Jag skrev i våras om misstanken att Ingmar Bergman troligen inte var son till Karin Bergman, baserat på en DN-artikel. För en månad sedan kunde Ny Teknik efter nya tester avslöja att den dna-profil som togs fram från ett av Bergmans frimärken härstammade från en tekniker vid Rättsmedicinalverket, RMV. Samma tekniker hade också kommit att kontaminera två kompletterande frimärkstester som Ny Teknik hade tagit initiativ till och som utförts på formellt uppdrag av Veronica Ralston, systerdotter till Ingmar Bergman. RMV hade helt enkelt schabblat med provet, vilket bara det borde vara uppseendeväckande, med tanke på att dna brukar användas i bevissammanhang. Nu när det visar sig att det inte var Ingmar Bergmans dna finns det inget genetiskt bevis för att han inte skulle vara biologisk son till Karin Bergman, men det finns inte heller något bevis för att han är det.
Trots detta gjorde Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman, ett debattinlägg i Dn:s kulturdel med den innebörden. Han skriver att ”historien om att Bergman inte skulle vara biologisk son till sin mor slutgiltigt har kunnat avfärdas”. Det är naturligtvis trams. Kunskapsläget är detsamma som det var från början, när Louise Tillberg i sin bok, helt utan kunskap om några dna-analyser lade fram teorin om sin egen härkomst. Men Holmberg fortsätter: ”När det nu är klarlagt att det hela var en konspirationsteori…”. Men ingenting är ju klarlagt!
Medan Holmberg fick utrymme i DN ville man däremot inte publicera Louise Tillbergs syn på saken, hon som var själva upphovet till all uppståndelse med boken ”Den jag ser på älskar jag”. Den kan du däremot läsa här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar