lördag 31 december 2011

Gott nytt år - och en ny arabisk vår

Jag önskar alla bloggläsare ett gott nytt år!
Trots alla ekonomiska kriser har 2011 i vissa avseenden också varit ett bra år.
Muammar Ghaddafi
Det var ett händelserikt år för  arabvärlden, när diktatorer som Libyens Muammar Ghaddafi, Egyptens Hosni Mubarak och Tunisiens Ben Ali äntligen fick lämna arenan.
Hosni Mubarak
Vad som kommer i stället är ännu inte klart, men förhoppningarna om frihet, demokrati och yttrandefrihet växer sig allt starkare.
Ben Ali
Nästa man på tur  att lämna scenen borde vara Syriens Bashar al-Assad.
Bashar al-Assad
Om Assad avgår och Syrien också får välja sin framtid kan vi hoppas på ett bra 2012.

onsdag 28 december 2011

Behöver Stockholm en stadsbyggnadsdespot?

Stockholm är i akut behov av en okänslig politiker. Det tyckte debattsluggern Jerker Söderlind för en dryg vecka sedan på Dn Sthlm debatt.  För några år sedan baxades beslutet om Stockholm Waterfront igenom i tysthet medan opinionen var upptagen av att diskutera förslaget om den så kallade ”Badringen” på Riddarfjärden. Men politikerna har tyvärr inte utnyttjat den senaste tidens rubriker om Slussen för att baxa igenom ett antal välbehövliga nya miljöer i Stockholm. Detta enligt Söderlind.
Stadshuset och Stockholm Waterfront
Stockholms Översiktsplan, Promenadstaden, innebär att dagens separerade förorter ska byggas ihop till en kontinuerlig och blandad stad och där ökad täthet ska bidra till ett skifte från bilstad till kollektivtrafikstad. Söderlinds tes är att Promenadstaden i praktiken är omöjlig att genomföra så länge definitionen av ordet ”demokrati” baseras på plan- och bygglagens skrivningar om ”sakägare”. Dessa kan nämligen med massmedias hjälp stoppa angelägna projekt i åratal genom överklaganden till alla möjliga instanser. Därför längtar Söderlind efter politiker i Hjalmar Mehrs klass, maktfullkompliga och opinionsokänsliga despoter, som kan driva igenom projekt efter projekt utan hänsyn till den högröstade folkopinionen. Utan Mehrs hårdhudade hängivenhet hade enligt Söderlind utbyggnaden av Stockholms tunnelbanenät stoppats av gnäll om buller, störda grannar, utrotningshotade långbenta lövgrodor och kulturhistoriskt omistliga torparstugor i tunnelbanans sträckning. De förslag som Söderlind skulle vilja få baxade igenom fullmäktige i tysthet är:
• Bebyggelse och park på Järvafältet
• Bebyggelse mellan Skarpnäck och Bagarmossen
• Bebyggelse och park på Årstafältet
• Bebyggelse på Gärdet.
• Utbyggnad av Österleden som en bro
• Förbifart Stockholm på marken i stället för i tunnel med bebyggelse på Ekerö
Jag förstår att Jerker Söderlind skulle önska sig tysthet fört att slippa den besvärliga debatt som dessa projekt skulle föra med sig. Men jag har svår att tänka mig något projekt som skulle kunna dra uppmärksamheten från till exempel en utbyggnad av Förbifart Stockholm på marken i stället för i tunnel. Även om stadens framtida utveckling kräver politiker som förmår se längre än till den nuvarande mandatperioden tror jag inte att Söderlinds recept vore det rätta, och jag tror att han förenklar diskussionen om han tror att det bara handlar om vilka som är de formella sakägarna enligt plan- och bygglagen.
Trafikledsplan 1960 med Rådmansleden, Skarpnäcksleden, Tantoleden m fl leder
Lyckligtvis lyckades inte ens Hjalmar Mehr att driva igenom allt han och hans generation av politiker och stadsplanerare hade tänkt sig: Söder 67 som förutsatte rivning av resten av city och byggandet av ytterligare ett tjugotal parkeringshus i city genomfördes till exempel inte. Inte heller byggdes Rådmansleden ut mellan Drottningholmsvägen och Lidingövägen eller Tantoleden mellan Södra länken och Medborgarplatsen, skulle ha inneburit ytterligare biltrafik i innerstaden och omfattande rivningarInte heller byggdes Skarpnäcksleden genom Nackareservatet som snabbt skulle ha för in bilisterna från Tyresö direkt till innerstaden. Det främsta skälet till att planerna ändrades var den alltmer högröstade folkopinionen på 1960- och 1970-talen som till slut tvingade bort Hjalmar Mehr från makten. Den opinion som Jerker Söderlind inte vill ge något inflytande.
Tunnelbanorna till Täby och till Nacka stoppades faktiskt, trots Hjalmar Mehr, men knappast av högröstade folkopinioner utan mer av räddhågsna lokalpolitiker.
Även om det är viktigt vilken stad vi bygger måste den grundas i en demokratisk process, hur omständlig och tidsödande den än kan vara. Och den behöver politiker med visioner som förmår tänka långsiktigt.

måndag 26 december 2011

Beslutsamhet och lyssnande

I DN Sthlm på julafton gjorde Alexander Ståhle ett inlägg i debatten om Stockholms omvandling under rubriken "Stockholms omvandling kräver beslutsamhet - och sorgearbete" (som jag inte hittat på nätet ännu). Hans huvudbudskap är att stadens utveckling kräver förändring och att det inte är dagens stockholmare utan morgondagens som vi planerar staden för.
Stadsförtätning i Stockholm
Alexander Ståhle tar tre exempel: stadens förtätning, nedsågningen av tv-eken, och ombyggnaden av Slussen. Stockholm förtätning behöver fortsätta, Slussen behöver byggas om och ja… vad betyder nedsågningen av tv-eken?
Jag förstår hans resonemang när det gäller stadsförtätningen och Slussen men vad menar han egentligen med exemplet tv-eken? ”Alla ekar är planterade och kommer att dö en gång och nya träd kan planteras igen”, säger Ståhle. Visst, och om femhundra år sisådär så har vi en ny jätteek att glädjas åt. Planterad av en nötskrika som hamstrat ollon och sedan glömt bort dem. Men att den kommer att dö en gång är inte samma sak som att den måste sågas ned just nu. Varför inte om hundra år eller tvåhundra år, när den verkligen är farlig eller allvarligt sjuk? Faktum är att en övertygande majoritet av erfarna arborister säger att den inte behöver sågas ned. Den är nämligen inte alls i dåligt skick, tvärtom i ovanligt bra skick för sin ålder och den utsatta placeringen. Vad är då Alexander Ståhles skäl för att den ska sågas ned? Det säger han inte. Striden om tv-eken var inte någon nimbystrid från en lokal opinion som motsatte sig ny bebyggelse eller nya trafikslag. Det handlade bara om ett mycket gammalt och respektingivande träd. Hade det varit en byggnad hade den varit kulturminnesskyddad sedan länge. Hade den legat i Nationalstadsparken (ett par hundra meter bort) hade man inte heller tillåtits såga ned den.
Tv-eken, numera nedsågad
Vi för inte samma resonemang när det gäller byggnader. En byggnad som är 30 eller 50 eller 70 år kan rivas och ersättas av en ny. Men är den 200 år eller 300 år eller 400 år tänker vi oss noga för. Byggnader från 1600-talet är så sällsynta att det är praktiskt taget omöjligt att riva dem, vad skälet än skulle vara, även om också byggnader, precis som ekar, kan ersättas av andra som så småningom också blir gamla. Varför kan inte samma resonemang gälla jättegamla ekar? Här drar han en parallell med almstriden, som enligt Ståhle var symbolisk och blev slutet på rivningen av Klara. Det är en typisk efterkonstruktion från en som är för ung för att ha varit med då. Striden gällde faktiskt de tretton almarna, som skulle huggas ned för att ersättas av en modernare Kungsträdgården, utformad av Peter Celsing. Träden var gamla och sjuka och skulle snart ramla ner ändå, sade Holger Blom, dåvarande stadsträdgårdsmästare. Det var alltså inte sant. Almstriden kom att bli slutet på rivningarna i Klara, men den gällde inte den frågan. Den gällde faktisk almarna. Vi som ville behålla almarna ville också stoppa rivningarna i Klara, men det är en annan sak. Rivningarna upphörde därför att medborgaropinionen till slut hade vuxit sig tillräckligt stark. Och medborgaropinionen ville också behålla almarna, som ännu 40 år senare är friska. Almarna kommer säkert att dö, så småningom, eftersom de förr eller senare drabbas av almsjukan, men det är inget skäl att såga ned dem i förtid, precis lika lite som det fanns skäl att såga ned tv-eken. Hans tal om beslutsamhet och sorgearbete påminner här lite väl mycket om de vandaler som härjade i Stockholm på 1960-talet och just ville riva ner de gamla husen till varje pris. Det var fel redan då, men idag, 50 år senare, kan vi fortfarande konstatera att det var fel.
Nya Slussen, modell
Eftersom vi blir fler stockholmare behöver vi också bygga mer, och då är förtätning bättre från nästan alla utgångspunkter än mer utbredning. När det gäller Slussen har jag inte heller någon annan mening än Ståhle. Nuvarande Slussen är otidsenlig, otrivsam för fotgängare och cyklister, opraktisk för kollektivtrafiken.
Ståhle gör det provokativa påståendet att städer inte planeras för dem som bor där nu, utan för dem som kommer att flytta in. Jag förstår vad han menar, men jag tycker inte att formuleringen är särskilt lyckad. Om vi talar om framtidens befolkning, i stället för inflyttarna, behöver vi minnas att en hel del av dem är våra egna barn och barnbarn, men också många som bor här nu. Vi behöver bejaka förändringar i staden för att våra egna barn och barnbarn ska få möjligheter att bo och leva här, så bra som möjligt, så gott vi nu kan bedöma. Gårdagens stockholmare planerade staden för oss, på gott och ont, och det är inte alltid vi är så nöjda med de beslut de fattade och den stad vi övertagit. Det är ändå vi som bor här nu som måste fatta de svåra besluten för framtiden även om vi vet att det till största delen är andra som kommer att leva i framtidens stad. Man kan tycka att det är odemokratiskt men det är ändå den bästa formen av beslutsfattande vi har. Att inte lyssna på dagens invånare, vilket är den logiska konsekvensen av vad Ståhle säger, kan aldrig vara en bättre form av beslutsfattande, hur bakåtsträvande och egoistiska vi än kan tycka att de är. Oavsett om det handlar om åldriga ekar, Waterfront buildings eller Slussar. Kloka beslutsfattare bör lyssna noga och kan förhoppningsvis sedan väga argumenten från nimbys och yimbys med tillräckligt gott omdöme.

fredag 23 december 2011

Ny arkitekturskola på KTH

Arkitekturskolan på Östermalm sjunger nu på sista versen. Inte nog med att delar av den brann nyligen. Nu ska den äntligen ersättas med en på alla sätt lämpligare utbildningslokal för morgondagens arkitekter. Nuvarande arkitekturskola, ritad av min egen professor Gunnar Henriksson, är ett monument över sin tid med sin betongfasad, en misslyckad epok i vårt samhällsbygge, som nu lyckligtvis är förbi. Den är barn till Slussens trafikmaskin och kusin med miljonprogrammets grå elementhus och hör till de fulaste husen i innerstaden. Kvinnofängelset som stod där innan var en vacker byggnad med sina tinnar och torn, om än lika sluten som arkitektfängelset som kom dit i stället. Lyckligtvis tvingades jag bara vara där under ett drygt års tid innan jag lyckligt kunde lämna den.
Nu har förslaget till en ny arkitekturskola på KTH:s campus presenterats, ett ovalt fyravåningshus, ritat av Tham & Videgård. De första bilderna ser bra ut tycker jag, även om man kan vara tveksam till det rostiga cortenstålet i fasaden. Det är ett populärt material bland arkitekter har jag förstått, men inte lika mycket hos allmänheten. Att den nya arkitekturskolan öppnar sig mot omgivningen och inte sluter sig är positivt, liksom att den ligger nära andra utbildningssektioner. Det öppnar möjligheterna för tvärvetenskapliga kontakter. 
Det nya arkitekturhuset kommer att innehålla ateljéer, ritsalar, kontor, grupprum och datasal. Den öppna hallen i byggnadens mitt rymmer ett utställningsrum där arkitektstudenterna kan visa upp sin verksamhet. Högst upp får byggnaden en indragen takvåning med takterrasser med utsikt ut över omgivningen vid KTH och Östermalm. Det nya arkitekturhuset och nya entréhuset beräknas vara klara för inflyttning i augusti 2015 och det kommer att kosta drygt 400 miljoner kronor.
Vad som ska ske med den gamla skolan är ännu oklart.
Jag tror att det bästa vore att riva den helt. Då kan man lösa problemet med den slutna bottenvåningen, öppna kvarteret mot omgivningen, och ge möjlighet till butiker eller lokaler i bottenvåningen. Om det sen ska bli bostäder eller något annat är en sekundär fråga. Få kommer att sörja huset utom miljonprogramskramarna på kulturinstitutionerna. 

onsdag 21 december 2011

Finsk kålrotslåda på julbordet

Vi närmar oss jul. På begäran tar jag därför en favorit i repris, den på julbordet obligatoriska finska kålrotslådan. Jag har faktiskt fått tackmail från Finland, kålrotslådans hemland, för receptet vilket känns särskilt hedrande. Några gör misstaget att även ha i morot eller till och med potatis. Glöm det. Det ska bara vara kålrötter. Så här gör man.
Två stora kålrötter eller tre mindre
1 hg margarin
1 dl vetemjöl
1-3 msk sirap
2 dl gräddmjölk
1 kryddmått vitpeppar
Lite riven muskot efter smak
Skär kålroten i tärningar. Koka i saltat vatten ca 30 minuter. Mosa fint (eller använd en food processor). Tillsätt mjölet, sedan övriga ingredienser och blanda väl. Häll i ugnseldfast smord form, släta till ytan och häll ströbröd över. Gör ett fint mönster i ytan med spetsen av en kniv. Grädda i ugn, 200 grader i en timme.
 Kålrotslådan kan gärna lagas en dag i förväg. Enligt utomstående bedömare är kålrotslådan alldeles utmärkt även en dag senare.

torsdag 15 december 2011

Kultureliten och Kulturslussen

Kultureliten förlorade striden om Slussen. Det räckte inte att vara skådespelare, konstnär eller musiker för att övertyga beslutsfattarna den här gången. I dagens DN finns en signerad artikel på ledarsidan av Erik Helmersson med rubriken Slussen: Respekten för kulturen är borta”. Han konstaterar att det inte var länge sedan ett konstnärs-, skådespelar- eller författarupprop togs på djupaste allvar, blev riksnyhet och uppfordrade till handling, till motstånd, antingen det gällde almar, Vietnam, kärnkraft eller fred. I dag talar kultureliten för allt dövare öron med kampen om Slussen som ett bra exempel.
Kulturslussen med hela 10 körfält.
Han citerar kollegan Bengt Ohlsson en krönika i DN På stan. ”Att läsa listan på alla som står bakom Kulturslussen känns lite som att få armen vriden allt längre upp på ryggen. Carl Johan De Geer… Katarina Frostenson… Aj! Lars Norén… Krister Henriksson… AJ!…Sven Wollter… Bruno K Öijer…” Aj! För 20 år sedan hade namnen ingett den största respekt. Nu tycks de mest inbjuda till löje, vilket också återspeglas i sociala medier. Benke konstaterar att Stockholms stad enligt kultureliten vill bygga en ”kommersiell galleria”, medan Kulturslussens saluhall, däremot, är ”generös”. Jaså? Verkligen?
På moderaten Per Hagwalls blogg läser jag om hur Benny Andersson väljer sina strider. Tidigare har han drivit kampanj för en förlängning av upphovsrätten på inspelad musik från 50 till 95 år, för att hans storsäljare ska fortsätta rendera honom royalties långt efter döden. Nu tar Andersson, tillsammans med ”kultureliten”, strid för en sönderfallande motorvägskorsning i Stockholms hjärta. Men stadsbyggnad är inte en låttext eller ett musikalmanus, det går inte bara att hitta på fakta och sedan kräva att bli tagen på allvar. Skeppsbron skall inte breddas 20 meter, det kommer inte att bli stopp vid slussöppningar eftersom minst en bro alltid är öppen, tillgängligheten blir mycket bättre än idag och har fått godkänt av Handikapprådet, gallerian blir inte 35 000 kvm utan hälften och det går lätt att vända med en buss på nya Slussen. Och hur kan man argumentera mot en alltför bred bro med 8 körfält och samtidigt förespråka Kulturslussen med hela 10 körfält och dessutom begära att man ska bli tagen på fullt allvar?
Det räcker inte att vara skådespelare, konstnär eller musiker för att övertyga, det krävs kanske också lite argument i sak, argument som inte omedelbart kan skjutas i sank på de sociala medierna. Som kultureliten inte tycks följa närmare. Till och med Benny Andersson får finna sig i att hans argument granskas och avfärdas när de inte innehåller någon substans. Det räcker inte att tillhöra ett kulturkotteri där alla skålar på samma Bonnierfest och där vännerna på kulturredaktionerna glatt ställer upp. Framgången avgörs inte längre av kontaktnäten på kulturredaktionerna. Idag finns det lite för många kanaler för att inte tomheten skall lysa igenom.

tisdag 13 december 2011

Äntligen beslut om Slussen

I går kväll beslutade äntligen Stockholms stadsfullmäktige att godkänna förslaget om Nya Slussen, efter närmare 20 års utredande och otaliga förslag.
Slussen, snart ett minne blott
Av opinionsundersökningarna att döma var det ett beslut som en majoritet av stockholmarna sett fram emot. Det betyder förstås inte att grävskoporna och betongbilarna står beredda ännu. Först måste ju alla Slussenkramare få möjlighet att utnyttja sina rättigheter att överklaga till högsta instans och det kan ju ta sin tid. Men med stor säkerhet kommer det inte att ändra beslutet. Inte ens om det drar ut ända till valet 2014. Socialdemokraterna kommer inte att vinna det valet på det konturlösa motståndet mot Slussenombyggnaden som drivits fram av Tomas Rudin.
I lördagens SvD frågar sig Stockholmskännaren Harald Norbelie när Slussenkramarna ska inse att Slussen har varit rivningsfärdig i mer än ett decennium och att den funktionella arkitekturen inte är så funktionell längre. Han gör det under rubriken ”40-talisternas sista primalskri”.
I samma tidning fick Benny Andersson för övrigt åter komma till tals, han som för tre veckor fick beskrivet för sig av Slussenkramarna hur det skulle bli och genast skrev genast ett öppet brev till Sten Nordin om saken. Efter att Slussen har diskuteras i 20 år!

söndag 11 december 2011

Ingen vill till Hemse eller Havdhem

En upprörd debatt brutit ut på den gotländska landsbygden. Bakgrunden är att kommunen vill lägga ner ett antal skolor där. Barn- och utbildningsnämnden har i uppgift att spara 13 miljoner kronor nästa år, och sannolikt lika mycket under vart och ett av de efterföljande två åren. Enligt ett förslag som just nu diskuteras på möten runt om på ön, kan åtta skolor runt om på Gotland komma att läggas ned, helt eller delvis.
Klinteskolan
Högstadiet på Klinteskolan i Klintehamn hör till de nedläggningshotade, och enligt liggande förslag är det till Hemse som Klinteeleverna ska skickas, men många föräldrar protesterar mot förslaget. I så fall vill många i stället skicka barnen till Visby. Kanske leder det till att också högstadiet i Hemse läggs ner så småningom.
Gotland inte är en avfolkningsbygd utan befolkningen har legat stabilt på omkring 57-58 000 invånare de senaste tjugo åren. Visserligen minskar befolkningen på Gotlands landsbygd och ökar i Visby, men det sker mycket långsamt. Omkring 40 procent av Gotlands befolkning bor i Visby och 60 procent på landsbygden och i de mindre tätorterna. I stort sett är befolkningen stabil på den rena landsbygden utanför småorterna, men befolkningen ökar i vissa socknar och minskar i andra. Tendensen är att de som ökar ligger relativt nära Visby medan de som minskar ligger något längre från Visby.
En orsak till att skolorna kan komma att läggas ned är snarare att befolkningens åldersfördelning har förändrats på Gotland som framgår av följande diagram.
Andel i olika åldersgrupper på Gotland  1968 och 2010.
För 40 år sedan var 31 procent av befolkningen under 20 år, nu är det 22 procent. Andelen har minskat med en tredjedel. I stället är det 40+ som har ökat. Mest har de som är mellan 60 och 70 år ökat. Även 70+ och 80+ har ökat och de sätter inte många barn till världen längre. Jag gissar att detta är mest accentuerat just på landbygden, och att det är detta som leder till att skolorna måste läggas ner. Det innebär också en risk för snabbare avfolkning av landsbygden i framtiden, om inte unga barnfamiljer skulle flytta till landsbygden.
En bidragande orsak till att många skolor har fått för få elever är också att sedan det fria skolvalet infördes har många inte valt den skola som ligger närmast. Människor som bor på landsbygden väljer ändå skolor i eller närmare Visby. Det är alltså föräldrarna själva som bidragit till att elevunderlaget urholkas på landsbygden. Frågan är om den nya motståndsrörelsen mot skolnedläggningar kan ändra på den saken.
Öja skola
En av de skolor som kan komma att läggas ned helt är Öja skola på Storsudret. Där minskar alla socknar sin befolkning utom Hamra som ökar något. Enligt prognoserna kan det i framtiden komma att gå en, två, eller tre elever i varje årskull där. Om kommunen dessutom måste spara pengar kan man ju förstå att en sådan skola knappast kan överleva. I stället ska eleverna åka till Havdhem. Lika lite som man kan ha mobiltäckning i alla delar av landet kan man ha skolor där det knappast finns några barn. Grundskolechefen Mats Hanell, som för övrigt är vår granne och en klok karl,  har sagt att barnen faktiskt får en bättre skolgång om de hamnar i en skola med större barngrupper. Det kanske är därför föräldrarna väljer bort de små skolorna.

onsdag 7 december 2011

Tunnelbana till Nacka dröjer - tyvärr

Dagens DN Sthlm debatt låter Per Kågeson tala mot ett nytt Slussen. Men Kågeson gör det lite för lätt för sig genom att i stället diskutera andra saker. Han börjar med att i förbigående kritisera Stockholms stad och landstinget för att satsa 18 miljarder på Citybanan i stället för fler spår i ytläge och en tunnel för Centralbron i stället. Vad har nu detta med Slussen att göra?
 Nåja, några av Citybanans miljarder kommer från staten och från Mälardalsregionen. Och det är faktiskt statliga Trafikverket som bygger tunneln. Men ytterligare ett spår i ytläge var faktiskt huvudalternativet när spårutbyggnaden först kom på tal i början på 1990-talet. En färdig detaljplan togs till och med fram, men överklagades ända upp till regeringen, som i maj 1995 upphävde den. Så det är faktiskt staten som har det yttersta ansvaret för att tunneln blev huvudalternativet för pendeltågsspåren. För 16 år sedan.
Tunnelbana till Nacka
Kågesons lösning för Slussen är att först bygga ut tunnelbanan till Nacka, vilket skulle göra den planerade bussterminalen i Katarinaberget onödig. Därför vill han vänta med beslut om Slussen. Det är klart att det hade varit utmärkt om politikerna redan för tiotals år sedan hade fattat beslut om tunnelbana till Nacka, men det finns faktiskt inget sådant beslut. Inte heller finansiering. Kågesson tror att tunnelbanan kan komma om ”ett tiotal år”. En tunnelbana till Nacka vore angelägen och har diskuterats sedan tunnelbaneplanen 1965, dvs i snart 50 år. Den skulle vara ett dyrt och komplicerat projekt i klass med Citybanan, med sänktunnlar under Strömmen. Med tanke på att det kommer att ta minst 25 år av planering och byggande innan Citybanan kan tas i drift är det realistiskt att en tunnelbana till Nacka kommer att ta ungefär lika lång tid. Det innebär ingen tunnelbana före 2035, samtidigt som Slussens konstruktioner håller på att rasa ihop. I det perspektivet är även en på mycket lång sikt ”onödig” bussterminal något överkomligt.
Att skylla på tunnelbanan för att slippa diskutera Slussen, Kågeson, det är inte seriöst!

Uppdatering den 10 december
I gårdagens DN Sthlm debatt gör Kågeson ett förtydligande (som tidningen dock inte valt att lägga ut på Dn.se). Han är inte motståndare till ombyggnad av Slussen och han har inte diskuterat vilket alternativ som är bäst. Han framhåller bara att det kan vara samhällsekonomiskt lönsamt att skjuta på rivning och nybyggnation till dess att tunnelbanan till Nacka är färdig: "Men det förutsätter att kostnaden för att slippa bygga bussterminalen i kombination med vinsten av mindre störningar för trafikanterna är större än kostnaden för att underhålla Slussen i ytterligare tio år. I stället för att mörka kostnaderna borde stadshuset redovisa en samhällsekonomisk analys som belyser detta", säger Kågeson, enligt DN.
Det är ett i grunden annat budskap än det han förde fram i debattartikeln dagen innan, då han tvärsäkert uttalade sig om vad resultatet av en sådan analys skulle bli utan att vare sig känna till kostnaderna för att fortsätta att underhålla Slussen liksom hur länge vi måste vänta på att tunnelbanan till Nacka byggs. Den nyanseringen borde han ha gjort redan i sitt första inlägg. Eftersom vi inte i förväg kan veta hur länge detta dröjer får vi inte något svar av en sådan analys, bara räkneexempel. Kågeson fortsätter att anta att det tar tio år, men han har ingen grund för detta antagande. Jag tror att det kommer att ta betydligt längre tid. Risken är att underhållet då blir så omfattande att det blir jämförbart med att bygga en ny Slussen.

tisdag 6 december 2011

Cecilia Uddén och salafisterna

Sveriges Radios utrikesreporter Cecilia Uddén är kompis med de egyptiska salafistpolitkerna Lamia Selim 26 år (vänster) och Sarry Galal Ahmed, 27 år som båda förespråkar att sharialagar införs. Det är vad nedanstående bild säger eller hur, publicerad på SR:s hemsida.
Uddén ler och håller armarna om de båda fundamentalisterna som förspråkar att kvinnor som haft sex utanför äktenskapet stenas till döds och att händerna huggs av tjuvar. Är det ett uttryck för opartiskhet?
Cecilia Uddén är en skicklig journalist som fått många priser, men ibland slirar faktiskt även hennes omdöme som nu när hon låtit sig fotograferad i denna position. Naturligtvis även hos SR som dessutom har publicerat bilden. Det är DN:s Peter Wolodarski som har påpekat det olämpliga med bilden i Dagens eko, där de båda fick komma till tals. Men Uddén förstod fortfarande inte att det finns något olämpligt med bilden!
Cecilia Uddén har tidigare visat prov på dåligt omdöme. År 2004 sa hon att Sveriges Radio inte behöver vara opartiskt i förhållande till det då aktuella amerikanska presidentvalet: ”Och jag tycker heller inte att svenska medier har något som helst krav på sig på opartiskhet när det gäller valet i USA. Vi har ju ingen anledning att vara opartiska och redovisa båda ståndpunkter på samma sätt som vi skulle göra i ett svenskt val.” Detta ledde till att hon stängdes av från valbevakningen under två veckor samt till en intensiv debatt om SR:s eventuella partiskhet. ”Vår uppgift är inte att göra den sortens uttalande, vi ska lyfta fram olika faktorer, röster och olika vinklar för att sedan låta lyssnarna själva fatta sina beslut,” sade den gången Kerstin Brunnberg, Sveriges Radios programdirektör.
Kanske det är dags för ett nytt klargörande om vad som är lämpligt och olämpligt i journalistiska sammanhang, i varje fall när man företräder public servicemedia?

söndag 4 december 2011

Energimyndigheten tiger om kvicksilvret i lågenergilamporna

Så damp det ner en broschyr från Energimyndigheten i brevlådan som tidningsbilaga med rubriken ”God natt glödlampa. Energimyndighetens guide till det nya ljuset.”
Energimyndighetens propagandabroschyr
Just nu när det är som mörkast behöver vi ljuset allra mest. Energimyndigheten påpekar att bara 10 procent av den el som glödlampan använder blev ljus och resten värme. Fast just nu när det är som kallast behöver vi förstås värmen också, men det säger inte energimyndigheten något om. Om vi ska spara så mycket energi som energimyndigheten vill förutsätter det förstås att vi inte samtidigt vrider upp värmen. De säger vidare att elen till världens lampor kommer från energikällor som höjer jordens temperatur. Fast just i Sverige kommer ju all el från vattenkraft och kärnkraft som inte höjer jordens temperatur, men det säger Energimyndigheten inte något om. Vår kökslampa påverkar ju faktiskt inte det globala klimatet det minsta.
Enligt experterna tjänar man på halogen-, lågenergi- och LED-lampor trots att de är dyra eftersom de håller längre, 2-3, 10 respektive 25 gånger så länge som glödlampan. "Skriv gärna datum på lampans sockel med märkpenna, så vet ni när den sattes i", säger experten Karin från KTH, som citeras i Energimyndighetens broschyr. Men det är ju inte intressant, utan hur många timmar den är tänd. ”Spara alla kvitton,” säger KTH-experten Karin. ”Lampor som inte håller vad de lovar kan reklameras.” Slutsatsen är att man bör anteckna varje gång man tänder och släcker lampan. Då kan man kontrollera om t ex LED-lampan faktiskt brinner så många tusen timmar som det anges på förpackningen och är värd sina 400-500 kronor i inköp!
Händelsevis hittar jag inte minsta information i Energimyndighetens broschyr om eventuella miljömässiga problem med lågenergilampor och inte heller något om hur man ska sortera och deponera dem när det går sönder. Varför mörkar Energimyndigheten dessa problem? För problem är det ju. Som SvD nyligen har visat i en uppmärksammad och alldeles utmärkt reportageserie bidrar ju lågenergilamporna till att en mängd miljöfarligt kvicksilver kommer rätt ut i vår miljö. 
Kvicksilver är ett gift som har negativa effekter på nervsystemet, på hjärt-kärlsystemet, immunsystemet, fortplantningssystemet och njurarna. Den farligaste formen av kvicksilver är metylkvicksilver eftersom den överförs till fostret, passerar blod-hjärnbarriären och hämmar, troligen även vid låga halter, den mentala utvecklingen hos barn. Att andas in det metalliska kvicksilver som finns i lamporna kan i värsta fall ge skador på hjärna och njurar. Sömnbesvär, irritation och personlighetsförändringar är några exempel på vad det kan resultera i vid långvarig exponering. Sverige införde 2009 ett totalförbud mot kvicksilver men lågenergilampor undantogs. Av politiska skäl.
Livsfarlig energisparlampa
När en kall lampa går sönder ska man enligt Kemikalieinspektionen samla upp lampresterna med till exempel en bit styvt papper eller kartong och lägga dem i en glasburk med lock, därefter torka golvet med en fuktig trasa. Även trasan ska sedan läggas i glasburken, som stängs, märks och lämnas till returhantering som är avsedd för farligt avfall. Dammsugare får inte användas eftersom det finns en risk för att dammsugaren ytterligare finfördelar och förångar kvicksilverdropparna och sprider dem i luften. När en varm lampa går sönder ska man dessutom omedelbart vädra och lämna rummet i 20-30 minuter eftersom kvicksilvret då är förångat.
Händelsevis säger inte energimyndigheten ett ord om detta i sin broschyr. Det är närmast skandal för en statlig myndighet att agera så oaktsamt och vilseledande!
Energislukande men ofarlig glödlampa
Svenskarna slänger varje år 200 000 lågenergilampor i glasåtervinningen där de går sönder ock kvicksilvret sprids okontrollerat. Det är dessutom ett stort arbetsmiljöproblem för dem som arbetar inom återvinningsindustrin. Dessutom slängs ett okänt antal lampor i hushållssoporna där kvicksilvret också sprids i miljön. Det finns inte något lämpligt återvinningssystem för dessa miljöfarliga lampor. ”I det perspektivet blir den miljövinst man talar om snarare ett uttryck för en symbolisk klimatpolitik som varken gagnar vår miljö eller människors hälsa”, säger enligt SvD Minna Gillberg, miljöexpert och tidigare rådgivare åt Margot Wallström under hennes tid som EU:s miljökommissionär och fortsätter ”Det är farligt hur oansvarigt det här har skötts. Det finns inget systematiskt återvinningssystem och ingen insamlingsstatistik. Först ägnar man årtionden åt att rensa Sverige på kvicksilver, sedan sprider man ut det igen helt okontrollerat. Det är fullständigt absurt.”
Men om detta miljöproblem säger Energimyndigheten inte ett ord i sin broschyr. Det är fullständigt häpnadsväckande. Är detta inte ett problem som angår dem det minsta?

lördag 3 december 2011

Trädfällningar på Swedenborgsgatan

Det är inte bara ekar som drabbas av röta och måste sågas ned. För snart nio år sedan stod striden om de 26 vackra kastanjerna på Swedenborgsgatan på Söder, strax väster om Kvarnberget. Enligt Björn Embrén, Stockholms trädansvariga tjänstemän, hade träden drabbats av röta och riskerade att ramla omkull och skada människor och bilar. Känns det igen?
Swedenborgsgatan med gamla och nya träd
Minst elva träd skulle tas ned ansåg man. De kringboende, som tyckte att träden var vackra, ville bevara träden, men om det var nödvändigt kunde man acceptera att fem träd fälldes. Åtminstone fyra expertutlåtanden om trädens hälsa togs fram. Även en femte expert hade anlitats av trädvännerna men som vanligt när det gäller strider om stadens träd numera, blev det som stadens tjänstemän redan hade bestämt och den 20 januari 2003 fälldes de elva kastanjerna under visst rabalder.
Ett av de nyplanterade träden
De nedsågade träden skulle dock ersättas av nya mindre och friska träd vilket också skedde. Men idag ser det ut så här på Swedenborgsgatan. 
Ett av de nyplanterade träden har också sågats ned. Frågan är varför? Hade det också fått röta?

fredag 2 december 2011

Myter om Slussen avlivade

Jag har vid det här laget skrivit åtskilliga inlägg om Slussen, men en blogg som är ännu mer ihärdig är Yimby som i många inlägg har granskat och genom detaljerade analyser avslöjat de många myter om Slussen som sprids, framförallt av kulturelitens alla okunniga debattinlägg. Mats Edbloms tidigare förslag visade sig lida av precis de problem han såg i stadens förslag, bara i än högre grad. I den senaste avfärdas Mats Edbloms omarbetade förslag KulturSlussen, uppbackat av 79 kändisar ur kultureliten däribland Benny Andersson. Det visar sig att han mörkat de delar i modellen där han inte har lyckats lösa trafiken på ett tillfredsställande sätt. Hur han egentligen har tänkt är inte klart, men någon bra trafikplanerare är han knappast. Några funktionella trafiklösningar redovisas i varje fall inte. Dessutom redovisas 7 eller 8 körfält, ungefär samma som i det liggande förslaget, men uppdelat på två broar, som innesluter en ödslig gångyta helt utan målpunkter. Det är svårt att förstå vad man vill uppnå, eftersom kritiken mot det liggande förslaget bland annat har handlat just om den breda bron.
Mats Edbloms tidigare förslag
En annan brist med förslaget är att utsikten tycks skymmas mycket mer än i stadens förslag, trots att mycket av kritiken har handlat just om utsikten. Edblom har dessutom blockerat utsikten mot Mälaren med ett stort hus, ett designmuseum. Förslaget lider dessutom av en mängd brister som att bussterminalen har bristande funktionalitet, att slusskanalen inte kan tappa av så mycket vatten som krävs, att gångtrafiken måste passera trafikerade gator två gånger mellan Söder och Gamla stan, att den ofunktionella cirkulationsplatsen med sina rödljus förlänger alla färdvägar även för kollektivtrafiken, och som innebär att trafik mellan Hornsgatan och Katarinavägen måste passera Gamla stan. 
Kort sagt, KulturSlussen saknar helt fördelar i jämförelse med stadens förslag.  Det tycks den breda allmänheten ha förstått, att döma av att en majoritet av befolkningen i Slussens omgivningar är postiva till stadens förslag. Hur kommer det sig att den högröstade kultureliten tycks sakna förmåga att på riktigt sätta sig in i förslaget, men ändå håller en så hög fana?
Det är inte bara KulturSlussen som granskats av Yimby. En mängd myter om Slussen har tidigare avlivats där, till exempel den om "den geniala trafikmaskinen". Följande karta visar hur jag själv måste köra för att tanka eller fylla på luft vid OK-macken på Katarinavägen. Det är knappast en trafiklösning, värdig en innerstadsmiljö.
 Läs Yimby

Rekordmånga besökare i november

Antalet besökare på denna blogg har efter nedgången under sommaren ökat stadigt under hösten och var under november drygt 4 300, vilket är drygt 60 procent fler än förra året vid samma tidpunkt.
Det är trevligt att många och allt fler läser min blogg och det bidrar till att jag fortsätter att skriva inlägg i alltmer skiftande ämnen. Ni är välkomna att fortsätta läsa och göra kommentarer.

torsdag 1 december 2011

Perspektiv på Slussens trappa

I debatten om Slussen har den föreslagna trappan med 77 steg uppmärksammats, mest i negativa ordalag. Benny Andersson skrev till exempel häromdagen ”Hur ska man som fotgängare ta sig från Gamla stan till Södermalms torg /…/ när man måste ta sig upp för lika många trappsteg som i ett fyravåningshus innan man är uppe?” Även Marianne Lindberg de Geer har ondgjort sig över trappan.
Modellfoto över Slussens trappa
Det är en stor höjdskillnad mellan Gamla Stan och Söder, som måste överbryggas på ett eller annat sätt. Trappan är en ytterligare möjlighet som erbjuds, men man behöver inte använda trappan om man inte vill eller kan, eftersom det finns fler andra sätt för gående och cyklister att ta sig från Gamla stan till Söder utan trappor och även via hiss. Detta har också klargjorts i DN. Kritikerna har inte förstått att trappan kan vara ett arkitektoniskt inslag utan mest sett den som ett hinder för rörelsehindrade.
Det finns dock många världsberömda trappor runt om i världen. Mest känd är antagligen Spanska trappan i Rom, ett stort turistmål från 1700-talet. Spanska trappan är nästan dubbelt så lång som Slussentrappan, hela 138 steg, men jag har inte hört någon klaga på att den inte är handikappanpassad med hissar.
Spanska trappan i Rom
Escadaria Selarón är en världsberömd nybyggd trappa i Rio de Janeiro med hela 215 steg, nästan tre gånger. De är täckta med keramikplattor från 60 länder i världen. Den chilenskfödde konstnären Jorge Selarón, började arbetet 1990 och det är idag en av Rio de Janeiros stora turistattraktioner.
Selarontrappan i Rio de Janeiro
I centrala Helsingfors finns Senatstorget med domkyrkan, ritad av Carl Ludvig Engel, med en stor monumental trappa framför. Den finns i samma klimatzon som Stockholm och täcks av snö på vintern.
Trappan på Senatstorget i Helsingfors.
Framför konstmuseet i Philadelphia finns en trappa med 72 steg, nästan lika lång som Slussen trappan.
Trappa framför universitetet i Guanajuato, Mexico.
Steps of Padre Pico, Santiago de Cuba.
Till sist kanske man ändå ska påminna om hur eländigt vi har det som bor på Kvarnberget på Söder. Till Fredmansgatan leder trappor från Bellmansgatan med 50 steg, från Högbergsgatan med 63 steg och från Björngårdsgatan med hela 78 steg. Och det finns inte ens några hissar eller rulltrappor upp på berget.
Trappan från Högbergsgatan till Kvarngatan med 63 steg, där det dagligen går elever till Södra Latin.
Trappa från Bellmansgatan till Fredmansgatan med 50 steg.
Från Björngårdsgatan till Maria Prästgårdsgatan går en trappa med 78 steg.

måndag 28 november 2011

Det var ju bara ett träd

Att vilja bevara ett många hundra år gammalt träd på Östermalm verkar vara ett tecken på extrem konservatism i Sverige, ja närmare ren fascism verkar det vara svårt att komma. Särskilt som det växer på Östermalm, denna förhatliga stadsdel, själva symbolen för överklassen. Kanske det bör fällas just för att det finns på Östermalm. Denna tes drivs särskilt i Aftonbladet där kolumnisten Oisín Cantwell har strött sin galla över ”de välbärgades absurda ekstrid” och där kulturchefen Åsa Linderborg under rubriken ”Trädskallar” säger: ”Det var ju bara ett träd. Det finns viktigare strider.”
Åsa Linderborg
I Sverige kan man tydligen bara tala om en sak i taget, och då finns det viktigare saker att tala om än träd, så hugg ner dem bara, tycks budskapet vara. Oavsett skäl? 
Oisín Cantwell
Oavsett om staden har rätt eller ej, om de vilseleder sina medborgare eller ej. Det är i grunden fel att kämpa för att bevara träd när det finns viktigare strider att kämpa för. Tv-eken synboliserar ju inte kampen mot kapitalet, mot utsugningen av de fattiga i världen. Den har ingenting att göra med dem som utförsäkras från arbetsmarknaden, ingenting med rätten till kollektivavtal att göra. Ingenting med alla döda i Irak, eller Afghanistan. Som Åsa Linderborg säger: ”Det är en djupt konservativ tanke att nåt ska bevaras bara för att det fanns på 1200-talet.” För Åsa Linderborg känns det djupt stötande att människor engagerar sig för stadens grönska när det finns stora orättvisor i världen. Men betyder det verkligen att det är rätt att fälla en frisk 500-årig ek?

Arborister dömer ut rapport om tv-eken

I går presenterade de oberoende arboristerna sina slutsatser om tv-eken på Oxenstiernsgatan, vilket refereras av Epstein i Dn.se. Deras undersökning bygger på 18 olika analysmoment och har gjorts i samråd med och efter granskning av experter i Tyskland, Storbritannien och Australien. Slutsatserna är att eken har förlorat som mest 40 procent av sin styrka vilket inte borde föranleda några drastiska beslut. Vindlasten är ganska liten i förhållande till stammens dimensioner med hänsyn till tidigare beskärning. Säkerheten kan ökas genom att reducera trädkronan med upp till 40 procent vilket minskar risken när det blåser extra mycket. Beslutet att fälla Radioeken är därför överdrivet och grundas inte på fakta. Den gamla eken är en komplex biodynamisk organism och bedömningar måste bygga på faktiska bevis som stöds av data, inte på antagande och visuella bedömningar utan fakta.
Arboristerna riktar också omfattande kritik mot den norska arboristen Solfjelds rapport, anlitad av Trafikkontoret. I rapporten anges rotförfall som orsak till låg vitalitet och potentiell risk. Men Solfjeld har inte inspekterat rötterna och kan inte veta om rotröta eller rotdöd föreligger. Att enstaka grenar dör indikerar inte instabilitet i rötter och utgör ingen orsak att fälla trädet. Rapporten misstänker metankvävning av rötter. Det skulle i så fall även synas genom tidig avlövning och missfärgning av blad. Nyligen tagna fotografier av eken bekräftar inte detta. Rapporten gör antaganden att tunt lövverk är resultat av dålig vitalitet, men tunt lövverk gör inte att trädet utgör en risk. Rapporten slår fast att trädkronan inte är tillräcklig för att försörja ett friskt träd. Men att trädets krona minskar och att stammen blir ihålig är en naturlig del i åldrandet som kan fortgå i flera sekler, men gamla ekar kan ändå bibehålla en hög grad av stabilitet. Rapporten drar också felaktiga slutsatser av de svampangrepp som iakttagits. Det saknas helt beräkningar av vindbelastningen, men det görs ändå bedömningar av risken. Rapporten konstaterar att stammens rötangrepp är långt gångna, men det nämns inte den stora förekomsten av frisk ved. Rapporten innehåller ingen inspektion av stammen under 2,5 meters höjd. Rapporten innehåller inga data och slutsatserna stöds inte av fakta. Observationer av strukturell svaghet stöds inte av några data, utan vilka det inte går att dra några slutsatser angående stabilitet i stormvindar mm. Rapporten drar slutsatser utan annat underlag än personliga observationer.
De oberoende arboristerna ifrågasätter på punkt efter punkt Solfjelds rapport, som Trafikkontoret grundar beslutet om trädfällning på. Slutsatserna blir sammanfattningsvis att rapporten inte innehåller några data att analysera, inte har granskat stora delar av den bärande strukturen, allvarligt misstolkar svampangreppen, och visar stora brister i diagnosen av det strukturella förfallet och den relativa trästyrkan. Rapporten ger slutligen totalt fel rekommendationer.
De oberoende arboristerna avslutar med att konstatera att eken var unik och lika historiskt och kulturellt viktig som en målning av Rembrandt eller ett tak av Michelangelo. Den onödiga förstörelsen av detta gamla träd med Solfjelds rapport som underlag är oacceptabelt enligt alla måttstockar för kvalificerad trädvård.
Slutligen kan konstateras att Trafikkontoret valt ut fyra träddelar som ställts ut i Tekniska nämndhuset på Fleminggatan 4.
Två av dessa kommer från den döda gren som alla varit överens om borde tas bort och som mycket riktigt haft stora rötangrepp.

Det går naturligtvis inte att dra några som helst slutsatser om hela ekens kondition genom att titta på dessa fragment. De friska delarna av eken ligger nu vid Hundudden på Djurgården där de kan studeras av dem som är intresserade.

fredag 25 november 2011

Tv-eken var till 80 procent frisk

Låt stubben stå kvar på Oxenstiernsgatan som ett minne och till glädje för lekande barn! 
Idag kommer sörjande ekvänner och lägger blommor på stubben på Oxenstiernsgatan. Resten av trädet har körts till Hundudden på Djurgården. 
Det visar sig att trädet var friskare än väntat. Vid sågstället 2, 5 m över roten varierar diametern mellan 180 cm och 210 cm. Den friska vedens tjocklek varierar mellan 34 cm och 72 cm. 
Hela trädets tvärsnittsarea är därmed ca 2,98 kvadratmeter varav 0,61 kvadratmeter är rutten kärna. Det innebär att omkring 80 procent av stammen är frisk ved, vilket är mycket mer än till och med de oberoende arboristerna uppskattat. 
Många av de högre grenarna hade en helt frisk ved, utan någon som helst röta.
Ingen röta.
Några grenar hade viss röta.
Obetydlig röta.


Tillägg den 26 november 
Fyra delar av eken har förts till Tekniska nämndhuset på Fleminggatan 4 där de kan beskådas av allmänheten. 
Trafikkontorets trädansvarige Björn Embrén hävdar fortfarande i ABC med en dåres envishet att "hela cellstrukturen är borta, det finns inget sammanhang, det delas upp i små bitar alltså, den är helt sönderbruten". Detta säger han samtidigt som han fingrar på en brottyta som uppstått när en stor gren föll mot gatan och bröts av.