert att trenderna fortsätter, som de gjort hittills. Men vissa saker är ändå likartade, t ex att Kd och Fi ligger under 4-procentspärren. Siffrorna för Liberalerna och Sverigedemokraterna skiljer inte heller så mycket. Något som också är gemensamt är att varken det rödgröna blocket eller alliansen skulle kunna bilda majoritetsregering. Och precis som enligt min tidigare trendframskrivning skulle det rödgröna blocket vara större än alliansen.
Så regeringsbildningen blir svår hur det än går. Så hur skulle man kunna bilda regering om SCB:s siffror blir valresultat?
Storlek för tänkbara partikonstellationer om SCB-undersökningen skulle bli valresultat.
Precis som enligt min trendframskrivning skulle en blocköverskridande regering med S+C+L få majoritet om än ytterst marginellt. Men eftersom Mp skulle finnas kvar i riksdagen skulle S+Mp+C+L få en klar majoritet. Någon annan tänkbar konstellation finns det knappast. Centern och Liberalerna har ju uteslutit samarbete med SD. Så fortfarande krävs blocköverskridande samarbete om man vill undvika en minoritetsregering. Det är nog klokt att inte utesluta några alternativ för tidigt.

lördag 27 maj 2017

Så här går valet 2018?

Ja, det är ju 16 månader kvar, så ännu är det kanske inte avgjort. Men att döma av SR:s senaste sammanvägda väljaropinion från maj 2017  kommer det inte att bli så lätt att bilda en majoritetsregering. Det fastlåsta läget med tre block i riksdagen – två med ca 35-40 procent vardera och ett med uppemot 20 procent. Det finns två tänkbara möjligheter; antingen får alliansen liera sig med Sverigedemokraterna – vilket C och L avvisat – eller så får man diskutera ett samarbete över blockgränserna, vilket inget parti hittills har velat göra.
Moderaternas opinionssiffror har dalat stadigt sedan Anna Kinberg Batra tillträdde, och ännu mer efter hennes öppning för samarbete med SD. I stället har Centerns och Annie Lööfs siffror stadigt ökat, och avståndet till M minskar hela tiden. Det är faktiskt en öppen fråga vem som skulle bli statsminister om alliansen kommer tillbaka.
Moderaternas opinionssiffror under Anna Kinberg Batras tid som partiledare med trend fram till valet i september 2018.
Vilken betydelse har partiledaren? Uppenbarligen en ganska stor betydelse. När Centern på 1970-talet fick all time high med 24-25 % av rösterna hade Thorbjörn Fälldins popularitet uppenbarligen en ganska stor del i detta. När Lennart Daléus var partiledare förlorade Centern i riksdagsvalet. Maud Olofsson lyckades inte mer än marginellt lyfta siffrorna. Men Annie Lööf har faktiskt lyckats att mer än fördubbla Centerns opinionsstöd. Det är uppenbart att Anna Kinberg Batra inte har Reinfeldts förmåga att locka väljarna. Gudrun Schyman lyckades locka Vänsterpartiets väljare i högre grad än någon annan vare sig förr eller senare. Och vad vore Fi utan Gudrun Schyman?
Centerns opinionssiffror under Annie Lööf tid som partiledare med trend fram till valet i september 2018.
Som en hypotes kunde man pröva om det enbart var partiledarna som betydde för partiernas framgång i valen. Jag har roat mig att göra trendmässiga framskrivningar till september 2018 av väljaropinionen för de olika partierna enbart baserade på utvecklingen under den nuvarande partiledarens ämbetsperiod. Det blir ju lite krångligt för Mp och Fi som har två partiledare som suttit olika länge men det kan vägas samman.
Resultatet blir att fyra partier kommer att fortsätta att öka, Centern, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Fi. Fyra partier kommer att fortsätta att minska nämligen Moderaterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Kd. Ett parti, Vänsterpartiet är stabilt. Detta ger följande valresultat 2018.
Valresultat i september 2018 om trenden under nuvarande partiledare håller i sig.
Som framgår hamnar Mp, Fi och Kd under 4-procentspärren och utanför riksdagen. Bland de partier som kommer in i riksdagen blir fördelningen procentuellt följande.
Styrkefördelning i riksdagen efter valet i september 2018 om trenden under nuvarande partiledare håller i sig.
Det framgår att S+V blir största block med ca 41 procent, medan Alliansen får ca 37 procent. Sverigedemokraterna får knappt 22 procent av riksdagsplatserna. Alltså ungefär samma situation som idag, bortsett från att Kd och Mp får lämna riksdagen och att C blir större än M. Skulle exempelvis KD kunna vända trenden och bli kvar kan kanske Alliansen bli något större än S+V, men inte få egen majoritet. Inte heller skulle S+Mp+V få majoritet om Mp trots att skulle klara sig kvar. Det mesta tycks alltså tala för att nuvarande situation består. Det är svårt att vända trender, men ett sätt är ju att byta partiledare. Anna Kinberg Batra börjar kanske sitta lite löst nu, men det är inte heller lätt att gå till val med en ny partiledare.
En konstellation som skulle få egen majoritet med 55 procent är däremot S+C+L, alltså ett mittensamarbete, däremot inte S+M, som bara skulle få 46 procent. Kanske det vore bra att börja fundera på hur ett fungerande regeringsunderlag skulle kunna skapas och kring vilka frågor. Det vore ju bra för väljarna att få veta. Men min gissning är att det kommer att ske först efter valet.
P.S. Jan Björklund är öppen för blocköverskridande samarbete om nuvarande situation består (Agenda 28 maj) med talar om samarbete Alliansen+S, vilket nog är helt orealistiskt.

