fredag 13 oktober 2017

Bostadsbristen fortsätter att öka trots avmattningen

Avmattningen på bostadsmarknaden har diskuterats i medierna de senaste dagarna. Men jag tror att man bör ta talet om avmattning med en nypa salt, i varje fall i Stockholmsregionen. Under det senaste kvartalet har priserna på bostadsrätter faktiskt sjunkit något lite, med 0,3 %, men på årsbasis har de stigit i Stockholmsregionen med 2 procent och i centrala Stockholm med fyra procent medan villapriserna steg med 6 procent. Alltså, priserna har fortfarande stigit om än inte fullt så snabbt som tidigare. Förresten sjönk de också något våren 2016 för att därefter stiga igen. Liksom de sjönk hösten 2014, för att därefter stiga igen. Liksom de sjönk mellan 2007 och 2008 samt 2002 och 2003 för att därefter stiga igen. Utvecklingen har inte alltid varit jämn, men i det långa loppet stigande.
Bostadspriser per kvadratmeter i Stockholm 2014-2017.
Snittpriset på bostadsrätter i centrala Stockholm ligger nu på över 91.000 kronor per kvadratmeter och närmar sig 58.000 i länet. Antalet bostadsköp är samma som i september förra året. Ingen minskning alltså, men det tar något längre tid att sälja en lägenhet i år. Att man talkar om avmattning handlar alltså bara om att priserna kanske inte fortsätter att öka, i varje fall inte i samma takt som tidigare, inte att de redan skulle sjunka.
Bostadsproduktionen har alltså ökat under de senaste åren. Under 2015 färdigställdes 12 000 lägenheter och under 2017 nästan 14 000 lägenheter. Så mycket har inte byggts sedan miljonprogrammets dagar 1965-1975. Men är det verkligen så mycket? Så här ser bostadsbyggande och befolkningsökning i Stockholmsregionen årligen sedan 1991.

Folkökning och färdigställda lägenheter per år i Stockholmsregionen 1991-2016.
Vi ser att befolkningsökningen under de senaste tio åren har legat runt 35 000 invånare per år, medan bostadsbyggandet har legat runt 10 000 per år. Under 2015-2016 ökade regionens befolkning med drygt 70 000 invånare, alltså omkring 35 000 per år, samtidigt som det byggdes 26 000 nya lägenheter. Byggandet ökade alltså något. Det innebär att det går 2,7 nya invånare på en ny lägenhet. Eftersom genomsnittet bara är 2,17 invånare per lägenhet i det befintliga beståndet innebär det att trängseln i bostadsbeståndet fortsatte att öka i regionen trots det höga bostadsbyggandet. För att bostadsutbudet ska öka snabbare än befolkningen krävs att det går mindre än 2,17 ny regioninvånare på varje ny bostad. Men befolkningen ökade alltså fortfarande snabbare än bostadsbeståndet. Så här ser relationen mellan befolkningsökning och bostadsbyggande sedan 1991.
Antal ny invånare per nybyggd lägenhet i Stockholmsregionen 1001-2016.
Det är bara under åren 1991-1993 samt 2002-2004, sex år som vi har byggt tillräckligt mycket för att utrymmesstandarden ska öka. Alla övriga år, 1994-2001 och 2005-20016, under 30 år har trängseln i bostadsbeståndet ökat. Och det gäller även under 2015-2016. Och 2002-2004 sjönk alltså priserna något. Hur det går framöver beror i hög grad på dels om befolkningen fortsätter att öka snabbt som den gjort de senaste tio åren, dels om bostadsbyggandet ökar mer än tidigare. Så här har antalet påbörjade lägenheter sett ut sedan 1991.
 Påbörjade lägenheter i Stockholmsregionen per år 1991-2017 (framskrivning för hela året). 
Enligt diagrammet ser det ut som om bostadsbyggandet skulle öka rejält, men det kan vara en chimär. Det finns inget automatiskt samband mellan påbörjade och färdigställda lägenheter. Bostadsföretagen brukar vara skickliga med att färdigställa lägenheter i takt med efterfrågan, och att plana ut topparna. I det perspektivet är det knappast sannolikt att vi skulle stå inför en efterfrågekris, i varje fall inte i Stockholmsregionen, så länge vi har hög befolkningstillväxt. Därför skulle jag inte tro att vi står inför någon allvarligare avmattning på bostadsmarknaden.

måndag 9 oktober 2017

Storm på svenska bostadsmarknaden?

Anders Olshov från Tankesmedjan Intelligence Watch skrev i lördags på DN Debatt och varnade för överproduktion av bostäder. Enligt en rapport (som ännu inte gjorts tillgänglig på hemsidan) har behovet av bostäder överskattats, eftersom de nya bostäder som byggs är för dyra i förhållande till betalningsförmågan, som finns hos de nya bostadskonsumenterna och sannolikheten för storm på bostadsmarknaden ökar. Behovet av bostäder, som har ökat kraftigt efter flyktingvågen, har enligt Olshov felaktigt likställts med efterfrågan och därmed överskattats.
Enligt Olshov består nämligen i stort sett hela befolkningsökningen av flyktingar och anhöriga från utomeuropeiska länder och de barn de föder. Enligt Olshov ökade antalet personer med svensk härkomst 2010–2016 med 57 000 invånare. Samtidigt ökade antalet personer med utländsk härkomst (födda i utlandet eller i Sverige av två utlandsfödda föräldrar) med 522 000 invånare. Det innebär att 90 procent utgörs av personer med utländsk härkomst. De nyanlända är enligt Olshov generellt lågutbildade, har svag anställningsbarhet och svag köpkraft att efterfråga en bostad. Och eftersom personer med utländsk bakgrund, där några är relativt nyanlända, inte har samma ekonomiska möjligheter att efterfråga nybyggda dyra bostäder som befolkningen i genomsnitt, kommer de inte att ha råd med de nybyggda lägenheterna.
Till att börja med kan jag hålla med om att det är ett stort problem med de höga bostadspriserna och alltför låg rörlighet på bostadsmarknaden.
Men med detta sagt är det ändå så att Olshov gör alltför förenklade kalkyler. Dels är efterfrågan på nya bostäder inte jämnt fördelat över landet utan koncentrerad till de stora och medelstora regionerna. Störst är efterfrågan i Stockholmsregionen och där utgör en större andel av befolkningsökningen personer med svensk bakgrund. Under perioden 2010-2016 var ökningen där till 69 procent personer med utländsk bakgrund, medan 31 procent hade svensk bakgrund.
Dels är bostadsmarknaden betydligt mer komplicerad än vad Olshov antyder. Nybyggda bostäderna går inte med automatik till de nyligen inflyttade eller födda invånarna. De kommer sannolikt att bebos av personer med svensk bakgrund, som är väl etablerade på bostadsmarknaden och med bättre ekonomi. De behöver bara en bostad som är större eller i bättre läge. Därigenom friställs äldre och billigare lägenheter som, kanske efter flera led, i slutändan kan gå till mer resurssvaga hushåll med utländsk bakgrund. Äldre lägenheter friställs också hela tiden genom att människor dör eller flyttar bort från regionen. Det är alltså en grov förenkling att anta att det nästan uteslutande är nya utlandsfödda invånare som ska efterfråga de nybyggda lägenheterna. Det är inte heller en nyhet att personer med utländsk bakgrund dominerar befolkningsökningen. Så har det varit länge, utan att det har påverkat bostadsmarknaden på det sätt som Olhov nu förutspår.
Genom de grova förenklingar som Olshov gör kan man knappast utgå från att analyserna håller för de slutsatser han drar. För att kunna dra de slutsatser som han gör behöver man göra betydligt mer djuplodande analyser. 

söndag 8 oktober 2017

För lite regn och för mycket

Aldrig får vi vara riktigt nöjda. Framförallt inte med vädret. Här på Gotland, där jag befinner mig för tillfället, har det regnat en hel del sista tiden, och i skrivande stund öser regnet ner. Det har klagats en hel del på torkan och det låga grundvattnet under de senaste åren och även i år, men det beror inte på att det regnat för lite. Möjligen har det regnat vid fel tidpunkt.
Jag har tidigare konstaterat att sommaren 2017 inte var särskilt torr, och nu när siffrorna för september finns bekräftas detta. Så här ser nederbördsstatistiken för Visby ut för de senaste åren.
 Nederbörd per månad i Visby 2013-2017.
Under perioden juni-september regnade det 63 mm i sitt per månad och under de senaste 12 månaderna totalt 576 mm. Snittet sedan 1860 är snittet 43 mm per månad och 512 mm per år. Men man kan alltid klaga på att det regnade mindre än normalt under december-maj, då grundvattnet fylls på. Och man kan också klaga på att det regnar mer än normalt nu i augusti-september, då skörden ska tas in.
Och det är alltså det man gör nu på Gotland, enligt vad man kan läsa i lokalpressen. Det myckna regnandet på sista tiden har försämrat den spannmålsskörd som man hade hoppats på. Stora arealer står kvar på rot, och på sina håll har säden börjat gro. Framförallt nischgrödan durumvete drabbas hårt av regnet. Stora arealer finns kvar att tröska. Att det kom ovanligt mycket regn under september har också gjort det besvärligt för lantbrukarna att skörda potatis, morötter, kålrötter och palsternackor.
Vädret är som det är. Aldrig får vi vara riktigt nöjda. 

