måndag 6 oktober 2014

Ny ansvarig för bostadspolitiken

Politik är uppenbarligen inte lätt. Jag drar den slutsatsen efter att ha tagit del av den nya regeringens sammansättning. I Sverige brukar sakkunskap och erfarenhet värderas högt vid tillsättningar, naturligtvis vid sidan om allmän personlig lämplighet för uppgiften. Så är det dock inte överallt och tydligen inte heller inom politiken.
Den nya regeringen med bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) som nummer tre från vänster.
Jag arbetade i drygt två år i Libyen. Diktatorn Muammar Khadaffi, numera avsatt och mördad, gjorde sig känd för att inte låta någon högre chef sitta så länge på sin post att han lärde sig sakfrågorna. Sakkunskap innebär nämligen makt och inflytande och indirekt ett hot. De verkschefer vi kom i kontakt med bytte jobb så ofta att ingen riktigt hade tid att sätta sig in i sakfrågorna. Jag kom osökt att tänka på detta när jag tog del av den nya regeringens sammansättning. Men så kan man ju inte resonera i Sverige, eller hur?
Efter en intensiv valrörelse, ett överraskande valresultat som innebär en besvärlig parlamentarisk situation, har vi nu fått en ny regering, med många svåra frågor att ta sig an, vilket naturligtvis blir en stor utmaning. Ett av de viktigaste politikområdena för en ny rödgrön regering borde handla om att öka bostadsbyggandet. Den sedan tjugo år ständigt växande bostadsbristen, som i grunden beror på ett alltför lågt bostadsbyggande, är ett växande hot mot välfärden och tillväxten.
Påbörjade bostäder årligen 2004-2015 (inkl prognos från Boverket).
Under åtta år har bostadsminister Stefan Attefall tagit många initiativ och satt igång ett rekordstort antal utredningar, men resultatet är (ännu) blygsamt. Bostadsbyggandet har visserligen ökat något, men ligger fortfarande långt från de nivåer som behövs för att minska underskottet. Inte heller den tidigare socialdemokratiska regeringen lyckades med detta.
Färdigställda lägenheter 1975-2013.
Under de senaste åtta åren har Sveriges befolkning ökat med ca 75 000 invånare årligen och främst i storstadsregionerna. För att bibehålla bostadsstandarden behöver det byggas närmare 40 000 lägenheter per år, men det har bara byggts omkring 25 000 lägenheter per år. Varje år har alltså underskottet ökat med ca 15 000 lägenheter. Detta gäller framförallt i storstadsregionerna och främst i Stockholmsregionen. Det leder till högre bostadspriser och allt längre kötider.
Jag ser därför med stort intresse fram emot vad den nya regeringen ska kunna åstadkomma. Jag kan inte sticka under stol med att jag hade hoppats att den nya bostadsministern skulle heta Veronica Palm (S). Hon har sedan 2011 varit ordförande i Civilutskottet, som bland annat ansvarar för bostadspolitiken. Hon har gett intryck av att vara hyfsat insatt i problematiken.
Veronica Palm (S), ej bostadsminister.
Den nya bostadsministern heter emellertid Mehmet Kaplan och representerar Miljöpartiet de Gröna. Under mandatperioden 2006-10 satt han som ledamot i Justitieutskottet och som suppleant i EU-nämnden och Utrikesutskottet. Sedan 2010 har han varit gruppledare för miljöpartiets riksdagsgrupp, men inte suttit i Civilutskottet. Valet av Kaplan i stället för Palm bygger antagligen på andra skäl än på kompetens inom sakområdet.
Jag känner ju inte till Kaplans kapacitet närmare. Hade han avslutat studierna vid KTH, lantmäteriprogrammet hade han nog skaffat sig viss insikt i det sakområde han nu är satt att sköta.
