onsdag 30 december 2009

Årets förvillare förvillar inte om fet kost

Föreningen Vetenskap och folkbildning, där jag är medlem, har utsett läkaren Annika Dahlqvist till Årets förvillare 2009. Skälet är att hon under året uttalat sig på ett särskilt ovederhäftigt sätt om kopplingen mellan kost och sjukdom. Hon har varnat för vaccination mot svininfluensa och i stället förespråkat en omläggning av kosten, helt utan något vetenskapligt stöd. Annika Dahlqvist har också spridit ogrundade påståenden om att den som äter en kost med mycket fett inte får cancer.

Annika Dahlqvist får däremot inte priset för att hon är en av de främsta förespråkarna för att fet mat inte orsakar fetma. Hon rekommenderar på sin blogg att man ska undvika kolhydrater men äta mycket fett för folk som vill slippa övervikt, den s.k. LCHF-dieten (LowCarb-HighFat = lågkolhydrat-högfett). Skär alltså inte bort fettet från julskinkan men ta däremot ingen potatis. Bred tjockt med smör på mackorna - nej stopp, ta bara smör men inget bröd var det ju.
Nu ser det ut som hon får rätt på den punkten. Dagens Nyheter meddelade nyligen att ”Fet mat orsakar inte övervikt”. Den hittills största brittiska studien visar att den fettsnåla nyckelhålsmärkningen saknar vetenskapligt stöd och bör skrotas. Matvanorna hos 90 000 personer i Danmark, Nederländerna, Storbritannien, Tyskland och Italien har analyserats under tio år.  Livsmedelsverket anser däremot att vi bör hålla igen på fettet. Myndigheten rekommenderar att högst 25–35 procent av matens energi ska komma från fett. Livsmedelsverkets symbol Nyckelhålet får därför användas på produkter och restaurangluncher som är fettsnåla. Men för att citera DN:s egen vetenskapsreporter Karin Bojs: Nej, nej, nej, tro dem inte! ”Två generationer svenskar har fått fel kostrekommendationer och har jagat fett i onödan. Det är dags att se över kostråden och basera dem på modern vetenskap,” säger Göran Berglund, professor i internmedicin vid Lunds universitet enligt DN. Han anser att den nya brittiska studien visar att Livsmedelsverkets råd saknar vetenskapligt stöd. Även Världshälsoorganisationen WHO:s experter kom i höstas fram till att det inte går att dra några slutsatser om sambandet mellan fett i maten, övervikt och hjärt-kärlsjukdom.

Fett och hälsosamt.
Detta illustrerar den välkända kunskapen att all forskning bara leder fram till provisoriska sanningar och att vi ständigt måste vara beredda att ompröva vad vi tidigare har trott vara vetenskapligt belagt. Det innebär inte att vi inte ska sträva efter att veta mer och att ta reda på vad som är grunden för olika ”sanningar”. Tvärtom betyder det bara att vi ständigt måste ta reda på mer om verkligheten. Själv har jag alltid trott att vi blir feta av att äta mycket mat och röra oss lite och magra av att äta lite mat och röra oss mycket. Det verkar som om det också finns ett visst vetenskapligt belägg för den uppfattningen nu.

måndag 28 december 2009

Eileen Gray och E-1027

Hemma i arbetsrummet har vi ett litet bord i glas och stål, som är reglerbart i höjd. Bordet har beteckningen E1027 och ritades 1927 av den irländska arkitekten och möbelformgivaren Eileen Gray. Hon föddes 1878 nära Enniscorthy, ett litet samhälle på sydöstra Irland, och dog i Paris 1976, 98 år gammal. Hon betraktas numera som en av de främsta kvinnorna på detta område.

Eileen Gray 1926
År 1898 började hon studera måleri vid Slade School of Fine Art. År 1900 besökte hon världsutställningen i Paris och inspirerades av art noveau och den skotska arkitekten Charles Rennie Mackintosh arbeten. Kort därefter flyttade hon till Paris och fortsatte sina studier vid Académie Julian och Académie Colarossi för att därefter slå sig ner i London. I en affär för lackarbeten i Soho lärde hon sig att arbeta med lackarbeten, något hon utvecklade när hon 1906 återvände till Paris, där hon etablerade sig i en lägenhet på Rue Bonaparte som sedan blev hennes hem i Paris. När hon ställde ut 1913 blev det succé. Sedan kom det första världskriget.
.
Lägenheten på Rue de Lota med Bibendum Chair till vänster
Eileen Grays fåtölj Bibendum blev en av 1920-talets mest uppmärksammade möbler. Den hade modernistisk design, till skillnad från hennes tidigare arbeten. Den formgavs för madame Mathieu Lévy, som var en förmögen och framgångsrik hattbutiksägare. Hon hade gett Gray i uppdrag att bygga om hennes lägenhet vid Rue de Lota i Paris, där hon också formgav de flesta möblerna. Det tog fyra år, mellan 1917 och 1921 och blev en ekonomisk framgång för Gray

Soffan Pirogue i lägenheten på Rue de Lota
I tidskriftartiklar hyllades den spektakulära båtformade Pirogue-soffan, som en ultimat lyxdetalj för det moderna livet. Det gav henne medvind nog att 1922 öppna ett eget galleri i Paris, Jean Desert, där hon ställde ut och sålde sina möbler. Namnet syftade på en fiktiv manlig ägare.

Eileen Gray hade en relation till den rumänske arkitekten och arkitekturkritikern Jean Badovici, som inspirerade hennes arkitektarbete. På 1920- och 1930-talet engagerade hon sig i Union des Artistes Modernes och ritade och möblerade sitt eget hem, Tempe à Pailla utanför Menton vid franska Rivieran, där hon också skulle arbeta. År 1924 började Eileen Gray och Jean Badovici arbeta på huset E-1027 i Roquebrune-Cap-Martin, nära Menton i södra Frankrike. Den mystiska beteckningen står för paret: E står för Eileen, 10 för Jean, den tionde bokstaven i alfabetet, 2 för Badovici och 7 för Gray.

Huset, som karaktäriseras av rätlinjighet och av ett platt tak, en uppglasad fasad och med spiraltrappa, var både ett kompakt och öppet hus. Gray formgav möblerna och samarbetade med Badovici om arkitekturen. Det är långsmalt som ett fartyg med många olika nivåer, och med en privat och en offentlig del. Hon tog stor hänsyn till hur solen skulle falla in.

Det cirkelrunda glasbordet E-1027 och fåtöljen Bibendum inspirerades av den samtida ungraren Marcel Breuer vid Bauhaus, som i sin tur hade inspirerats av holländaren Mart Stam. Förhållandet med Badovici tog slut 1932, men en av Badovicis vänner, Le Corbusier, besökte E-1027 vid många tillfällen och beundrade huset. Han ville köpa huset men fick inte och byggde i stället ett eget sommarhus i närheten "Le Cabanon".

Bordet E-1027
Le Corbusier lämnade sin egen signatur på byggnaden med flera färgglada muralmålningar under åren 1937-39, som Gray dock betraktade som intrång och vandalism. Hela området deklarerades senare som ”Site Moderne”, ett område av internationellt kulturellt och historiskt intresse och E-1027 är numera en ikonbyggnad inom modernismens arkitektur, men har varit förfallet i åratal. Det är klassat som French National Cultural Monument. Det ägs numera av stat och kommun och det finns planer på renovering.

Gray var bisexuell och hade efter Badovici ett förhållande med en sångerska Marie-Louise Damien, som tog slut 1938. År 1937 ställde hon ut i Le Corbusiers paviljong Esprit Nouveau vid Parisutställningen. Under andra världskriget var hon tvungen att lämna huset vid Menton, som efter kriget visade sig vara förstört av de retirerande tyskarna. Hon återvände till Paris, men var nu så gott som bortglömd av möbelindustrin. I 80-årsåldern återvände hon till Rivieran där hon iordningställde ett jordbruksskjul till sommarbostad och arbetsplats, Lou Pérou, nära Saint-Tropez.

Eileen Gray i sin lägenhet på Rue Bonaparte 1970
Kort före hennes död visades hennes arbeten på en uppskattad utställning i London. Först efter hennes död började hennes arbeten uppskattas fullt ut. År 1968 uppmärksammades Gray i en tidskriftsartikel och hennes fåtölj Bibendum och bordet E-1027 började tillverkas igen. De tillhör nu modernismens klassiker.

torsdag 24 december 2009

Julafton – men vad är det egentligen vi firar?

Idag är det julafton, den 24 december 2009, det vill säga dagen före juldagen den 25 december, den dag då Jesu födelse firas i kristen tradition. Seden att ha levande träd och kvistar i stugan är dock hednisk och förkristen för att skydda mot onda makter och väsen. Julgranen, som kommer från Tyskland spred sig till Sverige först på 1700-talet.

Numera är det faktiskt julafton hela dagen från tidig morgon, inte bara på eftermiddagen och kvällen, hur konstigt det än kan låta. Det finns en speciell förklaring till detta. Enligt den judiska kalendern börjar nämligen dygnet först vid aftonen, i enlighet med skapelseberättelsens formulering: "Och det vart afton och det vart morgon den första dagen". Det gör man för övrigt även i den muslimska världen, så detta med dygn är relativt, inte bara beroende på vilken tidszon man befinner sig i. Vi har alltså helgmålsringning i svenska kyrkor klockan 18:00 på lördag för att ringa in helgen, i enlighet med skapelseberättelsen. På så sätt börjar egentligen juldagen med julafton, den 24 december.

Julaftonen, Carl Larsson
Det vill säga i Sverige och den del av världen som använder den gregorianska kalendern. Där man fortfarande tillämpar den julianska kalendern inträffar julafton den 6 januari. Det gjorde vi i Sverige ända till 1753 trots att stora delar av Europa gick över till den gregorianska redan 1582. Befinner man sig däremot i den muslimska världen är det 1431. Traditionell islamisk tideräkning utgår från det år då Muhammed flydde från Mecka till Medina år 622 e. Kr. I Libyen som utgår från Mohammeds dödsår är det dock bara 1421. Eftersom man räknar månår, som är något kortare än solåret, sker på ungefär 30 år en förskjutning av kalendern ett helt år. I Iran som räknar solår sker inte denna förskjutning och där är det ännu bara år 1388. I Israel är det år 5770 enligt den officiella judiska kalendern, som utgår från jordens skapelse år 3761 f.Kr, den dag då Adam skapades. I Nordkorea som utgår från den store ledaren Kim Il Sungs födelse är det bara år 98, eller Juche 98, som man säger där. Men just här är det alltså den 24 december 2009.
På julafton firas alltså födelsen av Jesus Kristus, Guds enfödde son. Men i Sverige firades julen redan före kristnandet på 1000-talet. Julblot eller midvinterblot var en högtid även i fornnordisk religion, som kanske firades vid vintersolståndet i slutet på december. Vid julblotet gör man offer, blot, för att få gudarnas välsignelse över den groende grödan. Julens speciella gud var Jólner, som är ett av Odens många namn. Begreppet jul förekommer i ett hyllningskväde till Harald Hårfager från omkring år 900, där någon sägs "dricka jul". Julblotet integrerades i den kristna julen. Hedniska seder som levt kvar länge trots kristendomens inträde i vårt land är till exempel att gårdstomten ska ha lite risgrynsgröt, för att inte bli svår att tas med under det kommande året. I södra Europa ersatte firandet av Jesu födelse det romerska firandet av solguden.

Midvinterblot, Carl Larsson
Nåväl, Jesus föddes alltså den dag som började om aftonen den 24 december år noll. Eller gjorde han verkligen det. Det finns idag inget som stödjer att detta var hans egentliga födelsedag. Forskare vet inte heller exakt år för Jesu födelse och anser snarare att han föddes mellan 7 f.Kr. och 4 f.Kr. Enligt Matteusevangeliet och Lukasevangeliet ägde Jesu födelse rum under Herodes regenttid, som dog år 4 f.kr. Emellertid beskriver Lukasevangeliet att Jesus föddes i samband med den första skattskrivningen av de romerska provinserna Syrien och Judeen, under Quirinius, vilken inträffade år 6 e.kr.

Herdarnas tillbedjan, Gerard van Honthorst.
Om Jesus nu alls har funnits. Det finns inga samtida historiska uppgifter om Jesus i tidiga skrifter. Jesus finns till exempel inte omnämnd i Dödahavsrullarna som skrevs under de första årtiondena, utan först i evangelierna som skrevs långt senare. Det finns därför de som anser att Jesus aldrig har existerat som historisk person, utan att alla berättelser är myter. Andra till exempel muslimerna anser ju att han har funnits, men inte är Guds son. Muslimer tror inte heller att Jesus dog på korset eller att han uppstod, utan att han upptogs kroppsligen till himlen. Judarna räknar inte med att Jesus har någon religiös funktion. Författaren Alvar Ellegård hävdar att Jesus egentligen var en essén, som levat 200 år tidigare. Esséer var en grupp judar som levde i avskildhet i klosterliknande former, ofta sammankopplade med Qumransekten, vars skrifter återfinns i Dödahavsrullarna. Hjalmar Söderberg menade att Jesus är samma person som Barabbas, den fånge som blev frigiven när folket fick välja mellan Jesus och Barabbas (Bar Abbas betyder son till Fadern). En rad samstämmiga egenskaper mellan Jesus och Paulus visar, enligt författaren Lena Einhorn, att Jesus från Nasaret och Paulus från Tarsos var en och samma person. Enligt henne skulle Jesus ha överlevt korsfästelsen. Enligt den muslimska Ahmadiya-sekten flydde Jesus med Maria Magdalena och aposteln Tomas till Kashmir. Maria Magdalena dog på vägen men Jesus framlevde sina dagar där han tillbringat ungdomen och är begravd strax utanför den heliga staden Srinagar.

Jesus Kristur, grekisk ikon.
Numera firar vi väl oftast julen som en välkommen ledighet efter den långa och mörka hösten utan att tänka särskilt mycket på den religiösa bakgrunden. Bara 70 procent är ännu medlemmar i svenska kyrkan och många av dem framförallt av traditionella skäl. I år var ju november särskilt grå, regnig och ännu mer dyster än vanligt. I december har det däremot kommit snö och sträng kyla på många håll, vilket av en händelse sammanföll med klimatkonferensen. På arbetsplatserna i vårt land räknar vi ut hur många röda dagar det blir, och hur många klämdagarna är för att vi ska vara lediga så länge som möjligt, utan att behöva ta ut alltför många semesterdagar. I år var det sisådär.

Jesu bergspredikan, Carl Heinrich Bloch.
Och är det något gudomligt väsen som uppmärksammas mer än något annat i juletid är det väl Mammon. Mammon betyder rikedom på arameiska, och i hebreiskan används mammon i betydelsen pengar. Under medeltiden var Mammon vanligen personifierad som girighetens, rikedomens och orättvisans demon. Jesus budskap i bergspredikan: "Ni kan inte tjäna både Gud och mammon" (Matt 6:24) berör oss knappast, utan vi handlar julklappar som aldrig förr, och efter jul spenderar vi ännu mer pengar under mellandagsrean.
Men idag är det i alla fall julafton och det ska vi fira med julgran.

tisdag 22 december 2009

Bör niqab förbjudas i skola och arbetsliv?

På en skola i Stockholm förbjuds de kvinnliga eleverna att bära heltäckande slöja, niqab, under lektionerna och för det har skolan anmälts till Diskrimineringsombudsmannen. Det startade en lång serie inlägg på Newsmill och i andra media för och emot ett slöjförbud. Frågan har också behandlats i TV:s Kalla fakta i december. I går publicerade även jag ett inlägg på Newsmill, som här refereras.
Två svenska muslimska kvinnor kräver sin rätt att bära niqab under utbildningen och senare i arbetslivet. Den ena kvinnan, Leila Mahmoud, studerar till lärare, den andra, Alia Khalifa, studerar till barnskötare. De hävdade sin rätt till utbildning oavsett klädsel eller livsåskådning.

Hijab
Inom islam hävdas ofta att kvinnan ska täcka sin kropp i en så kallad hijab, när hon befinner sig bland främmande män, män hon kan ingå i äktenskap med, dvs alla utom sin far, bror eller son. Medan en hijab täcker håret döljer en så kallad niqab även hela ansiktet utom ögonen. Ibland täcks även ögonen, t ex med den afghanska burkan. Med niqab och burka är det svårt eller omöjligt att identifiera vilken person som döljs bakom tyget.

Niqab
I många muslimska länder är det ovanligt att bära niqab även där hijab är vanligt förekommande, och i Sverige naturligtvis ännu mer ovanligt. Hittills tycks det främst röra sig om en liten grupp religiösa fundamentalister som hävdar denna rätt. När jag bodde och arbetade i ett muslimskt land erfor jag många gånger att kvinnor utan sjal blev trakasserade. Jag är medveten om att det omvända kan förekomma här i Sverige.

Burka
Ett antal personer har på Newsmill med olika argument intagit ståndpunkter som i högre eller lägre grad inskränker på friheten att bära niqab i olika sammanhang. Det gäller bland andra Nalin Pekgul (s) och tre andra (s)-kvinnor, Helen Thörnqvist (c), Staffan Danielsson (c), Lotta Edholm (fp) och Fredrik Malm (fp), Merit Wager, Mikael Johansson, Avni Dervishi och Sten Levander. Flertalet har nöjt sig med att inte acceptera heltäckande slöja i skolan eller arbetslivet. Staffan Danielsson (c) har lagt en motion i riksdagen och förespråkar centrala riktlinjer att ansikten inte ska döljas även utanför skolans värld, till exempel för offentligt finansierad verksamhet som skolor, daghem, sjukvård och äldreomsorg. Mikael Johansson frågar sig om konsekvenserna kan bli en kollektiv religiös tvångskultur och om vi verkligen ha det så. Wager har gått längst som anser att det borde vara en självklarhet att man i Sverige år 2009 inte kan gå klädd i burqa eller niqab i offentliga sammanhang.

Hijab
På andra sidan finns några SSU-kvinnor, Yvonne Ruwaida m fl (mp), Nima Gholam Ali Pour (s), Porang Zahedi samt Leila Mahmoud och Alia Khalifa, som hävdar rätten till utbildning och arbete oavsett klädsel eller livsåskådning.
Enligt artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har varje människa rätt till religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor. Dessa rättigheter återfinns även i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och Europakonventionen. Religionsfriheten får endast begränsas om det är föreskrivet i lag och är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen, hälsa och moral samt andras fri- och rättigheter. Skyddet för religionsfriheten innebär ett förbud mot bestämmelser som uttryckligen riktar sig mot någon viss religionsutövning eller som uppenbart syftar till att motverka en viss religiös åskådning.

Inte niqab, inte terrorist, bara skydd mot avgaser
Rätten till arbete innebär inte en ovillkorlig rätt till ett arbete, utan en skyldighet för staterna att vidta åtgärder som syftar till att avskaffa arbetslösheten. Religionsfriheten innebär inte en ovillkorlig rätt att tillämpa religiösa sedvänjor utan hänsyn till konsekvenserna för andra människors fri- och rättigheter. Observera att även muslimska länder som ratificerat FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ofta nekar muslimer att byta religion utan att världssamfundet påtalar detta. En muslim i Sverige har alltså många gånger större mänskliga fri- och rättigheter än en muslim i ett muslimskt land.
Vi har redan dragit upp gränser för religionsfriheten. Det är till exempel inte tillåtet med månggifte i Sverige, även om man enligt islam hävdar rätten för män att ha upp till fyra fruar. Det är till exempel inte heller tillåtet med faraonisk omskärelse av kvinnor även om man hävdar detta bruk av religiösa skäl. Det är inte osannolikt att friheten att bära niqab inom skola och barnomsorg skulle inskränka möjligheterna till kommunikation med barnen alternativt begränsa möjligheterna att anställa män i dessa verksamheter. Att det förekommer muslimska friskolor med lärare som använder niqab är för mig inget argument, utan snarare ytterligare ett skäl att även förbjuda religiösa friskolor.

Niqab
Några länder har förbjudit maskering i vissa sammanhang, till exempel demonstrationer. Jag är ändå tveksam till om vi med hänsyn till religionsfriheten generellt bör förbjuda någon att gå klädd i burka eller niqab i offentliga sammanhang?
Däremot är det ingen mänsklig rättighet att arbeta inom skola och barnomsorg. Det är det inte heller att utbilda sig till vissa yrken. Det är rimligt att en arbetsgivare ställer upp regler för vad som är lämplig klädsel inom olika yrken, liksom att en skola förbjuder användandet av heltäckande slöja, niqab eller burka, i utbildningen. Jag välkomnar därför de ställningstaganden som man har gjort i Stockholms skolor, och ser gärna att riksdagen utfärdar centrala riktlinjer för detta.


Niqab
Det är därför oroande att diskrimineringsombudsman Katri Linna hävdar att ”religionsfriheten är en omistlig del av vårt öppna och demokratiska samhällssystem”, där rätten att utöva religiösa sedvänjor enligt Linna självfallet också gäller i skolan. Det finns inget tvång att använda slöja i Sverige, och ingen utestängs således från skola och arbete. Det tycks som om DO redan tycks ha tagit ställning i sak, utan att se de möjligen långtgående konsekvenserna av detta. Denna inställning öppnar vägen för religiös fundamentalism.
Uppdatering den 23 december
Mitt inlägg i motsvarande fråga på Newsmill var under hela gårdagen bland de tio mest lästa, kommenterade och millade.

måndag 21 december 2009

Stadsbiblioteket stoppades utan grundliga analyser

I åtta år planerades hur stadsbiblioteket i Stockholm skulle kunna byggas till för att motsvara dagen och morgondagens krav på ett huvudbibliotek. Ett led var världens största arkitekttävling år 2007 med över 1 100 förslag från hela världen. Vinnare blev den tyska arkitekten Heike Hanada från Berlin.

Förslaget Delphinium innebar en ny stor glasbyggnad med kortsidan mot Odengatan. En låg byggnad skulle binda samman den nya och den gamla byggnaden. Förslaget visade därmed stor hänsyn mot Asplunds bibliotek, men naturligtvis inte mot annexen, ritade av andra, som skulle rivas, men detta var helt i linje med programmet för arkitekttävlingen, och det hade knappast ifrågasatts före tävlingen.

Däremot växte kritiken från ett antal arkitekter och mer eller mindre kända kulturpersonligheter mot förslaget. Genomförs det är det samma sak som att trampa på arkitekten Asplunds verk och minne, sades det. Kritiken hävdade att ombyggnaden inte respekterar arkitektlegendens Asplunds vision om hur området runt biblioteket skulle se ut. Icomos, FN:s expertorgan för kulturmiljöfrågor, vädjade till Stockholmspolitikerna att stoppa projektet, utan att stadsbiblioteket ens finns med på världsarvslistan. Många kritiker menade nu att det bästa vore att inte bygga om alls, utan att istället bygga ett nytt stadsbibliotek på en helt annan plats. Och den enda plats som nämndes var Slussen, utan att över huvudtaget frågan ställdes om Slussen verkligen var en lämplig eller ens möjlig plats för ett nytt huvudbibliotek. Jag menar att det inte är det. Föreställer er till exempel den diskussion som skulle börja om en byggnadsvolym motsvarande programmet för tävlingen skulle diskuteras vid Slussen i stället. Och vad skulle då Asplund huvudbibliotek användas till.


Däremot var det tyst från staden. För ett par månader sedan stoppades plötsligt biblioteksbygget, vilket meddelades genom att inlägg på kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts (Fp) blogg. Där berättade hon att beslutet var grundat på en nygjord riskanalys. Jag har tidigare kritiserat beslutet och bristen på visioner. Nu visar det sig att det inte ens fanns några analyser bakom stoppandet av förslaget. Det skrev Dagens Nyheter den 18 december. Allt som krävdes för att stoppa miljardprojektet var ett power point-utkast – på sex sidor. Någon analys som Sjöstedt talade om existerar inte. "Vi hade fått signaler från stadsledningskontoret om att man inte riktigt hade kontroll över ekonomin", säger Madeleine Sjöstedt. Kostnaden för ett nytt huvudbibliotek som först beräknats till 800 miljoner hade stigit till 1,3 miljarder kronor. En muntlig redogörelse visade sig alltså räcka för att via en blogg sänka ett projekt som efter åtta långa år av förberedelser och dessutom världens största internationella arkitekttävling. Biblioteksstoppet beslutades den 30 november i kommunstyrelsen utan att det fanns något underlag, och utan att ens antyda hur biblioteksfrågan ska lösas i stället.

Heike Hanada är naturligtvis besviken över hur Stockholms stad har hanterat ärendet. SvD intervjuade henne några dagar efter det att hon fått beskedet. Hon har inte haft någon kontakt med beställarna i Stockholms stad. Om kritiken mot Delphinium säger hon att det är ganska normalt att den sida som är mot förändring är relativt talför och att de som gillar projektet ligger lågt. Hon anser att det är oförskämt att Icomos, FN:s expertorgan för kulturmiljöfrågor, vädjat till Stockholmspolitikerna att stoppa projektet. Om de ekonomiska skälen  säger hon att man hade kunnat hitta en väg att reducera omfånget på det hela, kanske också göra Delphinium bättre. Hon är helt övertygad om att man hade kunnat hålla sig inom den beräknade kalkylen. ”Jag tycker att det officiella ställningstagandet är ett fattigdomsbevis och låter som ett svepskäl. Man gör det för lätt för sig”, säger hon.
Jag är böjd att hålla med.
Uppdatering tisdag den 22 december.
I Dagens Nyheter idag skriver Bo Madestrand en krönika med ungefär samma innehåll som denna blogg. Det är naurligtvis en ren tillfällighet.

lördag 19 december 2009

Iris finska kålrotslåda till jul

Iris föddes i norra Finland och växte upp i Åbo. Bland de finska traditioner hon tog med sig till Sverige när hon 1935 gifte sig med min pappa fanns finska surskorpor med finsk emmenthaler, memma till påsk och kålrotslåda till jul. Jag har ätit andras kålrotslådor många gånger men Iris recept är hittills oöverträffat. Några gör misstaget att även ha i morot eller till och med potatis. Glöm det. Det ska bara vara kålrötter. Kålrotslådan är obligatorisk på julbordet hemma hos oss.

Kålrotslådan före gräddning.
Så här gjorde hon.
Två stora kålrötter eller tre mindre
1 hg margarin
1 dl vetemjöl
1-3 msk sirap
2 dl gräddmjölk
1 kryddmått vitpeppar
Lite riven muskot efter smak
Skär kålroten i tärningar. Koka i saltat vatten ca 30 minuter. Mosa fint (eller använd en food processor, men det gjorde aldrig Iris). Tillsätt mjölet, sedan övriga ingredienser och blanda väl. Häll i ugnseldfast smord form, släta till ytan och häll ströbröd över. Gör ett fint mönster i ytan med spetsen av en kniv. Grädda i ugn, 200 grader i en timme.

Kålrotslådan efter gräddning.
Uppdatering den 21 december.
Enligt opartiska och utomstående bedömare smakade kålrotslådan i går som vanligt alldeles utmärkt.
Uppdatering den 22 december.
Enligt en ytterligare bedömare är kålrotslådan alldeles utmärkt även en dag senare.
Uppdatering den 30 december.
Ytterligare kålrotslådor fick tillagas under juldagarna till fortfarande nöjda gäster. Jag har dessutom fått tackmail från Finland, kålrotslådans hemland, för receptet. Det känns särskilt hedrande.

onsdag 16 december 2009

Vals i Valparaiso

I Dagens nyheters kulturdel idag finns vårt reportage från Valparaiso infört, men tyvärr inte utlagt på Dn.se, så jag kan inte länka till det här.
Så läs tidningen, eller köp den idag, om ni inte redan är prenumeranter.
Valparaiso hade sin storhetstid som hamnstad före 1914 då Panamakanalen öppnades. Dessförinnan var passagen runt Hornet, dvs Kap Horn, rutin för sjötransporterna till Amerikas Stilla havskust. Det var då som Evert Taube besökte staden och inspirerades till Vals i Valparaiso.
Då sjöngs där i Valparaiso en söt liten sång,
Rosita! Chilenita!
I havet, i Stilla havet, står hajen på språng,
Rosita! Chilenita!
Kondoren på Cordiljären är bister -Jaha!-
och ormarna börjar skallra i Tarapaca,
och sju glada sjömän rundade Hornet idag -
och Rosita vill alla ha!
Idag är Valparaiso en något bedagad skönhet, och bland det som är speciellt är de 25 funiculars, eller kabelbanor som transporterar folk uppför de branta sluttningarna till bostadskvarteren på höjderna, där man har en fantastisk utsikt över staden och Stilla havet. Staden har också en festival och är känt för Sydamerikas bästa nyårsfyrverkeri, samt att Pablo Neruda hade ett hus uppe på kullarna.
I närheten ligger Vina del Mar, som är semesterparadis för Chiles medelklass.

tisdag 15 december 2009

Climategate visar hur temperaturdata manipulerats

I en artikel på Daily Mail's Mailonline av David Rose på Luciadagen redovisas ingående vilka slutsatser man kan dra av Climategate, som Rose dock väljer att kalla för Warmergate. Så här skriver han i översättning:
Jordens temperatur är troligen den högsta på 1 300 år. Det hävdar IPCC och det gjorde rubriker världen över. Men några av vetenskapsmännen som hjälpte till med att ta fram nyheten dolde obekväma tvivel. En av dem, David Rind från den amerikanska rymdforskningen NASA, säger a tt det kan ha funnits år kring år 1000 som kan ha varit lika varma. Keith Briffa från University of East Anglia Climatic Research Unit (CRU), som har en nyckelroll för att ta fram underlag för IPCC, varnade och sa att det inte finns några nya historiska data, bara de gamla bevisen som cirkulerat i åratal. ”Lägg inte för många ägg i puddingen” sa han i ett e-mail till en IPCC-kollega i september år 2006.
”Sant, det har använts många olika tekniker för att sammanställa data, men metodiken för detta är långt ifrån etablerad.”
Men när påståendet ”varmast på 1 300 år” publicerades ändå i IPCC:s fjärde rapport år 2007, teg ändå tvivlarna.
Det är först nu när deras samvetsbetänkligheter har börjat att sippra ut genom de tusentals sidor från ”Warmergate” som läckte förra månaden från CRU:s datorer tillsammans med ”tricket” att dölja temperaturnedgången och instruktionerna att stå emot alla ansträngningar från CRU:s kritiker att använda Freedom of Information Act för att kontrollera data och slutsatser.
Förra veckan då en officiell undersökning inleddes av Sir Muir Russel försökte jag bedöma den vidare innebörden av Warmergate.
CRU:s anhängare har hävdat att den är begränsad. ”I långa loppet kommer den inte att göra någon större skillnad i den vetenskapliga enigheten och den politiska responsen, berättade Professor Trevor Davies, universitetets vice kansler och tidigare CRU-direktör för mig. Jag är övertygad om att den vetenskapliga grunden är bergfast. Han erkände att CRU-kollegorna ibland hade använt omdömeslösa uttalanden, men det berodde på att de distraherades av kritiker som ville granska verksamheten. ”Det är begripligt att folk ibland blir frustrerade”, sa han.
Den enda läxan saken hade lärt honom var att ”vi måste bli bättre på att förklara. En del vetenskapsmän tycker fortfarande att det är besvärligt att kommunicera med allmänheten”.
Andra var dock mindre optimistiska. Roger Pielke, professor i miljövetenskap vid universitetet i Colorado, som inte i något avseende kan kallas klimatskeptiker, ännu mindre förnekare, är kompromisslöst fördömande. ”Mänskligt orsakad klimatförändring är verklig, och jag är en stark förespråkare för handling. Men jag är också en stark förespråkare för integritet i forskningen”.

”Dessa e-postmeddelanden öppnar för möjligheten att stora vetenskapliga frågor som vi betraktat som avgjorda kan kräva en ny prövning. De avslöjar att en del av dessa vetenskapsmän mer har sett sig som förkämpar i kampen mot de så kallade skeptikerna mer än som neutrala vetenskapsmän. De har förlorat en stor del av sin trovärdighet och när det gäller deras roller som talesmän i denna fråga finns det ingen väg tillbaka.”
Klimatvetenskap är komplicerat och ofta är enda sättet att bringa reda i rådata att använda sofistikerade dataprogram. Konsekvensen är att de flesta lekmän – politiker och allmänheten – inte har andra alternativ än att lita på vetenskapsmän, som Davies.
Han och andra klimatalarmister hävdar ofta att när det gäller IPCC:s huvudslutsatser – att jorden är i en period av potentiell katastrofal uppvärmning orsakad av människans utsläpp av växthusgaser – finns det inga serösa vetenskapsmän som tvivlar. Därav kanske Gordon Browns kommentar nyligen att de som inte håller med är efter sin tid, ovetenskapliga, skeptiker som hävdar att jorden är platt.
I verkligheten finns det ett stort antal högt respekterade akademiska experter som med emfas ifrågasätter denna tes. Sådana som Richard Lindzen, professor i meteorologi vid Massachusetts Tekniska Högskola och en desillusionerad tidigare medlem av IPCC, och dr Tom Segalstad, föreståndare vid geologiska institutionen vid universitetet i Oslo, som har påstått att de flesta ledande geologer i hela världen vet att IPCC:s syn på jordens utveckling är osannolik för att inte säga omöjlig.
Dessa dissidenter riktar sin kritik på IPCC:s analys av sättet atmosfären fungerar och de modeller som används för att förutsäga framtiden.
Emellertid, Warmergate slår hål på något mer fundamentalt - det grundläggande antagandet som vetenskapen hävdar att den nuvarande uppvärmningen verkligen saknar motstycke åtminstone under några tusen år.
Ta det beryktade e-mail som CRU:s numera suspenderade direktör, Dr Phil Jones, sände till sina IPCC-kollegor den 16 november 1999, när han skrev att han” just hade färdigställt Mike’s Nature-trick” och därigenom lyckats ”dölja nedgången”.
CRU-anhängarna har protesterat bittert mot den uppmärksamhet som detta meddelande fått. I en extraordinär BBC-intervju där han kallade en amerikansk kritiker för skitstövel under direktsändning, hävdade Jones’ kollega professor Andrew Watson att uppståndelsen var helt obefogad, eftersom allt Jones hade gjort var att tala om var att ”vrida om ett diagram”.
Davies sa till mig att e-postmeddelandet hade ”tagits ur sitt sammanhang” och tillade: En definition av ordet ”trick” är ”det bästa sättet att göra någonting” (trick=sätt, knep, påhitt, konstgrepp, hemlighet, spratt, skurkstreck, bus etc). Vad Phil gjorde var rutin och fakta finns i peer-reviewed uppsatser.
Emellertid är hela sammanhanget bakom ”trick-emailet” extremt besvärande, vilket framgår av en ny och hittills opublicerad analys av den kanadensiska klimatstatistikern Steve McIntyre. Genom att ingående studera några av andra läckta tusentals e-mail, säger han att ”tricket” underminerar inte bara CRU utan också IPCC.
Det finns en spridd missuppfattning att den ”nedgång” som Jones refererar till är den nedgång av den globala temperaturen från toppen 1998, som antagligen var det varmaste året under lång tid. I verkligheten syftade ”nedgången” på en mer teknisk och mer avgörande fråga. Det är sant att i Watsons fras under hösten 1999 försökte Jones och hans kollegor vrida ett diagram. Men det var inte vilket diagram som helst.

Det var det diagram som visades på första sidan av ”Sammanfattning för beslutsfattare” av IPCC-rapporten från 2001 – den berömda hockeyklubban som ständigt har återgivits i allt från dagstidningar till läroböcker i grundskolan sedan dess, visande århundraden av jämn eller sjunkande temperatur fram till en svindlande, nästan vertikal stegring under slutet av 1900-talet.
Det kunde inte finnas en enklare och mer dramatisk illustration av den globala uppvärmningen, och om ursprunget till den globala oron för klimatförändringen kunde hänföras till en enda bild, skulle det vara hockeyklubban.
Att rita ett sådant diagram är långtifrån okomplicerat.
Gabriel Fahrenheit uppfann inte termometern förrän 1724, så vetenskapsmän som vill rekonstruera tidigare klimathistoria måste använda uppskattningar, baserade på andra källor som iskärnor, årsringar på träd och växtsäsonger. Olika källor ger emellertid olika resultat.
Några hävdar till exempel att den medeltida värmeperioden på 350 år från år 1000 e.Kr. när vindruvor växte i södra England och vikingarna odlade mark som nu är frusen på Grönland, var betydligt varmare än till och med 1998. Naturligtvis är detta besvärande för dem som tror på klimatförändringen eftersom det inte fanns några bilar eller fabriker som släppte ut växthusgaser år 1000 e. Kr. – ändå blev jorden varmare.
Några årsringsdata utesluter helt den medeltida värmeperioden, medan andra återspeglar den. I september 1999 arbetade Jones IPCC-kollega Michael Mann från Penn State University i USA tillsammans med Jones på hockeyklubban. När de diskuterade vilka data de skulle använda, kom en lång serie årsringar på tal med Keith Briffa.
Briffa förstod precis vad de ville ha och skrev i ett e-meddelande den 22 september: ”Jag vet att det finns en förväntan att presentera en snygg och prydlig historia som inte verkar ha någon motsvarighet på tusen år eller mer”. Men hans samvete besvärade honom. I verkligheten är situationen inte så enkel – jag tror att värmen nyligen nog hade sin motsvarighet för 1000 år sedan.”
En annan brittisk vetenskapsman – Chris Folland vid Met’s Office Hadley Centre – skrev samma dag att det skulle vara känsligt att använda Briffas data, eftersom det skulle visa att det hade varit för varmt tidigare. Det ”försvagar budskapet väsentligt”, klagade han.
De kommande dagarna utbytte Briffa, Jones, Folland och Mann intensivt e-post med varandra. Mann var orolig för att om Briffas årsringar användes för IPCC-diagrammet skulle ”skeptikerna ha julafton med att kasta tvivel på vår förmåga att förstå vad som inverkar på dessa uppskattningar och kan undergräva förtroendet för den – jag tror inte att tvivel är vetenskapligt befogat, och jag avskyr tanken på att vara den som ger dem grund för det.”
Till slut ändrade Briffa sättet att beräkna sina data och levererade en reviderad version. Detta förde hans beräkningar i linje med tidigare århundraden, och ”kylde” ner dem väsentligt. Men ack, det skapade ett annat, potentiellt ännu svårare problem.
Enligt hans årsringar hade perioden efter 1960 inte visat på någon brant ökning av temperaturen, som aktuella mätningar visade, utan en stadigt sjunkande tendens, vilket ställde trovärdigheten hos tidigare data från årsringar i tvivel.
Det är i detta sammanhang som Jones presenterar sitt ”trick” – lika enkelt som bedrägligt.
Allt som behövdes var att klippa av Briffas obekväma data vid den punkt där nedgången började 1961 och ersätta med verkliga temperaturmätningar, som visade en uppgång. På hockeyklubban är hans kurva tvärt avhuggen, men detta förhållande skyms av andra kurvor.