torsdag 28 september 2017

Nya städer i det blå

För en tid sedan presenterade regeringen en utredning om hur Sverige kan få nio nya städer. Det är ett förslag från utredaren Johan Edstav (Mp). Det är ett försök att bygga bort bostadsbristen genom att bygga 100 000 nya lägenheter i kollektivtrafiknära lägen.
”Det här är en unik chans att göra något helt från grunden. Segregationen har tyvärr ökat de senaste decennierna. Nu ska vi försöka att inte upprepa misstagen från miljonprogrammet på 60- och 70-talet”, sa regeringens utredare Johan Edstav i samband med en pressträff. ”Om konjunkturen håller i sig kan det gå på ett par decennium att få allt färdigbyggt”, säger han. Förhandlingar ska ske med de berörda kommunerna och slutsatser redovisas före årsskiftet. Snabba ryck.
Två av de nya städerna ligger i Stockholmsregionen nämligen Segersäng i Nynäshamn som ska få 7–10 000 bostäder (motsvarande 15-25 000 invånare och Hemfosa i Haninge kommun som kan få 12 000 bostäder (motsvarande 30 000 invånare). Om Segersäng ska kunna exploateras i större omfattning kommer det att kräva en utbyggnad
av dubbelspår.
Dessa stationer ligger alltså längs Nynäsbanan mellan Tungelsta och Ösmo. Nynäsbanan har funnits sedan 1900-talets början, men det har hittills inte byggts mycket vid de båda stationerna. Det bor ca 100 invånare i Hemfosa och hela 750 invånare i Segersäng, som också ökat betydligt under de senaste tio åren. Utöver dessa nya städer i Stockholms län vill Edstav också bygga tusentals lägenheter i Knivsta och Uppsala kommuner i Uppsala län, men det förutsätter att det byggs fyrspår mellan Stockholm och Uppsala.
Det finns en gällande regionplan för Stockholmsregionen, RUFS 2010. Plankartan ser ut så här.
RUFS 2010 anger var det bör tillkomma ny bebyggelse i Stockholms län.
Zoomar man in på Södertörn ser kartan ut så här.
Södertörn i framtiden enligt RUFS 2010.
På RUFS-kartan finns det ingen ny stad, varken i Segersäng eller i Hemfosa. Regionplanerarna har tydligen bedömt att dessa områden ligger alltför perifert för att vara lämpliga för ny bebyggelse. Faktum är att inte någon av de tidigare regionplanerna från 1958 och framåt har föreslagit nya städer eller stadsdelar på dessa ställen. Inte 1973, inte 1978, inte 1991 och inte heller 2001. Hundratals regionala planerare och politiker har tydligen inte ansett det vara motiverat. Har man då bedömt situationen helt fel? Jag tror inte det. En förklaring finns på nedanstående karta.
Tobins Q i Stockholms län 2014.
En karta över Tobins Q för Stockholms län år 2014 visar att Tobins q ligger under 1,0 i ytterområdena, vilket innebär att det är olönsamt att bygga bostadsrätter där. Studerar man samma karta bara fem år tidigare blir betydande delar av Stockholmsregionens ytterdelar blå på kartan. Till helt nyligen har det alltså inte ens där varit lönsamt att bygga bostadsrätter, trots den omtalade bostadsbristen, på grund av att efterfrågan varit alltför låg. Slutsatsen blir att det innebär stora ekonomiska risker att bygga nya bostäder i till exempel Hemfosa och Segersäng och andra liknande lägen. Vid minsta konjunkturnedgång och minskande bostadsefterfrågan kommer dessa bostäder att tömmas först eller förbli osålda.
Hemfosa ligger 48 minuter och Segersäng 52 minuter från Stockholms City med pendeltåg. Lägger man till gångavstånd i båda ändar blir restiden för många över en timme. Det är helt enkelt för långt bort för att kunna accepteras som rimligt pendlingsavstånd.
Bostadsbyggandet sker på marknadens villkor. Bygger man nya bostäder där innebär det att de riskerar att bli osålda. Hur ska man då få tiotusentals lägenheter byggda där. Hur ska man få någon att vilja etablera nya arbetsplatser i dessa lägen? Kvalitéer som närhet till skog och natur är helt enkelt inte tillräckliga för att övertyga någon investerare. Och om bostäder faktiskt byggs, och om restiden är 50 minuter eller mer med kollektivtrafik till större arbetsplatsområden, kommer den helt dominerade delen av de boende att pendla med bil eftersom restiden blir kortare i de flesta relationer, medan andelen som går eller cyklar blir försumbar. Det innebär en olämplig lokalisering av nya bostäder. Det borde också regeringens utredare inse, liksom bostadsminister Peter Eriksson (mp).
Förtäta i stället alltför glest bebyggda stadsdelar nära regioncentrum.
Martin Ragnar, f d utvecklingsdirektör i Haninge med ansvar för planering avvisar liksom jag tankarna på Hemfosa i sin blogg. Han hänvisar till en rapport som jag varit delaktig i att ta fram - Värdering av stadskvaliteter.
Rapporten Värdering av stadskvalitet
Studien gjordes på uppdrag av Stockholms läns landsting, Stockholms stad, Lidingö stad, Nacka kommun och Haninge kommun och visade bland annat på betydelsen av urbana kvaliteter för bebyggelsens attraktivitet. Där konstaterades att befolkningen i Haninges centrala stadsdel Handen nära nog skulle kunna dubbleras från dagens 10 000 invånare samtidigt som den upplevda stadskvaliteten i staden skulle öka genom att staden tillfördes mer liv och rörelse och ekonomisk bärkraft för fler verksamheter. Liknande potential finns nästan överallt i den halvcentrala delen av regionen.

måndag 11 september 2017

Stockholmsregionens utmaningar

Drygt fyra miljoner invånare i Stockholms län. Siffran känns onekligen lite svindlande. Men den kan bli verklighet om drygt 40 år, enligt de befolkningsframskrivningar som nyligen presenterats av Tillväxt- och regionplaneförvaltningen inom landstinget. Det är ett gemensamt planeringsunderlag för hela storregionen. Länen och kommunerna behöver möta den kommande befolkningsutvecklingen i sina regionala utvecklingsprogram och strategier och i kommunernas översiktsplaner.

Siffran gäller 2060 enligt det högsta av tre alternativ. Enligt basalternativet blir det ”bara” 3,6 miljoner och enligt det låga alternativet 3,25 miljoner. Över tre miljoner blir det i alla händelser, enligt alternativ Hög redan 2031, dvs om bara 14 år.
Befolkningsutvecklingen i Stockholms län och övriga delar av östra mellansverige (ÖMS) 1950-2060 enligt landstingets rapport.
Men befolkningen ökar också i våra grannlän och år 2060 kan vi ha omkring sju miljoner i det som kallas Östra Mellansverige, vilket i så fall är nästan halva befolkningen i Sverige. Erfarenheterna från de senaste åren pekar på att befolkningsökningen ofta har överträffat prognoserna, så jag tror nog att bedömningarna är realistiska. Vi har haft en kraftig befolkningstillväxt i länet under ett antal år nu. Det brukar tillkomma ca 100 000 invånare vart tredje år. Men tendensen har också varit att befolkningsökningen tilltar. Så här har det sett ut sedan 1950.
Befolkningstillväxt i Stockholms län per decennium 1950-2060.
Under de senaste 25 åren har mer än 80 % av befolkningsökningen berott på invandring och födelseöverskott, medan mindre än 20 % har berott på inflyttning från andra delar av Sverige. För framtiden kommer födelseöverskottet och invandring sannolikt att dominera ännu mer medan inflyttningen från övriga Sverige blir mindre.
Andelen utrikesfödda kommer att öka enligt alla scenarier. Rapporten beskriver också hur utbildning och sysselsättning kan komma att utvecklas. Däremot tar man inte upp behovet av nya bostäder, som kommer att uppstå. Inte heller vilket framtida trafiknät som erfordras. Men man kan göra några reflexioner.
Om befolkningen ökar med 25-35 000 invånare per år i 35 år framåt kommer det att behövs runt 12-15 000 nya lägenheter årligen i 35 år framåt. Men bostadsbyggandet har inte legat på den nivån under de senaste 40 åren. Inte under ett enda år. Slutsatsen är alltså att med mycket stor sannolikhet kommer bostadsbristen att fortsätta att öka. Därmed faller den slutsats som professor Hans Lind ochFredrik B Nilsson drar i den nya boken ”Att förstå bostadsmarknaden genom historien om den ofrivillige bostadskarriäristen” nämligen att en bostadskrasch är nära. Om efterfrågan fortsätter att öka i förhållande till utbudet kommer knappast priserna att rasa.
Var ska de nya bostäderna byggas? Naturligtvis kommer en förtätning att fortsätta av Stockholms ytterstad och av andra närförorter. Men räcker det?
En annan sak som man inte tar upp i rapporten är behovet av ny transportinfrastruktur. Om befolkningen ökar från 2,25 till 4,5 miljoner behöver transportsystemets kapacitet fördubblas. Vi behöver ytterligare 100 km tunnelbana, ytterligare två pendelstågsgrenar, mer bussar, spårvagnar och regionaltåg samt fler vägar. En fördubbling av nuvarande kapacitet kommer att krävas på omkring 40 år. Sedan 1977 har vi byggt delar av Blå linjen, successivt gett pendeltågen egna spår och en tvärspårväg men inte en enda ny vägförbindelse över Saltsjö-Mälarsnittet.
Vi har nu en överenskommelse om utbyggnad av omkring 10 tunnelbanestationer. Utbyggnad av flera järnvägsspår och av Förbifart Stockholm pågår. Men det kommer att krävas mycket mer ny infrastruktur under de närmaste decennierna med den beräknade befolkningstillväxten. Trots detta sa parterna nej till en östlig förbindelse härom dagen.
Behovet av vägar kan begränsas, bäst med ekonomiska styrmedel, men då krävs i stället ännu mer kollektivtrafik. Att begränsa biltrafiken med trängsel är ingen bra metod.
Förslag till en ringled runt innerstaden från 1946.
Förslag till en ringled runt innerstaden lades fram redan 1946, den gången med en Västerbro och en Österbro. Senare flyttades trafiklederna längre ut. Essingeleden byggdes 1967, Norra länken 1991 och Södra länken 2004. Men de östra delarna av regionen växer snabbast. Den östliga förbindelsen saknas ännu, men den kommer så småningom. Frågan är bara när.

måndag 4 september 2017

Normalt med regn på Gotland

Idag regnar det för tredje dagen i rad här på Gotland. Inget ösregn precis men det har i alla fall kommit 23 mm sedan i lördags. Talet om låga grundvattennivåer och den torra sommaren har successivt upphört. Vi kan nu summera nederbörden för sommaren och det var faktisk ganska normal nederbörd för juni, juli och augusti. Ingen torr sommar alltså. Enligt mätningarna för Visby kom det i snitt 53 mm per månad under dessa tre månader vilket är mer är genomsnittligt, vilket är 40-45 mm beroende på vilken period man räknar på. Om det ändå ansågs vara torrt beror det på att det regnade ovanligt lite mellan december och maj, bara ca 25 mm per månad eller drygt hälften av normalt.
Men egentligen  är begreppet ”normal” nederbörd bara ett statistiskt begrepp. Det normala är nog att det varierar ganska mycket, månad för månad, år från år.
Nederbörd i mm per år i Visby 1860-1916.
Sedan 1860 finns det 38 månader registrerade med mindre än 5 mm nederbörd på hela månaden, vilket nog får anses extremt torrt. Å andra sidan finns det också 67 månader med 100 mm eller mer, betydligt mer än dubbel mot vad som är ”normalt”. Normalmånader, definierade som medeltalet ca 42,6 ± 5 mm, är hela 268 till antalet men det är trots allt bara var sjunde månad sedan 1860. Sex månader av sju är alltså mindre normala.
Nederbörd i Visby 1860-2016, mm per månad.
Det kanske kan vara intressant att se när det brukar regna. Så här har det sett ut i Visby sedan 1860. Jag har utgått från Visby H och sedan kompletterat där det saknats värden.

Månadsvärden för nederbörd i Visby i genomsnitt för perioderna 1860-1911, 1912-1964 och 1965-2016. 
Det finns ett tydligt mönster med mer regn under perioden juli-januari och mindre regn under februari-juni. Att det var torrt i våras är alltså ganska normalt också det. Hur har det då sett ut de senaste tre åren?
Nederbörd i Visby i mm per månad under 2014-2017.
Även de senaste åren har i huvudsak följt mönstret, med undantag för att det regnade ovanligt mycket i juni och november 2016 och extremt lite i oktober 2015 samt i maj 2016 och 2017. I år har det regnat lite under februari-maj, ungefär som det brukar, och mera juni-augusti, också det ungefär som det brukar. Totalt har det regnat 512 mm de senaste tolv månaderna vilket är exakt lika mycket som snittet för hela perioden från 1860. Som jag har visat  ett tidigare inlägg kan det dock variera en hel del mellan olika mätplatser, så det är inte säkert att hela Gotland har haft det så normalt.

söndag 3 september 2017

Urban sprawl i Houston förvärrade katastrofen

Stormen Harvey som har drabbat staden Houston med omnejd är otvivelaktigt en extrem vädersituation, framförallt genom de enorma mängder regn som fallit. Över 1 200 mm på bara några dagar motsvarar ungefär Stockholms nederbörd under två år, i Houston motsvarar det årsnederbörden. Houston är en av USA:s snabbast växande storstadsregioner i en av de snabbast växande delstaterna. I media understryks att katastrofen sammanhänger med den globala uppvärmningen, men att konsekvenserna förvärrats av staden Houstons mycket snabba och närmast planlösa tillväxt under de senaste decennierna. Det är svårt att belägga att enstaka extrema väderhändelser har orsakats av den globala uppvärmningen. "Nej, det går inte att säga att stormen Harvey beror på klimatförändringarna", skriver t ex DN:s vetenskapsreporter Maria Gunther. Houston har drabbats av tre svåra stormar på lika många år. Det kan vara en följd av ett varmare klimat, men lika gärna ett sammanträffande. ”Än så länge är det för tidigt att avgöra”, säger Gustav Strandberg på SMHI.
Översvämning är ett återkommande problem i Houston som omges av flacka våtmarker som dräneras av ett nätverk av bayous och konstgjorda avloppsnät, som vanligen är torra större delen av året, men avrinningen är otillräcklig under tider med kraftigt regn. År 2001 var delar av staden allvarligt översvämmade och även 2015 och 2016 översvämmades Houston.
Men 1,2 meter vatten över bebyggda arealer på tusentals kvadratkilometer skulle orsaka katastrof var som helst, och Houston har tillåtits växa över tidigare obebyggda områden utan att risken för översvämningar beaktats. I Houston har tiotusentals hektar våtmark asfalterats vilket drastiskt underlättat för översvämning. Katastrofens konsekvenser hänger alltså samman med stadens snabba tillväxt. En jämförelse med Stockholm, visar att Houston har vuxit Houston har vuxit avsevärt snabbare.
Befolkning i Houston City, Harris County och Stockholms län 1960-2015.
För ett drygt halvsekel sedan hade storstaden Houston, här representerat av Harris County där Houston ligger, och Stockholmsregionen (Stockholms län). Själva staden Houston har bara vuxit obetydligt snabbare är Stockholm och har idag ca 2,2 miljoner invånare, ungefär som Stockholms län. Men Harris County har nästan fyrdubblats in befolkning. Tillväxten har alltså skett genom att allt större ytor bebyggts, vilket också framgår av nedanstående bild, som visar var tillväxten har skett under perioden 1996-2010.
Staden Houstons utbredning 1996-2010. Bilden från DN.
Det är alltså klart att Houston är en mycket glesare stad än Stockholm. Hur mycket glesare framgår av nedanstående diagram.
Täthet i Houston och Stockholm räknat på staden, det urbana området och regionen 2015.
Tätheten inom såväl staden (Houston respektive Stockholms stad) som i tätorten (urban area) är ungefär 3,5 gånger så tät i Stockholm jämfört med Houston. I regionen är tätheten bara obetydligt högre i Stockholm. Så här ser de två städerna ut i ungefär samma skala enligt Google Maps.