Var en politiker bor sägs ibland spela stor roll. Kaplan bor själv i radhus i Akalla, efter att tidigare ha bott i hyreslägenhet i Husby. Han är också starkt engagerad i upprustningen av miljonprogrammets förortsområden. Som Miljöpartiets integrationspolitiska talesperson, har han under en ”miljonprogramsturné” besökt ett 90-tal miljonprogramsområden. En av punkterna i miljöpartiets valmanifest, innebär att partiet vill ”rusta upp och klimatanpassa miljonprogrammets förorter och bostadsområden”. Det är ju angeläget men bidrar inte i sig till fler bostäder. Finansieringen ska enligt valmanifestet bland annat bygga på ett utvidgat ROT-avdrag, vilket i så fall rimligen handlar om en rejäl utvidgning. Miljöpartiet vill också kraftigt öka byggtakten av hyreslägenheter och få mer ekonomisk rättvisa mellan hyreslägenheter och bostadsrätter/villor, till exempel genom sänkt fastighetsskatt för hyresrätter. Miljöpartiet vill även sänka skatten på studentbostäder. Man vill även ge mindre byggföretag möjlighet att konkurrera och genomföra en särskild satsning för 30 000 fler små, klimatsmarta hyresrätter i städerna. Vad man vill göra med flyttskatter och fastighetsskatter som betyder mycket för rörligheten på bostadsmarknaden är mera oklart.
Man vill också minska antalet parkeringsplatser som ”innebär en stor merkostnad och tar upp stor yta när nya bostäder byggs.” I stället vill man satsa på kollektivtrafik, cykeltrafik och bilpooler. Detta är viktiga kommunala och regionala frågor men inte nationell bostadspolitik. Något helhetsgrepp för ökat bostadsbyggande är det knappast.
Att som Miljöpartiet vill ”storsatsa på kollektivtrafik så att fler områden blir attraktiva att bygga, bo och arbeta i”, är dessutom något som tar mycket lång tid att planera och genomföra och inget som ökar bostadsbyggandet på kort sikt.
Nu är det ju inte staten som bygger vare sig hyresrätter eller andra bostäder.  Mycket av miljöpartiets bostadspolitik är alltså vagt och oklart. Det är ju fullt möjligt att den rödgröna regeringen lyckas bättre än tidigare allians, men förutsättningarna för detta hade sannolikt varit bättre om man hade valt en person som var erfaren och kompetent inom sakområdet.
Det är dock inte det enda område där kunskap om sakfrågorna verkar ha vägt lätt vid val av ansvarig minister. En som bland annat har drivit bostadsfrågorna är Gabriel Wikström (S), 29 år, som nu i stället får ansvar för sjukvårdsfrågorna, ett område han helt saknar erfarenhet ifrån. En minister som däremot har tung erfarenhet av sjukvårdsfrågor från fyra år som landstingsråd i Stockholms läns landsting är Helene Hellmark Knutsson (S).
Helene Hellmark Knutsson (S), ej sjukvårdsminister.
För att inte tidigare kunskap och erfarenhet ska störa sätts hon i stället med ansvar för högre utbildning och forskning. Även om hon är komvuxutbildad och har oavslutade universitetsstudier, kanske hennes politiska erfarenheter bättre skulle komma till sin rätt på sjukvårdsområdet. En annan socialdemokrat med viss erfarenhet av bostadsfrågor är Anders Ygeman, som 2002-2006 var vice ordförande i trafikutskottet. Han har sedan dess varit ordförande i miljö- och jordbruksutskottet samt i trafikutskottet.
Anders Ygeman (S), ej infrastrukturminister.
Men han var uppenbarligen inte lämplig bostadsminister och inte heller som infrastrukturminister utan blir i stället inrikesminister på justitiedepartementet. Infrastrukturminister blir i stället Anna Johansson (S) med tidigare kommunal erfarenhet från Göteborg med ansvar för förskola, skola, barn och unga samt fritidsfrågor, men inget om infrastruktur. Räcker det verkligen att hon är dotter till Göran Johansson och född in i socialdemokratin? Utanför Göteborg alltså.
Sen förstår jag inte hur man samtidigt kan argumentera för att det behövs en jämställdhetsminister men inte en integrationsminister. Ska integrationsfrågorna integreras i alla sakområden, men inte jämställdhetsfrågor?
Kort sagt – hela havet stormar. Naturligtvis finns det också ministrar som verkar ha erfarenhet av och kunskap om de frågor man nu ska sköta, konstigt vore det väl annars. Det gäller kanske i synnerhet miljöminister Åsa Romson, som har disputerat i miljörätt. Utrikesminister Margot Wallström har bred internationell erfarenhet och Isabella Lövin kan bli en bra biståndsminister. Magdalena Andersson är civilekonom med erfarenhet från finansdepartementet. Det finns flera exempel. Men varför ska detta bara gälla vissa frågor.
Det kanske är naturligt för en statsminister utan tidigare riksdagserfarenhet att resonera så här. Det kunde kännas tungt att omges av idel sakkunniga personer. Eller också är det bara jag som inte förstår politik.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar