torsdag 8 juli 2010

Bob Dylan: Tarantula

Vad har Harry Martinssons Aniara gemensamt med Tamara Cohn Eskenasis Att tolka bibeln och koranen, George Orwells 1984 och John Fantes Ristat i damm? Jo, de som har köpt dessa böcker har också köpt Bob Dylans Tarantula. Till denna grupp av uppenbart shizofrena litteraturälskare hör tydligen även jag. Boken Tarantula har nu legat några veckor vid min säng. Men det är ingen lättläst bok.
Bob Dylan skrev Tarantula mellan 1965 och 1966 men den gavs ut först 1971. Den svenska-engelska utgåva jag har köpt gavs ut av förlaget Bakhåll 1999, i översättning av Görgen Antonsson. Vänstersidorna är på engelska och på högersidorna finns den svenska översättningen. Det sägs vara en roman, men kunde lika gärna kallas essäsamling, eller om man så vill, en sammanställning av till synes slumpmässiga nedslag av tangenterna. Boken kallas roman, men att kalla den roman är att omdefiniera ordet. Dylan har själv sagt att Tarantula aldrig var meningen att bli en bok: "Things were running wild at that point. It never was my intention to write a book." Och kanske hade det varit bäst om han hade låtit bli.
Vid den här tiden skrev han fler låtar än han hann spela in, reste världen runt på turnéer och intog diverse olagliga substanser. Han spelade in film, levde bakom solglasögon och spottade ur sig låtar snabbare än skivbolaget hann ge ut dem. Don't Look Back är en dokumentärfilm som D.A. Pennebaker gjorde från Bob Dylans turné i Storbritannien i april-maj 1965. Bob Dylan vill inte se bakåt utan "tar sig rätten att försvinna, att förvandlas, att återkomma som någon man inte känner igen”. Filmen inleds med en klassisk version av Subterranean homesick blues, där Bob Dylan släpper skyltar med texten och där beatnikpoeten Allen Ginsburg skymtar i bakgrunden. Skyltarna hade skrivits av Dylan, Ginsburg och Donovan. På den DVD jag har finns flera olika versioner av inledningsscenen. Subterranean Homesick Blues skrevs av Bob Dylan 1965. Låten kom först ut på skivan Bringing It All Back Home och var den första elektriska låten Dylan gjorde. På turnén buas Dylan ut som förrädare – Judas - eftersom han använder elektrisk gitarr på en del av konserterna.
Texten till Subterranean homesick blues lyder inledningsvis: Johnny’s in the basement & Mixing up the medicine & I’m on the pavement & Thinking about the government & The man in the trench coat & Badge out, laid off & Says he’s got a bad cough & Wants to get it paid off & Look out kid & It’s somethin’ you did & God knows when & But you’re doin’ it again & You better duck down the alley way & Lookin’ for a new friend & The man in the coon-skin cap & By the big pen & Wants eleven dollar bills & You only got ten. Och så fortsätter det i fyra verser till utan skiljetecken. Ungefär så här ser också textsidorna ut i Tarantula. Fast inte i fyra verser utan i 180 sidor. Nåja, 90 engelska sidor och 90 svenska sidor. Subterranean homesick blues är en underbar låt att lyssna till i två minuter och sjutton sekunder men hur sjutton bär man sig åt för att läsa en sådan text?
Första kapitlet handlar om en servitris på ett långtradarfik, som heter Aretha. Hon sjunger schlagers till jukeboxen, fiket är fullt av vinddrivna figurer och samtalen är absurda. Ett annat kapitel handlar om en man som heter Helt Enkelt (Simply That), som tvättar sig i äggröra och stoppar glasögonen i kalsongerna. Boken är en lång räcka av liknande bilder,  paradoxer och absurditeter; ett kaotiskt sökande efter meningar i livet.
Men som en rescenscent skrev:  ”Ändå vore det synd att förkasta den som nonsens. För även om Dylan är på ovan mark har den här explosionen av ord vissa poänger. Han lånar inspiration från alla möjliga håll och kanter - inledningen med sitt åkallande av Aretha är snudd på homerisk - och precis som i sina låtar blandar han vandringssägner, folkvisor, barnramsor och blues med elektrifierad poesi och skarp satir.”
Till boken medföljer en CD med en radiointervju som Klas Burling gjorde med Dylan i samband med en konsert i Sverige 1966. Intervjun sändes dagen efter i radioprogrammet Pop 66. Dylan är bakfull och till en början ytterst ovillig att svara på några som helst frågor. Men efter en stund får den tålmodige Burling Dylan att komma med ganska utförliga resonemang.
Till sist, Tarantula är en sorts mycket långhåriga och ofta stora spindlar – fågelspindlar - som  huvudsakligen hör till familjen Theraphosidae. Vissa fågelspindlar kan ha en kroppslängd på upp till 30 centimeter. Den största sorten har rapporterats ha en vikt på ett och ett halvt hekto. Fågelspindlar äter mestadels insekter och andra leddjur, men de största fågelspindlarna kan döda så stora djur som ödlor, möss och fåglar. Fågelspindlar finns i tropiska områden och ökenregioner runt om i världen. Alla fågelspindlar är giftiga, men knappast farliga för människor. Namnet "tarantula" kommer från staden Taranto i södra Italien och användes ursprungligen för närstående arter av europeiska spindlar. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar