söndag 7 november 2010

Kungen - en riktig kvinnojägare

De senaste dagarna har tidningarna fyllts av skriverier om den nya boken om kungen Karl den XVI Gustaf – den motvillige monarken.  Tidningarnas skriverier har mest handlat om de unga kvinnorna på kungens fester, kaffeflickorna, besök på diverse skumma nattklubbar med koppling till den kriminella världen och om utomäktenskapliga förhållanden, bland annat med artisten Camilla Henemark. Till en början föreföll diskussionerna mest handla om obekräftade rykten och skvaller, eller kanske rent av lögner från början till slut.  Sedan kungen hållit en presskonferens i samband med den årliga älgjakten, verkar kritiken mot boken ha ebbat ut. Kungen dementerade ju ingenting, i stället konstaterade han att det hela hade skett för länge sen, och att det nu var dags att vända blad och gå vidare. Men allt var ju faktiskt intre för så väldigt länge sen. Inte heller Henemark har dementerat något i sak, bara att hon själv skulle ha varit källan. Skriverierna är dessutom styrkta av fler oberoende källor. Den rimliga slutsats som går att dra är att det allra mesta, kanske allt, som står i boken tycks vara sant.
Den ena av de två frågor som pressen bör ställa sig i samband med eventuell publicering av den här typen av publiceringar är ju då besvarad.  Frågorna gäller om uppgifterna dels är sanna, dels relevanta. Eftersom det tycks som om det mesta i allt väsentligt är sant återstår frågan om det är relevant att publicera uppgifter om kungens privatliv. Kungen är Sveriges statsöverhuvud, inte 8 timmar om dagen eller 40 timmar i veckan, utan på heltid och livet ut. Därmed får han också finna sig i den här typen av granskning. Frågan är väl i stället varför ingen tidigare brytt sig om att granska kungahuset mera ingående. De här ryktena har ju cirkulerat länge.  Inom journalistkåren är det mycket som varit känt, men som tidningarna aldrig skrivit om. Lägenheten på Strandvägen till exempel dit olika kvinnor inbjudits mer eller mindre diskret. Har kungens undersåtar som betalar apanaget verkligen inte rätt att känna till hur det används, hur kungen lever sitt dagliga liv och vilken kvinnosyn han har i det privata. Kungen borde vara Sveriges mest offentliga person, men har hittills sluppit ifrån den granskning av media som alla politiker i mera betydande ställning underkastas. Publiceringen är därför också relevant. Kungen kan inte ha en privat frizon.
När jag nu läser om kungens förehavanden kommer jag att tänka på hans föregångare med samma namn. Karl XV växte upp till en riktig kvinnojägare och förförare, vilket han var livet ut. Han hade otaliga romanser och rykten gick även om många utomäktenskapliga barn. Enligt en stark folklig tradition hade Karl ett stort antal barn på bygden. Han erkände eller bekräftades dock aldrig några officiellt. Älskarinnor hade han emellertid många av, flera vid hovet, där den mest kända var Sigrid Sparre som var hovdam till hans mor och som han uppvaktade ganska öppet. Övriga älskarinnor var Wilhelmina Schröder, Eugenie Montgomery och skådespelerskan Johanna Matilda Styrell.
Han var inte främmande för att även vända sig till prostituerade och när han vid en fältövning lät hämta prostituerade kvinnor till sitt officerstält på Ladugårdsgärdet skrevs det skarpa kommentarer om detta i tidningarna. Så de nuvarande skriverierna följer snarast traditionen.
Själv tycker jag ju att monarkin är odemokratisk, förlegad och snarast borde avskaffas. Kanske skulle en lämplig avslutning vara att kungen helt enkelt begär att få abdikera i samband med sin 65-årsdag om ett halvår.  Då kan Victoria träda in och om hon så önskar kandidera till att bli den första presidenten i Republiken Sverige.

1 kommentar:

  1. Jag upptäckte detta inlägg först här och nu.
    Jag instämmer 100% i bloggarens åsikter och slutsatser. Det är beklämmande att press och journalister i denna fråga sviker sin kanske viktigaste uppgift: att granska makten. För kungen h a r makt, oavsett vad apologeterna säger. Denna makt utgår från folket, och borde vid missbruk också kunna dra tillbaks av detsamma. Det är egentligen en demokratisk självklarhet.
    Det är för att han är statsöverhuvud som han får tillgång till dessa "kaffeflickor", inte tack vare sina egna (ganska ringa) personliga kvalifikationer. Däri ligger ett flagrant missbruk av makt, och av det förtroende som folket (tills vidare) anförtrott monarkin.

    Dessutom så utsätter kungen sig själv, och den stat för vilken han är överhuvud, för utpressningsrisk på ett helt orimligt sätt.
    /Lars

    SvaraRadera