torsdag 18 maj 2017

Finanspolitiska rådet tänker fel om marknadshyror!

Det är populärt bland ekonomer att förespråka marknadshyror. Det Finanspolitiska rådet är inget undantag. De föreslår alltså marknadshyror, i kombination med höjda bostadsbidrag och skatt för ägare av hyresfastigheter. Marknadshyror skulle nämligen bidra till ökad rörlighet genom att fler flyttar på grund av de höjda hyrorna, de som har låga inkomster alltså. För hyresgäster i Stockholms län beräknas hyrorna i snitt öka från 24 till 31 procent av den disponibla inkomsten, en höjning med 29 procent.  Därmed blir det också lättare för andra att hyra en lägenhet i bra läge, nämligen för dem med höga inkomster, att detta till priset av ökad segregation.
Finanspolitiska rådets ordförande, Harry Flam.
Hyreslägenheter utgör bara 38 % av alla bostäder. Mer än 60 % utgörs av bostadsrätter eller småhus som säljs på en fri marknad. Problemet är därför till att börja med överdrivet. De flesta bostäder är redan marknadsprissatta. För nybyggda bostäder gäller sedan ett tiotal år presumtionshyror, som ska gälla i femton år och ge byggherrarna lite trygghet. Nybyggnadshyrorna i Stockholm är i praktiken jämförbara med marknadshyror, men det gäller inte hyrorna i äldre hus i attraktiva lägen.
Bostadsrättspriserna i Stor-Stockholm är i genomsnitt 56 procent högre än genomsnittet för landet. Motsvarande för hyresnivåer är  13 procent högre. Hyrorna i Stockholmsregionen borde höjas rejält om de skulle anpassas till marknaden. Å andra sidan är bostadsrättspriserna utanför storstäder och de medelstora städerna 40 procent lägre än genomsnittet, medan hyrorna bara är 10 procent lägre än snittet. Det är uppenbart att vi inte har en hyressättning som speglar marknadens efterfrågan. Men under de senaste decennierna har hyrorna stigit betydligt mer än konsumentprisindex, vilket kan tolkas som en successiv marknadsanpassning, som av allt att döma ändå kommer att fortsätta.
Hyresutveckling och KPI 1969-2014.
Men det stora problemet med Stockholms bostadsmarknad är att det byggs för få nya bostäder samtidigt som befolkningen ökar snabbt. Trots att bostadsbyggandet har ökat under de senaste åren räcker det inte. Det innebär ett växande underskott på bostäder.
Kommer då marknadshyror att leda till fler bostäder? Nej, naturligtvis inte, snarare tvärtom.
Senast vi hade en kraftig ökning av bostadskostnaderna var efter finanskrisen i början av 1990-talet. Bostadssubventionerna avvecklades vilket innebar en ökning av bostadskostnaderna på ca 40 % under en kort period. Det ledde till en kraftig minskning av efterfrågan på bostäder vilket i sin tur ledde till att bostadsbyggandet störtdök. I Stockholmsregionen minskade det från ca 10 000 lägenheter per år kring 1990 till ca 3 000 lägenheter per år fem år senare. Det tog sedan mer än tio år, att åter få upp bostadsbyggandet till någotsånär normala nivåer. Den här gången skulle det sannolikt innebära att byggandet av hyresrätter i stort sett skulle upphöra för lång tid och ersättas av bostadsrätter.
Senast vi byggde tillräckligt många bostäder var under miljonprogrammet 1965-1974, men detta skedde tack vare bostadssubventioner och inte på grund av marknadsanpassning.
Men finns det inte ett behov av att öka rörligheten på bostadsmarknaden? Jo, naturligtvis. Men det är faktiskt så att rörligheten redan är allra störst inom hyresmarknaden. RTK:s rapport ”Nio gånger i livet” som analyserade flyttningar inom bostadsbeståndet visade att den genomsnittliga boendetiden i hyreslägenheter bara var 4 år, medan boendetiden i ägda småhus var i snitt 14 år. Bostadsrätterna låg däremellan. Många äldre bor kvar i stora småhus, som de en gång i tiden skaffade för en familj. Ska vi öka rörligheten på bostadsmarknaden ska vi alltså inrikta oss på den del som ger störst effekt, stora ägda bostäder. Sänk därför den så kallade flyttskatten, som gör att många som bor i för stora småhus drar sig för att flytta, eftersom de då får betala en avsevärd realisationsvinstskatt.
Ur Fastighetsnytt 2014/4.
Professor Hans Lind – som själv  förespråkar marknadshyror – avfärdar här flera av Finanspolitiska rådets motiv för marknadshyror:
1. Hyrorna i nyproduktionen är redan jättehöga och köerna till dessa lägenheter
är inte särskilt långa – så hur skulle friare marknader kunna leda till en stor förändring?
Och varför pågår precis samma diskussioner om ökad befolkning och lågt bostadsbyggande i Oslo som i Stockholm, trots att hyresmarknaden är avreglerad i Norge?
2. Med marknadshyror så kommer vissa inte att ha råd att bo kvar
utan tvingas flytta från sina bostäder.
3. Med marknadshyror får vi ett mer effektivt utnyttjande av beståndet. Men hyresregleringen gör också att en växande familj har svårt att hitta något större och bor kvar i en ”för liten” lägenhet. För några år sedan mätte vi boendetätheten i hyresrätt och bostadsrätt i centrala Stockholm och kom fram till att det var mycket små skillnader.
Hans Lind anser inte att det är ett starkt argument för avreglering att vi då kan ersätta hushåll med lite lägre inkomst med hushåll med lite högre inkomster! Hans Lind är trots detta ändå för marknadshyror eftersom människor själva kan prioritera mellan olika alternativ och egenskaper. Den som inte har så hög inkomst och ändå vill bo centralt får helt enkelt avstå från vissa andra egenskaper – välja något mindre och något med sämre standard i ett sämre mikroläge. Men alla kan se utbudet och veta vad olika saker kostar och utifrån det planera på kort och lång sikt för hur man vill bo. Självklart gäller
det som gäller på alla andra marknader - att ens ekonomi styr vad man kan har råd med.
Just möjligheten att själv se vad som finns och själv kunna välja, inom sin budgetrestriktion, är enligt Lind den fria hyresmarknadens stora värde. Ser vi oss om i världen är det dock tydligt att väl fungerande hyresmarknader är kopplade till ett väl fungerande bostadsbyggande – för att högt bostadsbyggande bidrar till att hålla nere hyrorna. Vi måste alltså först se till att bostadsbyggandet tar fart och sen stegvis marknadsanpassa hyrorna i det befintliga beståndet, kombinerat med extra bostadsbidrag, till exempel till äldre som bor i områden med stigande hyror. Inget hindrar dock att den nya modellen införs omedelbart i nyproduktionen. Så långt alltså Hans Lind.
Finanspolitiska rådet börjar alltså i fel ända oavsett vad man anser om marknadshyror i princip.
Jag läser på DN Debatt att andelen hemmaboende unga vuxna mellan 20 och 27 år har ökat från 15 % 1997 till 24 % 2017, enligt en undersökning av Skop. Ungefär 80 % av dem skulle vilja flytta hemifrån, om det fanns en bostad de hade råd med. Detta beror naturligtvis på den växande bostadsbristen och de ökade bostadspriserna och hyresnivåerna. Om Finanspolitiska rådets förslag om marknadshyror får gehör hos politikerna kommer antalet naturligtvis att öka ytterligare. Vill vi verkligen ha det så?

torsdag 11 maj 2017

Köldrekord för maj!

Snö i Kalmar i mitten av maj.
Natten till torsdag uppmättes flera köldrekord i landet:
I Uppsala uppmättes 5 minusgrader vilket är den kallaste temperaturen i maj på 70 år.
Örebro hade 4,6 minusgrader – lägsta majtemperaturen sedan 1942.
Linköping hade 5,0 minusgrader – lägsta majtemperaturen sedan 1935.
Visby hade 7,8 minusgrader - lägsta majtemperaturen sedan 1859, då mätningarna inleddes.
Gävle hade 5,6 minusgrader - lägsta majtemperaturen sedan 1953.

måndag 8 maj 2017

Hur ska vi kunna lösa bostadskrisen?

Vi bygger mer bostäder än tidigare, enligt Boverkets prognos idag, men det räcker fortfarande inte. Under 2016 påbörjades drygt 19 000 lägenheter i Stockholms län, nästan som under miljonprogrammet. Tyvärr färdigställdes bara knappt 13 000 lägenheter. För att vi ska klara tillväxten behöver det tillkomma åtminstone 16-17 000 lägenheter per år om inte bostadsbristen ska öka ytterligare. Och till detta kommer alla bostäder som behöver byggas för att klara den bostadsbrist som ackumulerats under ett tjugotal år. Det ser alltså fortfarande dystert ut, trots det ökade bostadsbyggandet. Och bostadsbristen drabbar främst dem som ännu inte har fått in en fot på bostadsmarknaden, de unga de nyinflyttade, de resurssvaga.
Faradj Koliev.
Den politiska oviljan att komma överens om effektiva åtgärder för att klara problemen på bostadsmarknaden tycks vara djupt förankrad. För en dryg vecka sedan pläderade riksdagsmannen Faradj Koliev (S) och Hans Lind, professor i fastighetsekonomi, på DN debatt för någon form av statlig garanti till främst förstahandsköpare av bostäder. Dessa har ju mycket svårt att etablera sig på bostadsmarknaden utan rika föräldrar, eftersom det krävs kontantinsatser på hundratusentals kronor, för att köpa även mindre bostäder. Koliev och Lind menar inte att detta är hela lösningen, utan framhåller att det också krävs andra bostadspolitiska åtgärder, inte minst att kommunerna aktivt planerar för ett bostadsbyggande som inkluderar alla hushållsgrupper.
Hans Lind.
Några dagar senare avvisade Alfred Askeljung (C) förslaget i DN och menar att det är fel med statliga ingrepp i bostadsmarknaden. I stället krävs det marknadsmässiga reformer, det vill säga mer av det som framkallat krisen. Det  krävs enligt Askeljung sänkt flyttskatt, sänkta krav och förenklade planregler för att få snabbare och billigare nybyggen samt avskaffad hyresreglering.Ingenting av detta skulle dock göra det lättare för unga resurssvaga hushåll att komma in på den ägda bostadsmarknaden. Askeljung tycker alltså att social housing borde övervägas, något som hittills varit tabu att ens diskutera i Sverige, men som Askeljung tycker skulle vara ett tänkbart alternativ för unga hushåll utan rika föräldrar, den grupp som Koliev-Linds förslag riktade sig emot! Hallå!
Alfred Askeljung.
Nästa dag avvisar en grupp från byggföretaget Veidekke i DN alla tankar om att det ökade bostadsbyggandet skulle vara ett resultat av politiska beslut. Det beror nästan enbart på en god konjunktur. För en fortsatt ökning (vilket skulle krävas enligt Boverkets behovsbedömningar) krävs stimulansåtgärder riktade mot hushållen, framförallt unga, migranter och andra ekonomiskt svaga hushåll, alltså de grupper som Koliev-Linds förslag riktade sig till. Veidekke varnar för att en rad aviserade åtgärder på olika områden som utan konsekvensanalyser riskerar att  direkt slå mot nyproduktionen och drabba dem som redan befinner sig längst från bostadsmarknaden.
Men bostadsminister Peter Eriksson (MP) har en annan bild än Veidekke: ”Det är kombinationen av en aktiv regering, ansvarstagande kommuner, byggbranschen som anstränger sig och en positiv ekonomisk konjunktur som gjort det möjligt att öka byggandet runt om i landet”, säger han eligt svensk Byggtidning. Så vem har rätt?
Radhus i Lilla Sköndal under uppförande av Veidekke.
Man kan tycka att alla inblandade nu borde samarbeta och göra allt, precis allt, som krävs för att klara bostadskrisen i stället för att käbbla om vilka åtgärder som är rätt eller helt fel. Men det sker alltså inte.

torsdag 27 april 2017

Författare som bekämpar yttrandefriheten

"I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it". ”Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem”. Detta är ett citat från “The Friends of Voltaire”, Evelyn Beatrice Hall, pseud. S.G. Tallentyre, (1906), alltså inte av Voltaire själv, men för att sammanfatta Voltaires uppfattning.
Detta enkla budskap är också grundprincipen för vår yttrandefrihet. Yttrandefrihet omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. Det gäller också åsikter som vi avskyr och inte vill ställa oss bakom.
FN:s deklaration formulerar rätten på följande sätt: "Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser". En liknande text finns också i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
För två år sedan demonstrerade mer än en miljon människor i Paris till försvar för yttrandefriheten efter terroristattacken mot Charlie Hebdo. Alla uppskattade inte vad som skrivs i tidskriften.
Till försvar för yttrandefriheten i Paris.
Idag växer uppropet som snart omfattar ett par hundra författare som vill förhindra att högerextrema åsikter förs fram på Bokmässan i Göteborg, inklusive några medlemmar i Svenska Akademien, t ex Peter Englund och Klas Östergren. De vill alltså inskränka yttrandefriheten för åsikter de inte delar. Har de aldrig funderat över vad vår yttrandefrihet bygger på?
Men alla skriver inte på. En av dem som resonerar på ett annat sätt är Elisabeth Åsbrink: ” Det handlar om hur demokrati ska hantera de som brukar demokratins verktyg för att förstöra den. Då uppstår frågan, ska demokrater bojkotta/hålla sig borta från det offentliga samtalet så snart åsikter de inte gillar representeras? Nästa fråga blir: är det rätt sätt att hantera det offentliga rummet, att stänga ute dem vars åsikter man avskyr? Båda frågorna måste jag svara nej på. Det är inte förenligt med demokratins idé eller metod.”
En annan är Jan Guillou:
”Den här diskussionen dök upp förra året och eftersom mässans tema det året var yttrandefrihet framstod det än mer absurt att kasta ut någon för att de har fula åsikter. Yttrandefriheten är till för alla, och inte bara Svenska Akademiens ledamöter. Problematiken runt yttrandefriheten kretsar kring människor i den politiska utkanten och jag kan inte se någon skillnad mellan Nya Tider och Sverigedemokraterna. Bojkott i det här sammanhanget är ett synnerligen trubbigt vapen.”
En tredje författare som inte skriver under är Lena Andersson:
” Under alla år jag har varit på bokmässan har där funnits åsiktsriktningar företrädda som jag motarbetar och definitivt inte vill ge ökat inflytande i samhället. Så kommer det att vara även i år. I en frihetlig demokrati finns helt enkelt uppfattningar som man inte accepterar, men man får stå ut med dem. Det är inte genom luften värderingar smittar.”

fredag 14 april 2017

Att flytta statliga jobb

Landsbygdskommittén har ju föreslagit att 10 000 statliga jobb ska flyttas från Stockholmsområdet till andra delar av landet som är i behov av arbetstillfällen.
"I dag finns många delar i landet där känslan är att staten drar sig därifrån", konstaterade landsbygdsminister Sven-Erik Bucht när han tog emot kommitténs förslag.
Jag har skrivit om detta tidigare. Jag tror inte att utvecklingen av landsbygden nu kommer att bli helt annorlunda jämfört med tidigare? Kommitténs betänkande är i hög grad en populistisk önskedröm. Att landsbygdens utveckling nu kommer att gå i andra banor trodde inte heller landsbygdsaktivisten Po Tidholm. Kommittén hade enligt Tidholm ingen lösning på grundproblemet – att människor på grund av brist på jobb och service flyttar till städerna. Men det är inte heller riktigt sant. Tillväxten av det täta Sverige beror inte längre på att landsbygden avfolkas, utan främst på födelseöverskott och invandring.
Andra skyller landsbygdens stagnation på hur de statliga jobben lokaliseras. I februari granskade tidningen Arbetet lokaliseringen av de statliga jobben.
Förändring av antalet statliga jobb i kommuner 1995-2015 enligt Arbetet.
Arbetet konstaterade bland annat att 231 kommuner hade förlorat fler än 29 000 jobb sedan 1995 och fram till 2015 samtidigt som de statliga jobben ökade med 40 000 i ett 60-tal andra kommuner. Som tidningen uttryckte det hade ”29 000 jobb flyttats”. Så är det förstås inte. Under 20 år läggs myndigheter ner, andra startas, en del växer och andra krymper. Totalt är antalet statliga jobb ganska konstant.
Antalet statliga jobb har ökat från ca 200 000 till 220 000 på 20 år, ungefär i nivå med befolkningstillväxten.
Men det låter kanske bättre om man säger att jobben flyttas, särskilt om det handlar om att de flytta från landsorten till storstäderna. Enligt Arbetet fick Stockholm, Solna, Sundbyberg och Huddinge 12 000 nya statliga jobb under 20-årsperioden. I Stockholm ökade de statliga jobben med 17 procent. Men under samma period ökade Stockholms befolkning med nästan 30 procent. Andelen statliga jobb av Stockholms arbetsmarknad minskade alltså i själva verket. Det var dessutom främst var inom universitet och högskolor samt inom polisen, och därmed kopplat till befolkningstillväxten. Det kunde kanske Arbetet också ha nämnt.
Hur viktigt för sysselsättningen är det då att flytta statliga jobb från Stockholm till andra delar av landet. Inte särskilt viktigt. Till att börja med utgör de statliga jobben an ganska obetydlig del av hela arbetsmarknaden, bara 4,5 procent, som framgår av nedanstående diagram.
Andel sysselsatta i offentlig och privat sektor år 2014.
Två tredjedelar av jobben är privata. Även av den offentliga sektorn utgör de statliga jobben bara en bråkdel. De kommunala jobben och landstingsjobben är ju redan regionalt fördelade i landet. De statliga jobben utgör ungefär 220 000 jobb av totalt ca 4,8 miljoner jobb 2015, omkring 4,5 procent.
På den socialdemokratiska partikongressen utlovade inrikesminister Anders Ygeman dessutom 10 000 nya polisjobb till 2024, alltså nya statliga tjänster. Han sa inte var dessa jobb ska hamna, men jag antar att en huvuddel hamnar där det bor mest folk och där brottsligheten under senare tid har varit påtaglig med skjutningar, terrordåd med mera, dvs i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, och inte på lndsbygden. Så landsbygdens problem löser man knappast genom att flytta statliga jobb.