Stockholm och Houston enligt Google Maps i ungefär samma skala.
Det framgår ganska tydligt att Stockholm har stora vattenytor och obebyggda gröna kilar, vilket nästan helt saknas i Houston. Det är uppenbart att Houstons glesa fysiska struktur har bidragit till katastrofens omfattning.

torsdag 31 augusti 2017

Långsammare höghastighetsbana klokt besked

Idag har Trafikverket lagt fram sitt förslag till nationell plan för transportsystemet 2018–2029. Det som mest har uppmärksammats i media är att man inte föreslår en utbyggnad av höghastighetsbana mellan Stockholm, Göteborg och Malmö för 320 km per timme. I stället föreslår man sänkt hastighet till 250 km per timme och etappvis utbyggnad. Det är ett klokt besked.
Höghastighetsbanorna byggs etappvis och för lägre hastighet enligt Trafikverket.
De flesta analyser har pekat på att höghastighetsbanor för 320 km/h skulle vara en samhällsekonomiskt olönsam investering för Sverige. Sverige är helt enkelt för glesbefolkat för den typen av förbindelser. Tre storstäder som ligger alltför långt bort från varandra ger  helt enkelt inte tillräckligt underlag. De flesta har behov av att resa kortare sträckor med måttligare hastighet, vilket kan ske till betydligt lägre kostnad. På sträckan Stockholm-Linköping betyder det 6 minuters längre restid vilket är överkomligt. Det är därför bättre att satsa på att bygga ut järnvägen  regionalt och att satsa på underhåll och successiva uppgraderingar av det system som redan finns. Det helt dominerande järnvägsresandet sker på korta och medellånga sträckor. I denna bedömning har jag stöd av flera av landets tyngsta trafikexperter.
Ändå sker en betydande ökning av investeringarna i transportinfrastrukturen för perioden 2018–2029 som uppgår till 622,5 miljarder kronor, en ökning med 100 miljarder kronor jämfört med befintlig plan.
I övrigt ska järnvägen rustas upp så att hastigheten kan återställas där den i dag är nedsatt och åtgärder ska göras för att minska risken för ytterligare hastighetsnedsättningar på sträckor med eftersatta spårbyten.  Också signalanläggningar behöver renoveras.
Ostlänken byggs för 250 km/h.
Bygget av Ostlänken som en ny höghastighetsjärnväg mellan Järna och Linköping samt Lund-Hässleholm påbörjas. Dessutom ska en utbyggnad till fyrspår ske mellan Uppsala och Stockholm. Det är klokt eftersom dessa sträckor ger nytta för ökat regionalt resande i östra Mellansverige och i Skåne. Trafikverket föreslår att sträckorna Linköping–Tranås/Aneby och Göteborg–Borås därefter prioriteras för utbyggnad. Därefter föreslås sträckan Tranås/Aneby–Jönköping byggas. Ytterligare studier bör genomföras för att kunna ta ställning till vilken av sträckorna Jönköping–Borås eller Jönköping–Hässleholm som ska komma därnäst. Standarden på respektive delsträcka anpassas så att största möjliga effekter erhålls från satsade medel.
Utbyggnad till dubbelspår sker på Ostkustbanan mellan Sundsvall–och Gävle. Vad som kanske är mera tveksamt är Norrbotniabanan mellan Umeå och Skellefteå och vidare mot Luleå. Det är ny järnväg i mycket glest befolkade delar av Sverige.
Utbyggnad av Förbifart Stockholm pågår redan, tillsammans med ett antal följdinvesteringar. Södertörnsleden mellan Kungens kurva–Flemingsberg-Haninge i södra Stockholm kommer att inledas. Det är hög tid eftersom denna tvärled är något vi redan talat om i regionplaneringen i decennier. Genom Sverigeförhandlingen har överenskommelser skett med flera kommuner och landsting om satsningar på kollektivtrafik med statlig medfinansiering. I Stockholmsområdet omfattar överenskommelsen bland annat tunnelbana mellan Älvsjö och Fridhemsplan, Spårväg syd och utbyggnad av Roslagsbanan. Utbyggnad av Mälarbanan pågår redan.
Östlig förbindelse saknas eftersom den ska förhandlas inom ramen för Sverigeförhandlingen. Den kommer nog så småningom också.

söndag 27 augusti 2017

Extrem hetta i Sverige?

Vetenskapsradion Klotet i P1 brukar ofta överdriva klimatfrågorna. Dagens program var inget undantag. Man driver tesen att städerna måste planeras för att människor ska kunna överleva extrem hetta på grund av den globala uppvärmningen. Det gäller Abu Dabi likaväl som Hagastaden i Stockholm. Programledare är Marie-Louise Kristola.
Men det är länge sedan vi hade något värmerekord i Sverige. Den högsta temperatur som någonsin uppmätts i Sverige är 38 grader. Denna temperatur har uppnåtts två gånger, första gången i Ultuna den 9 juli 1933 och andra gången i Målilla den 29 juni 1947. Alltså för 84 respektive 70 år sedan. Vi har alltså aldrig någonsin haft en temperatur över 40 grader i Sverige, något som man varje år upplever i Sydeuropa. Hotet om extrem hetta i Sverige tycks alltså inte vara akuta. Dessutom dör fler i extrem kyla än i extrem hetta. Varför tar då Klotet upp detta som om det vore ett aktuellt hot?
Stockholmare som söker värmen.
De högsta temperaturerna som uppmätts internationellt på senare tid ligger på
53°C - 54 °C och har uppmätts i Iran, Irak, Kuwait och i Death Valley i USA. Alltså betydligt varmare är i Sverige. Världsrekordet på 57,8 grader i El Azizia i Libyen den 13 september 1922 är numera underkänt, eftersom noteringen ansetts osäker.
Extrem hetta är en aktuell fråga i Sahara men knappast i Sverige.
Sådana temperaturer har jag aldrig upplevt (utom i bastun). Men jag har jobbat i Libyen och Indien. I båda länderna förekom ibland perioder med över 40°C i skuggan. I Libyen klarade man detta ganska enkelt med AC hemma, i bilen och på kontoret. I Indien fanns det ingen AC på kontoret, men stora takfläktar som gav motsvarande avkylning ännu mer effektivt. Folk tyckte att det var varmt men ingen talade om någon katastrofsituation. Håller man sig inomhus med gardiner eller fönsterluckor fördragna brukar det vara svalare.
Jag ser alltså ingen hotande värmekatastrof för Sveriges del, och absolut ingenting som man behöver anpassa stadsplaneringen för. Det vi klarade 1933 och 1947 borde vi klara även de närmaste decennierna. Det är trist att Klotet inte på något sätt bidrar till att ge en nyanserad bild av detta.

Uppdatering 28 augusti
När sommaren 2017 nu går mot sitt slut meddelar SMHI att den varit extremt sval. Den högsta temperaturen i Sverige stannade vid 28,0°. Sommaren 1922 var det lika svalt, men man får faktiskt gå till 1862 för att finna en sommar med lägre maximitemperatur än i år. Så hotet om extrem hetta i Sverige verkar inte vara alldeles överhängande.

Uppdatering 29 augusti
Enligt en artikel i Ny Teknik i går påverkar den svenska kylan antalet hjärtinfarkter i landet. Detta enligt en riksomfattande studie som pågått i 16 år med mer än 280 000 patienter. Det finns en säsongsmässig variation i hjärtinfarkter, med en fallande frekvens under sommaren och en topp på vintern, säger rapportens huvudförfattare Moman A Mohammed vid Lunds universitet. I studien har forskarna använt det svenska hjärtinfarktsregistret och ställt dessa hjärtinfarkter mot väderdata från SMHI.
”Våra resultat visade en ökad förekomst av hjärtattacker vid temperaturer under noll. Resultaten var desamma över ett stort antal patientundergrupper, såväl på nationell som regional nivå, vilket tyder på att lufttemperaturen är en utlösare för hjärtinfarkt, säger Mohammed.”
Slutsatsen borde vara att dödligheten minskar om temperaturen ökar. Nu väntar jag med spänning att Vetenskapsradion Klotet också ska referera denna studie.

tisdag 22 augusti 2017

En torr sommar igen? Kanske, kanske inte…

Det har regnat så lite på Gotland de senaste två åren, sägs det. Grundvattnet sjunker. Men hur är det egentligen. Vädret är ju kaotiskt, som klimatexperten Lennart Bengtsson ofta framhåller. Idag blev jag varse detta när jag åkte från Hemse till Lau på förmiddagen, en sträcka på ca 25 km. Vi åkte in i ett skyfall med hagel mellan Hemse och Stånga. Men mellan Stånga och Lye var det torrt igen på vägbanan. Mellan Lye och Garda var det åter blött, men väl framme i Lau var det åter torrt. Själv har jag ofta konstaterat att det regnat mycket mer hos grannar någon km bort (eller mindre) än hos oss .
Vi refererar ofta till väderstatistiken som sanning. Men SMHI mäter bara nederbörden på vissa punkter, men däremellan mäter man inte. Alltså vet vi egentligen inte hur mycket det regnat på ön i stort. Ibland kan det skilja rejält mellan nederbörden även mellan närliggande mätstationer. Sommaren 2016 såg nederbördsstatistiken ut så här för sex mätplatser på Gotland.
Nederbörd sommaren 2016 vid sex mätplatser på Gotland.
Som synes stack ju Hejnum ut rejält för augusti. I juli regnade det mycket vid Hoburg och Hemse på södra Gotland, medan det regnade ganska lite i Visby och i Fårösund längst bort i norr.
Visby D och Visby Fp ligger bara ett  par km från varandra. Ändå regnade det bara 73 mm vid Visby Fp i november 2016 medan det vid Visby D föll hela 124 mm samma månad. I augusti samma år regnade det å andra sidan hela 115 mm vid flygplatsen medan det bara regnade 70 mm vid Visby D.
Men även årsnederbörden skiljer sig mellan olika platser. Normalt regnar det omkring 520 mm per år i Visby, medan det regnar ca 620 mm per år i Hemse, ca fem mil längre söderut. Så här har det sett ut sedan 1990.

Årsnederbörden i Visby och i Hemse 1990-2016 samt trendlinjer.
År 2003 och 2014 regnade det mer än snittet i Hemse, men mindre än normalt i Visby. År 2006, 2008 och 2016 var det faktiskt tvärtom. Men Gotland har 92 socknar medan SMHI bara har 15 mätplatser. Hur mycket det regnar i de övriga 77 socknarna vet vi inte så mycket om.  

fredag 18 augusti 2017

Ny Lidingöbro med två spår

Tunnelbanan från Ropsten till Lidingö Centrum har varit planerad sedan urminnes tider. En förlängning av tunnelbanan från Ropsten till Lidingö var en av de spårsatsningar i Stockholm som ingick i Sverigeförhandlingen. I vilket fall som helst måste man ändå bygga en ny bro, antingen för Lidingöbanan eller för tunnelbanan. Jag tror nog att det långsiktigt bästa hade varit tunnelbana. Lidingöbanan går en bra bit från Lidingö centrum, medan en ny tunnelbana hade skapat en bra knutpunkt med förbättrad tillgänglighet.
Lidingö centrum med Lidimngöbroarna i bakgrunden.
Lidingö centrum planeras för en stor utbyggnad med handel och bostäder men de kollektiva kommunikationerna är begränsade till busstrafik. Kontakterna med den södra delen av Lidingö är bristfälliga eftersom Lidingöbanan inte passerar centrum. Det är naturligtvis möjligt att lägga om Lidingöbanan via centrum, men det finnas inga beslut om detta.
Förra året enades den styrande alliansen på Lidingö, Moderaterna, Kristdemokraterna och Lidingöpartiet om att avfärda Sverigeförhandlingens bud om tunnelbana. Häromdagen km man i stället överens om att bygga en ny bro för Lidingöbanan. Billigare kanske, men bättre? Knappast. Den positiva nyheten var att det blir två spår i stället för bara ett enkelspår, som också diskuterats.
Olika spåralternativ till Lidingö
När förhandlingarna startade handlade det om att Lidingö skulle behöva bygga 5.900 bostäder för att få tunnelbanan till Lidingö centrum. Senare ökade budet till 8.000 nya bostäder, varav en stor del inom en kilometer från Lidingö centrum. Och det har aldrig varit politiskt populärt att bygga bostäder på Lidingö, där man hellre blickar tillbaka mot det som har varit än mot framtiden. Att regionens behov av nya bostäder är större än någonsin har ingen relevans på Lidingö.

onsdag 9 augusti 2017

Transportstyrelsen och äldre bilförare

Varje år återkallar Transportstyrelsen mellan 8 000-9 000 körkort på grund av förarens hälsotillstånd. Vanliga skäl är demens, olika ögonsjukdomar eller stroke. Det svenska systemet bygger på att läkarna ska anmäla sina patienter till myndigheten om de drabbas av sjukdomar som gör dem olämpliga som förare. Och det är naturligtvis befogat att dra in körkortet om föraren är olämplig, vilket skälet än är.
På en veckas tid har två allvarliga trafikolyckor skett där äldre förare varit inblandade. Nu vill Transportstyrelsen, enligt SVT, ställa högre krav på äldre förare och dra in fler körkort. Men finns det verkligen fog för att dra den slutsatsen? I de nyhetsartiklar där olyckorna refereras sägs bara att förarna var gamla, inte att de hade hälsoproblem. Och hög ålder räcker knappast för att dra in körkort. I så fall skulle Transportstyrelsen göra sig skyldig till åldersdiskriminering. Men det var kanske bara SVT som gjorde denna koppling...
SVT:s nyhetsinslag.
En kvinna i 85-årsåldern misstänks för grov vårdslöshet i trafik efter att ha kört på tre personer i Högdalen. En kvinna i 90-årsåldern avled. I en annan svår olycka utanför Tierp skadades flera barn efter att ha blivit påkörda av en 80-årig förare. Enligt polisen berodde olyckan på att han blivit bländad av solen. Inte i något fall sägs att förarna varit olämpliga på grund av sitt hälsotillstånd.
Bilolycka.
Gör tankeexperimentet att det sker två bilolyckor med kvinnliga förare. Eller att två olyckor sker med invandrare som förare. Skulle Transportstyrelsen börja prata om att dra in kvinnornas och invandrarnas körkort då? Men äldre är tydligen enkelt att ge sig på på lösa grunder.
Äldre förare är inblandade i få olyckor.
I verkligheten är äldre inblandade i få olyckor. Försäkringsbolaget If har undersökt förhållandet mellan ålder och antalet trafikolyckor. Det visar sig att bilägare under 25 år drabbas av tre gånger fler skador än de som är över 55 år. "Vi ser att åldern är den mest avgörande faktorn. Äldre bilförare har en bättre förmåga att bedöma olika situationer i trafiken. En del kan uppfatta detta som provocerande, men vi ser det svart på vitt i skadestatistiken att skillnaderna är väldigt stora," säger Dan Falconer på If. Min egen erfarenhet är att äldre oftare håller hastighetsgränserna än yngre förare.

Uppdatering 21 augusti
Risken att vålla en trafikolycka är som lägst vid 75, visar försäkringsskadestatistik som redovisas i Aftonbladet. Risken att vara vållande till en trafikolycka med person- eller plåtskador är cirka 20 procent lägre än snittet, innan det stiger igen och ökar stadigt ju äldre man blir. Absolut högst risk för att orsaka en trafikolycka med den egna bilen har de riktigt unga. Det är 3,5 gånger högre risk att en 18-19-åring ska orsaka en bilolycka jämfört med snittet. Sen faller riskbeteendet ganska kraftigt ner till runt två gånger högre än snittet vid 30-årsåldern, visar försäkringsbolaget Ifs försäkringsskadestatistik, väl statistiskt säkerställd - siffror som i stora drag bekräftas av Folksam och som tar hänsyn till att exempelvis äldre kör mindre. Men även om risken ökar i slutet av ålderskurvan så är en 90-åring inte farligare i trafiken än en 35-åring. Vid 100 är risken dubbelt så hög som genomsnittet. Alltså fortfarande mycket lägre än för en 18-åring. Snacket om att dra in äldres körkort tycks alltså vara baserat på fördomar. Höj körkortsåldern i stället...
Tania Dukic Willstrand, som forskar på äldre i trafiken vid Statens väg och transportforsknings-institut (VTI), är tveksam till att dra in äldres körkort. Andra länder har infört obligatoriska tester av äldre bilförare, och det har inte påvisat ökad trafiksäkerhet, säger hon. En effekt av att rycka körkortet kan bli att han eller hon börjar gå eller cykla i stället, med ökad risk för olyckor på det viset.

lördag 5 augusti 2017

Husesyn

Jag gillar gamla hus. Jag stred under 1960- och 1970-talen mot rivningarna på nedre Norrmalm. Jag har själv räddat byggnadsdelar ur gamla hus som skulle rivas för att återanvända dem. Jag har många gånger renoverat hus och och återanvänt gamla fönster. Jag har lagt hundraårigt handslaget tegel på mitt nya hus. Jag har en gång medverkat i ett arrangemang anordnat av Svenska Byggnadsvårdsföreningen.
Jag håller just nu på att, tillsammans med familjen, renovera ett gammalt ödehus på Gotland, som stått övergivet i ett halvt sekel. Jag gör det med varsamhet och med hänsyn till dess ursprungliga karaktär. Men jag måste erkänna: Jag har inte renoverat fönstren i huset utan satt i nya. Det vore det poänglöst att byta ut nittio procent av de befintliga fönstren, och det skulle inte bli klart under min återstående livstid.  Jag har använt byggnadsmaterial som inte var uppfunnet när huset byggdes för hundra år sedan (för övrigt av redan då återanvänt byggnadsmaterial). Jag har kort sagt en pragmatisk inställning och anser inte att allt nytt är dåligt och att allt gammalt är bra.
Stephan Fickler, bebyggelseantikvarie och Ulla Skoog. Foto: Urban Björstadius
Det anser däremot skådespelaren Ulla Skoog som just nu har en programserie i SR P1 som heter ”Husesyn” . Hon är passionerat intresserad av byggnadsvård i allmänhet och fönster i synnerhet. För henne är det bara linoljefärg och munblåsta fönsterglas som är godkända. Allt annat förlöjligas och hånas. ”När de sätter upp en byggnadsställning nu för tiden tänker jag inte längre ”oj, nu ska här bli fint!” utan ”oj, nu ska här bli fult!”, säger Ulla Skoog. Faktum är att jag numera stänger av radion så fort jag hör Ulla Skoogs röst, eftersom jag inte står ut med hennes raljanta och förlöjligande ton. Är byggnadsvård verkligen en religion?

fredag 14 juli 2017

Rädda klimatet

Det absolut mest effektiva sättet att minska sin klimatpåverkan är att avstå från att skaffa barn. Det visar en studie som forskare vid Lunds universitet gjort. Att källsortera kan minska vårt koldioxidavtryck med 0,2 ton per år. Men motsvarande siffra för en familj som avstår från att skaffa ett barn är drygt 58 ton per år och förälder. Men behövs det egentligen någon forskning för att visa detta.  Om mänskligheten avstår från att skaffa  barn upphör mänskligheten att existera inom ca 100 år. Därefter finns inte heller någon mänsklig påverkan på klimatet. Det är ju inte svårare än så. Så sätt gång och rädda klimatet. Sluta knulla.

torsdag 13 juli 2017

Att sova med öppet fönster trots trafikbuller

I dagarna har reglerna för utomhusbuller vid bostäder ändrats, så att det ska bli lättare att bygga smålägenheter även i bullerstörda lägen. Nya bostäder skulle tidigare ha en ljudnivå på högst 55 dB(A) vid fasad. Större lägenheter kan oftast byggas med ”tyst sida” om husets ena sida klarar kraven på bullernivå vid fasad. Minst hälften av fönstren i en bostad ska vara vända mot den här tystare sidan. Då kan man som regel ha sovrummet mot den tysta sidan. Men det har inte gått att bygga ensidiga smålägenheter på detta sätt.
På flertalet gator i Stockholms innerstad är det mer än 55dB(A). Det kan krävas trafikmängder under 1 000 fordon per dygn för att en gata ska ligga under 55 dB(A). Därför blir i praktiken få smålägenheter byggda i sådana miljöer.
Kocksgatan på Södermalm i Stockholms innerstad har en trafikvolym på 800 fordon per dygn och utgör en uppskattad boendemiljö trots att ekvivalent bullernivå vid fasad ligger på ca 55 dBA.

Den nya bullerförordningen från 2015 tillät högre bullernivåer vid fasaden, upp till 60 dB(A) i genomsnitt, när det gäller små lägenheter. Tanken är att de bättre byggmaterial och fönsterkonstruktioner som numera finns ska göra att ljudnivån inomhus ändå blir behaglig. Då går det att bygga fler små bostäder närmare vägar, hamnar och flygplatser, där de tidigare reglerna satte stopp.
Från 1 juli har riktvärdena för trafikbuller höjts till 65 dB(A) i stället för det tidigare 60 dB(A) för smålägenheter på högst 35 kvm. För större bostäder höjs riktvärdet till 60 dB(A) mot det tidigare 55 dB(A). Det är riksdagen som upprepade gånger har krävt detta.
Reglerna om inomhusbuller har däremot inte ändrats. Så vi behöver inte störas mer av buller annat än när vi öppnar fönstren. Det är här fönsterhaken sitter.
Tydligen störs inte särskilt många av trafikbuller nattetid, trots öppet fönster. Trafiken är ju i allmänhet mindre på natten och bullernivån lägre. För tydligen vill en majoritet av oss ha fönstret öppet på natten när vi sover. Det gäller inte mig (annat än mycket varma sommarnätter). Men enligt en undersökning som opinionsinstitutet Skop utfört på Hem & Hyras begäran brukar 71 procent av Sveriges hyresgäster sova med öppet fönster. Och ännu fler skulle vilja göra det om de inte samtidigt oroade sig för tjuvar eller för att de skulle störas av buller.
Ändå är stora delar av våra städer byggda innan det fanns bullernormer och gamla 2-glasfönster är inte särskilt bra isolerade mot buller. Idag bygger vi med 3-glasfönster och bättre teknik som gör att inomhusbullret alltid ligger under tillåtna gränsvärden. Och gränsvärden för inomhusbuller har alltså inte ändrats.
Man kan ju fundera på om det egentligen är så hälsosamt att sova med öppet fönster, samtidigt som det är varmt i den övriga lägenheten. Temperaturskillnaden skapar helt enkelt ett ohälsosamt inomhusklimat. Eftersom den fuktiga inomhusluften (av utandning mm) kyls ner finns det risk för kondens och mögel bakom skåp och bakom sängen där det inte är bra luftning. Det vore nog bättre att stänga av elementet och vädra ordentligt innan man lägger sig. Men ingen har väl undersökt de negativa hälsoeffekterna av detta.
Boverket har varit kritiskt till de nya reglerna, eftersom man inte tror att särskilt många fler lägenheter kan byggas. SABO har däremot varit positiva och tror att det kommer att ge många nya smålägenheter. Tiden får utvisa vem som har rätt.
Forskare har också varit kritiska till den höjda gränsen för tillåten ljudnivå med hänsyn till negativa hälsoeffekter. En av dem är professor Kerstin Persson Waye från Göteborgs universitet, som forskar om hur ljud påverkar människor. Hon konstaterar att  många personer vill sova med fönstret öppet. Hon tror att de nya bullerreglerna kan leda till att fler svenskar får hjärt- och kärlsjukdomar. Redan idag orsakar trafikbuller 1000 fall av hjärt- och kärlsjukdomar per år (enligt SR på lunchekot idag). Om hon har rätt förutsätter det förstås också att det verkligen kommer att byggas många fler smålägenheter i bullerutsatta lägen och att de som vill sova med öppet fönster flyttar in i just dessa bullerutsatta lägenheter, trots att det finns andra på marknaden.
Ljuddämpande fönster trots att det är vädringsöppet.
Det beror ju också på om ingenting annat görs för att dämpa bullret inomhus vid vädring. Ett standardfönster på glänt ger en ljudnivåskillnad mellan ute och inne på cirka 10 dB(A), det vill säga om ljudnivån utomhus är 65 dB(A) blir ljudnivån i sovrummet cirka 55 dB(A). Med ett fönster som dämpar ljudet vid vädring kan skillnaden mellan ute och inne bli 20-25 dB(A). Är utomhusbullret 65 dB blir inomhusbullret i snitt alltså 40-45 dB(A) och ännu lägre på natten. Det finns alltså tekniska lösningar att förbättra bullerisoleringen även vid vädring. Det gäller bara att ställa rätt krav.

lördag 24 juni 2017

Solenergi i det blå

Idag är det midsommardagen. Så här års lyser solen mer än någonsin i Sverige. Så jag kom att tänka på solenergins framtid i vårt land och plockade fram lite fakta.
Sveriges elproduktion 2016, fördelat på energikällor.
Sverige förbrukade 154,1 TWh elektricitet år 2016 om man räknar bort en viss export och import. Vattenkraft och kärnkraft svarade vardera för 40 procent, medan vindkraft och värmekraft svarade för ca 10 procent vardera. Mer än halva elproduktionen kommer nu från förnybara energikällor, främst vattenkraft och vindkraft. I stort sett ingenting är fossil energi.
För kärnkraften finns en betydande osäkerhet i framtiden. Flera reaktorer har lagts ner nyligen och de övriga har begränsad livslängd. Men vad ska i så fall ersätta den basproduktion om 40 procent som kärnkraften svarar för.
Vindkraften har ju ökat väsentligt under senare år och svarar nu för 15,4 TWh tack vare systemet med elcertifikat, som ska stimulera förnybar elproduktion. Producenterna av förnybar el får ett elcertifikat för varje producerad MWh och alla elhandelsföretag är skyldiga att köpa och redovisa elcertifikat motsvarande en viss andel av sin elförsäljning. Kostnaden tas ut av kunderna. Målet är att användningen av el från förnybara energikällor ska öka med 30 TWh från 2002 års nivå till år 2020, så vindkraften borde kanske fördubblas på fem år om detta mål ska nås.
Solel svarade 2016 för en så liten andel att den inte redovisas, 0,08 procent av elförbrukningen. I Sverige finns det drygt 10 000 nätanslutna solcellsanläggningar med en total installerad effekt på över 140 000 kW. De små anläggningarna, med en installerad effekt upp till 20 kW, står för 52 procent av den installerade effekten. Resterande anläggningar har oftast en installerad effekt mellan 20 kW och 1 000 kW. Endast tre anläggningar har en installerad effekt som överstiger 1 000 kW.
Energimyndighetens förslag till strategi för solel
Solcellsel har vuxit snabbt internationellt på senare år beroende på att tillverkningskostnaderna har sjunkit rejält. Nyligen har Energimyndigheten tagit fram ett förslag till strategi för ökad användning av solel i Sverige. I rapporten diskuterar man ett mål om 5-10 procent solel motsvarande 7-14 TWh år 2040. Efter denna tidpunkt tänker man sig fortsatt utbyggnad på kommersiella grunder. Enligt vissa scenarier tänker man sig hela 25 TWh redan 2035. Energimyndighetens föreslagna mål för 2040 innebär redan det en årlig tillväxt med omkring 20 % under mer än 20 år. Med 25 TWh skulle det krävas mer än 30 % årlig tillväxt fram till 2035. Kan detta verkligen bli möjligt? I Sverige?
Både vindenergi och solenergi är variabla kraftkällor. Det är ibland vindstilla i nästan hela landet. Om det samtidigt är mörkt faller all vind- och solenergi bort. Av bland annat detta skäl kan inte sol och vind ersätta kärnkraften. Vattenkraft är ju bra som reglerkraft idag, men de fyra outbyggda älvarna verkar inte vara så populära att bygga ut med nya vattenkraftverk. Hur mycket sol- och vindkraft kan vattenkraften reglera? Tyvärr viftas dessa svårigheter bort av Energimyndigheten. Kanske tänker man sig att Sverige ska importera el från länder där det blåser för tillfället och solen skiner. Men ofta kanske förhållandena i våra grannländer är desamma.
Vindförhållanden den 22 november 2011 - mindre än 3 m/s i så gott som hela Europa.
Idag finns drygt hälften av solenergisystemen på enskilda villor medan resten finns som större anläggningar, solcellsparker eller större kommersiella fastigheter. Ska man satsa på en kraftfull utbyggnad av solcellsel är det dock inte särskilt rationellt att satsa på små enskilda anläggningar, eftersom kringkostnaderna för varje KWh blir betydligt högre än för större anläggningar. Utvecklingen internationellt talar entydigt för allt större solcellsparker. Energimyndigheten anser dock att solcellsystem bör installeras där människor bor för att minska behovet av överföringskapacitet. Då skulle hälften av solenergin installeras i Stockholm, Västra Götaland och Skåne. I detta finns sannolikt en konflikt inbyggd eftersom konkurrensen om mark också är störst där. Utvecklingen internationellt är i stället att solcellsparkerna byggs där det finns mycket sol och stora obebyggda områden, gärna ökenområden.
Solceller på villatak.
Hittills har solel alltså varit vanligast i form av små anläggningar på villatak. Om solel ska få större betydelse i framtiden måste man antingen täcka många fler hustak eller bygga markplacerade anläggningar. Säg att solel på villatak skulle svara för 7 TWh år 2040. Solel kan producera omkring 140-160 KWh per år och kvadratmeter solceller, något mer i södra Sverige, något mindre i norra Sverige. Det beror naturligtvis också på hur solcellerna utformas. Bäst är om de lutar 35-45 grader och är södervända, men mindre avvikelse från detta betyder inte så mycket. Naturligtvis bör de inte orienteras mot norr eller skymmas av träd eller byggnader.
Sverige har omkring 2,1 miljoner småhus. Låt oss anta att hälften av småhusen har tak som är lämpligt orienterade så att det är möjligt med solceller på taket. Genomsnittlig storlek är ca 120 kvm. Om man antar att hälften av dessa har två våningar och resten är envåningshus bli byggnadsytan ca 80 kvm. Om dessa har sadeltak med 45 graders taklutning blir den södervända takytan ca 56 kvm. Låt oss dessutom anta att en fjärdedel av dessa tak är skuggade av träd eller annan bebyggelse (en ren gissning). Om man sätter upp solceller alla lämpliga småhustak i Sverige kommer de att kunna producera 6-7 TWh per år. Men hur troligt är det att man på 20 år lyckas övertyga bortåt en miljon småhusägare om att göra denna investering? Kan man övertyga en femtedel kan man kanske nå 1-1,5 TWh år 2040. Naturligtvis finns det tak på andra byggnader också, men flerbostadshusens tak är mindre.
Det står alltså klart att den absoluta huvuddelen av solelen måste utgöras av större solcellsparker om solenergin ska nå större marknadsandelar.
Varbergs Energis solcellpark vid Munkagård.
Sveriges största solcellpark ligger vid Munkagård i Tvååker i närheten av Varberg. Solparken är på 2,7 MW och årsproduktionen är beräknad till 3 GWh. Den upptar en yta av 6 hektar, vilket ger en årsproduktion av 0,5 GWh per hektar, dvs 50 KWh per kvm mark. Solcellsparker kräver vissa mellanrum för att solcellerna inte ska skugga varandra, de behöver tillfartsvägar och beroende på platsens förutsättningar kanske inte all markyta kan utnyttjas effektivt. För små anläggningar kan lokaliseras till områden som är lämpliga för detta, men större anläggningar riskerar att ta mer utrymme i anspråk, på grund av olämpliga delar, så där kanske man bör räkna med 25-50 KWh per kvadratmeter och år. I så fall skulle det behövas mer mark. Beroende på vilka antaganden man gör leder det till ett behov av mellan 140 och 560 kvkm mark för att klara 7-14 TWh solel genom solcellsparker. Det rör sig alltså om betydande markytor, som helst ska vara plana, obebyggda och inte skuggade av träd eller bebyggelse, men samtidigt ligga ”nära där människor bor”. Jag kan ana en hel del framtida konflikter här.
Skandinaviens största solcellspark i Lerchenborg, Danmark.
Vi skulle behöva tusentals solcellsparker av samma storlek som den i Varberg för att klara 7-14 TWh. Men internationellt har alltså solcellsparkerna blivit allt större. Lerchenborg i Danmark är på 61 MW på 80 ha och Tysklands största solcellspark Solarpark Meuro har en effekt på 166 MW på 2 kvkm. Den sistnämnda är betydligt större än Bromma flygplats. Men de största solcellsparkerna finns i USA, Indien och Kina. Topaz Solar Farm i Kalifornien, USA har en effekt på 550 MW på en yta om ca 25 kvkm, Kamuthi i delstaten Tamil Nadu i Indien har effekten 648 MW på en yta om 10 kvkm och den största av dem alla, Tengger Desert Solar Park i Gobiöknen i Kina har en effekt om 1 500 MW på en yta av 43 kvkm.
Indiens största solcesspark Kamuthi i Tamil Nadu.
Det skulle alltså räcka med ett tiotal solcellsparker, jämförbara med världens största, för att nå 7-14 TWh. Men var hittar man platser om 30-40 kvkm i storlek, helst i närheten av Stockholm, Göteborg och Malmö. En möjlighet är Bromma flygplats som kanske kan komma att läggas ned i framtiden. Solceller på flygplatsområdet, som är på 1,42 kvkm skulle kunna producera en procent eller mindre av det uppsatta målet. Dessutom vill man nog hellre bygga bostäder där när flyget försvinner 2038.
Ska vi bygga en solcellspark på Bromma flygfält när flyget försvinner i framtiden?
Om solceller anläggs på betesmark kan fortfarande mellanrummen användas till exempelvis fårbete. All betsmark i länet, 112 kvkm, skulle sannolikt räcka till Stockholms andel av solenergin, men vad händer då med alla hästgårdar? Och var ska man bygga solcellsparker efter 2040?
Världens största solcellspark finns i Kina.
De största solcellsparkerna i USA och i Kina är byggda i ökenområden, där solen ständigt lyser (på dagen) och det inte finns någon konkurrens med annan markanvändning. Sådana områden finns tyvärr inte i Sverige. De största solcellsanläggningarna ligger dessutom på latituder, där solen lyser betydligt mer än i Sverige, i Kina och i USA mellan 35°N och 40°N. Indiens största solelspark ligger på 9°N, dvs nära ekvatorn. Sveriges största anläggning ligger på 57°N. Mer än 99 % av jordens befolkning har valt att bo på soligare latituder än Sverige. Kanske ska de bygga ut solenergin först.
Solinstrålning i olika delar av världen i januari (överst) resp april (underst).
Jag befarar att Energimyndigheten har underskattat problemet med att finna lämplig mark för solenergin. För solcellsanläggningar på villatak och andra byggnader finns inga särskilda regler i PBL eller BBR (Boverkets byggregler). Behövs bygglov? Behövs detaljplan? Räcker det med bygganmälan? Kan grannarna överklaga? Idag hanteras dessa frågor olika från kommun till kommun. Men är det rimligt att bygga solcellsparker på hundratals kvadratkilometers yta utan detaljplan? Detta är knappast något som heller har övervägts i landets 290 kommuners översiktsplaner. Finns det heller inga konflikter med värdefulla natur- eller kulturmiljöer, strandskydd, riksintressen med mera? Energimyndigheten har nog en hemläxa att göra.

tisdag 20 juni 2017

Mönsterstaden Örebro – med facit i hand

När jag läste arkitektur på KTH i slutet av 1960-talet lyftes ofta Örebro fram i undervisningen, som ett exempel på en stad som planerade nya moderna bostadsområden med föredömlig utformning och arkitektur. Nästan alla nya bostäder byggdes av allmännyttiga Stiftelsen Hyresbostäder, från 1989 benämnt Örebrobostäder. Tidiga exempel var stjärnhusen i Rosta, som byggdes 1947-51 och området Baronbackarna, som byggdes 1954-57.
Rosta flygbild.
Rosta ritades av Backström & Reinius och omfattar totalt 1 320 lägenheter. Rosta består av 130 stjärnhus från åren 1948-1952, sammankopplade i kedjor kring gårdsbildningar och omgivande större grönytor. Husen i tre våningar ligger längs två gator. De första hyresgästerna förundrades 1948 över lyxen med sopnedkast och elektrisk spis.
Rosta stjärnhus, plan.
Att anordna huskropparna stjärnformigt med tre symmetriska flyglar kring ett centralt trapphus var arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius idé, som de utvecklade i Gröndal i Stockholm. Genom utformningen får man en effektiv bebyggelse kring ett gemensamt trapphus. Stjärnhusen kan sedan kopplas ihop till längor eller kring sexkantiga innergårdar. Enligt grannskapstanken skulle bostäderna samlas kring ett eget centrum och ge förutsättningar för lokal gemenskap.
Rosta plan.
Idag är bostadsområdet Rosta av riksintresse för kulturmiljövården som ”ett bostadsområde, som utgör en viktig förebild, nationellt och internationellt, för efterkrigstidens flerbostadsbebyggelse” med ”tidstypiska trafiklösningar, gestaltningsmässiga värden, välstuderade planlösningar och byggnadsdetaljer”.
Baronbackarna plan.
Baronbackarna ritades av arkitekterna Sidney White och Per-Axel Ekholm efter en arkitekttävling. Flerbostadshusen i tre våningar grupperades kring halvöppna gårdar med en stor grönyta i mitten. Utgångspunkten var bilfria innergårdar och där balkongen och köket fick utsikt över lekplatserna så att mammorna kunde hålla ett öga på sina barn. White arkitekter, som numera är Sveriges största arkitektkontor ritade också tillsammans med arkitekt Bruno Alm Markbackens bostadsområde i Örebro, som byggdes 1958-1963.
Baronbackarna flygbild.
Också Baronbackarna har utnämnts till riksintresse för kulturmiljövården eftersom området ”utgör en viktig förebild för svenskt flerbostadsbyggande från 1950-talet”. Länsstyrelsen konstaterar i sin beskrivning av riksintresseområdet att området har hög rörlighet, och att ”andelen mångkulturellt boende är hög”. Länsstyrelsen utnämner i sina riksintressebeskrivningar både Rosta och Baronbackarna till ”förebilder”, vilket var sant under 1950- och 1960-talen, men knappast är det nu längre.
Oxhagen flygbild
Senare under miljonprogrammet ritades områdena Oxhagen och Varberga, båda ritade av arkitekt Jöran Curman, tidigare medarbetare i den bostadssociala utredningen. Under miljonprogrammet byggdes också området Vivalla, ritat av arkitekterna och professorerna Lennart Kvarnström och Bertil Hultén, samt Brickebacken, som är känt för att prins Daniel föddes där. År 2016 disponerade Örebrobostäder omkring 22 000 lägenheter med 43 000 boende.
Så hur har det då gått för mönsterstaden Örebro? I en rapportserie ”Utanförskapets Karta” har SCB beräknat hur många av Sveriges bostadsområden som präglades av djupgående socioekonomiska problem. Utanförskapsområden definierades utifrån kriterier baserade på låg förvärvsfrekvens, låg andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg samt låg andel röstande i senaste kommunalval.
Rapport om utanförskapsområden 2012.
Rapporterna visade att antalet utanförskapsområden ökade från 3 områden år 1990 till 156 områden år 2006. År 2012 hade antalet utanförskapsområden ökat till 186, med knappt sex procent av Sveriges befolkning. Några av dessa utanförskapsområden var Brickebacken, Baronbackarna, Markbacken, Oxhagen, Varberga och Vivalla i Örebro, just de områden som några decennier tidigare hade hyllats av politiker, planerare och arkitekter. Några utanförskapsområden i Stockholmsregionen var Tensta, Rinkeby, Husby, Skärholmen, Vårby, Flemingsberg, Alby, Fittja, Norsborg, Hovsjö, Ronna och Geneta.
Utanförskapsområden 2006 och 2012.
Drygt 94 procent av Sveriges befolkning hade alltså valt att bo i andra typer av områden, mer välbeställda befolkningsgrupper som därigenom hade möjlighet att välja var de ville bo. Men just de mönsterområden som ritats av en elit bland arkitektkåren och som arkitekter, stadsplanerare och politiker hyllade under 1950- och 1960-talet och framstod som förebilder för resten av Sverige ett halv sekel senare hade visat sig tillhöra de allra minst attraktiva bland bostadskonsumenterna.
Under senare tid har stadsdelen Vivalla i Örebro ofta förekommit i media i samband med polisens rapporteringar om våld och utanförskap. I en rapport från 2015 har polisen sammanställt en lista över 53 områden i Sverige som i olika grad är utsatta både för allvarlig brottslighet och socioekonomiska faktorer. Av dessa områden är 15 att anse som särskilt utsatta, som kännetecknas av kriminalitet. Av dessa betecknades Oxhagen och Varberga som riskområden och Vivalla som särskilt utsatt område. Enligt media har antalet särskilt utsatta områden idag ökat med åtta.
Polisen rapporterar om fler problemområden.
Vivalla planerades under 1960-talet och bär också många spår av det modernistiska planeringstänkandet med grannskapsenheter och trafikseparering med säckgator medan kollektivtrafiken fick passera runt stadsdelen. Man eftersträvade ett rationellt och effektivt bostadsbyggande genom stordrift, standardisering och elementbyggeri med långa raka huskroppar utlagda över en helt utjämnad markyta.
Vivalla flygbild.
Den centrala centrumanläggningen med butiker, samhällsservice, skolor, förskola och
bostadskomplement var tillsammans med omgivande natur viktiga delar i den
grannskapstanke som präglade planeringen av området. Tvärs genom området i nordsydlig riktning löper ett grönstråk. Enligt kommunens fördjupade översiktsplan för området har Vivalla många positiva egenskaper som beror på den modernistiska planeringen. Men av samma skäl har stadsdelen också många svaga sidor, till exempel funktionsuppdelningen, att bebyggelsen i Vivalla är enformig och storskalig och innehåller barriärer, vilket gör stadsdelen svår att överblicka och orientera sig i, att området är svårt att kollektivtrafikförsörja på ett bra sätt att husen vänder baksidan mot platser och gatan vilket bidrar till otrygghet. Det är alltså just den modernistiska planeringen som också bidrar till stadsdelens negativa egenskaper, som sannolikt är själva grunden till att området idag inte bara är ett utanförskapsområde utan också som ett särskilt utsatt område med våld och kriminalitet. Det finns kort sagt mycket att förändra i utformningen för att området ska bli bra. Funktionsblandning, nya byggnader, lokaler i bottenvåningar, förändrad trafikstruktur med nya gator genom området och stärkta kopplingar till andra områden nämns som önskvärda åtgärder. Samtidigt kan det vara svårt att åstadkomma, eftersom området har lågt anseende, vilket bland annat kan medföra att det blir svårt att sälja nya bostäder. Om det skulle uppstå bostadsöverskott i kommunen finns risk att befolkningen flyttar från stadsdelen. Om man lyckas bygga nytt ökar trycket på gemensamma ytor, trafikbuller kan öka med mera.
Så var det alltså med mönsterstaden Örebro. Med facit i hand.