torsdag 6 april 2017

Årets trädgårdsmässa i Älvsjö

Trots isiga vårvindar väller nu optimistiska odlare in på årets första trädgårdsmässa i Älvsjö. De pratar om ditt och datt på scener och i montrar, priser och stipendier delas ut för det ena och det andra, och det säljs växter och trädgårdsredskap i det oändliga. Likaså vackra prylar att ställa ut i trädgården eller på balkongen. Alla proffs och trädgårdsföreningar är naturligtvis på plats.
Allra först stötte vi på Swedish society of public parks & gardens (SSPPG), ett nätverk med ett 30-tal av Sveriges främsta parker och trädgårdar. Deras monter är en hyllning  till trädgårdsarkitekten och trädgårdsjournalisten Ulla Molin, helt enkelt bedårande.
I trädgårdsarkitekten Ulla Molins anda: klippt buxbom, Ljuv förgätmigej och nickande kungsängsliljor.
Den skira, rutiga kungsängsliljan kanske kan utses till årets favorit – den dyker upp om och om igen i idéträdgårdar och på balkonger. 
Drömmen om Medelhavet är högst levande. Citrus av alla de slag säljs på mässan. 
Fem spännande idéträdgårdar visades upp, som man kan rösta på. Här är några av dem.

Uppkoppling. En trädgård av döda löv, vassruggar och plåtblomster – den sköter sig själv. Skapare: Eva och Christina Larsson m fl.
Avverka ditt kalhygge, dika ut och kill your darlings. Kräv din frihet från prunkande krukor och odlingsrutor. Stäng butiken för en dag, lägg ut din filt på tusen år och tusen lager vass, lägg in friläge, svämma över av alltings enkelhet, skamligt nära. Koppla upp, surfa! Ta med dig ritning från Vassruggens arkitektkontor, betala med lycka.


Färgstarka öar och stilla vatten, Hvilan utbildning.
Den slingrande vägen är längre än den raka. Men i trädgården är omvägen ofta värd några extra steg. Promenera bland öar, över stilla vatten, och upplev kontrasternas och komplementfärgernas glada kraft i den späda, tidiga grönskan. Tulpanerna dominerar här; de lyser i starkt orange, rött, gult och lila.
Vatten – Själens spegel. Garden Aquatica AB, Olle Fernström.
En damm med svävande dimmor och en kvinna redo att dyka… Lugnande och lockande, ett kärr i skogen – en djupt mänsklig vattensamling.
Det finns också en mängd förslag på hur man kan inreda sin balkong – till ögats och själens fröjd.
Inte så mycket grönt, desto mer plåt. Lite bakgårdskänsla…
Vintage på spirande balkong. Vita blommor gör scenen extra ljuv. Skapare: Linda Hansson och Maria Andersson.
En blomstrande höjdare uppe på takåsarna. Nog blir man hungrig… Skapare: Åsa Gramén och Nike Wahren.
Livsnjutarens balkong. En blå dörr, orientalisk matta och bekväm gungande fåtölj. Skapare: Helena Krön, Eva Zetterlund och David Lindgren.
Pelargonfrossa heter denna balkong, tydligt namn och en hel vägg med pelargoner. Skapare: Therese och Patrik Andersson, Gluggstorp handelsträdgård.
Så nu är det bara att ta till sig av alla idéer och själv börja påta i den egna lotten.

Göran Johnson & Eva Hernbäck