”Alla vetenskapsmän borde veta att man inte kan blanda verkliga mätdata med beräknade data”, sade Philip Stott, professor emeritus i biogeografi vid London School of Oriental and African Studies. ”Det är äpplen och päron. Ändå är det precis vad de gjorde”.
Efter Warmergate har några av CRU:s anhängare hävdat att Jones och hans kollegor varit helt öppna med vad de gjort i avsikt att ta fram hockeyklubban.
Men som McIntyre har påpekat, ”i motsats till vad som hävdas av olika klimatvetenskapsmän, så redovisade inte IPCC:s tredje rapport att beräkningsvärdena efter 1960 hade tagits bort. På det slutliga diagrammet doldes detta bara av andra kurvor.
År 2007 när IPCC hade presenterat sin fjärde rapport, hade McIntyre blivit medveten om manipulationen av Briffa’s data och Briffa själv, som nämndes i början av artikeln, fortsatte att ha samvetskval.
McIntyre var nu IPCC-reviewer och krävde att IPCC inte skulle ta bort data efter 1960 på diagrammet från 2007. De vägrade, sade han, och hävdade att detta skulle vara ”olämpligt”.
Men inte ens detta, har Pielke sagt till mig, kan vara den största konsekvensen av Warmergate.
Några av de mest kontroversiella läckta e-mailen avser försök från Jones och hans kollegor att undvika offentliggörande av CRU:s temperaturdatabas – dess stora bibliotek av mätningar från mer än 1 000 väderstationer över hela världen, den ultimata källan till mätningar av hur temperaturen har förändrats. I ett e-mail från 2005 varnar Jones Mann att inte lämna ut sådana data till sökbara webbsidor, eftersom ”man aldrig vet vem som söker igenom dem”.
Kritiker som McIntyre har varit ”ute efter CRU-data i åratal. Om de någonsin får reda på att det finns en Freedom of Information Act i England numera, tror jag att jag raderar filerna hellre än att lämna ut dem.”
I går sade Davies i motsats till vad som har påståtts att inte några av dessa data har raderats. Men i skandalens kölvatten är dess otillförlitlighet klar för alla.
Problemet är att precis som för iskärnor och årsringar är temperaturmätningar öppna för tolkningar. Väderstationer som förut låg på landsbygden ligger numera i bebyggda och uppvärmda områden och den utrustning som används byts ut med tiden. Resultatet blir data som inte är homogena – anomalier mellan uppmätta data måste korrigeras. Men kan man lita på det sätt med vilket dessa korrigeringar görs?
Förra veckan analyserades data från 130 år i Darwin, Australien i en artikel på en skeptisk site. Analysen visade att medeltemperaturen hade ökat med 2 grader, enligt de korrigerade värdena. Utan korrigering hade temperaturen inte ökat.
År 2007 analyserade McIntyre data från hela USA. Han fann att mellan 1999 och 2007 hade USA:s motsvarighet till Met Office ändrat sätt att justera gamla temperaturdata. Resultatet visade att 1930-talet föreföll kallare och perioden efter 1990 mycket varmare. Tidigare hade det varmaste året som uppmätts varit 1934. Numera var det i linje med CRU och IPCC-ortodoxin 1998.
Vid CRU, sade Davies, hade några väderstationers mätningar justerats av CRU, och i sådana fall kunde rådata jämföras med korrigerade data. Men i 90 procent av fallen hade korrigeringarna skett i det land där mätstationerna var belägna, och CRU kunde inte kontrollera på vilket sätt detta hade gjorts. ”Allt jag kan säga är att proceduren är noggrann och genomtänkt”, säger Davies. För detaljer hänvisar han till de olika stationerna. Konsekvenserna av detta, säger Stott kan vara explosiva. Tänk bara på skillnaderna som påvisats för Darwin. Om samma sak sker på andra ställen, blir det verkligt intressant. Det kommer inte längre att vara tillräckligt bra data för Met Office och CRU.
”För att veta om vi kan lita på data måste vi veta vilka korrigeringar som har gjorts och varför.”
Vid Köpenhamnsmötet förra veckan sade Met Office att 00-talet har varit det varmaste hittills i historien. ”Beroende på hur data har blivit justerade,” säger Stott, ”kan detta påstående vara fel.”
Pielke håller med. ”Efter Climategate håller den uppmätta temperaturen vid jordytan på att ifrågasättas”. För experter som McIntyre och Pielke har det mest förbryllande varit den nästan fullständiga samstämmigheten om global uppvärmning i världens mainstream-media – en samstämmighet som är mycket större än hos vetenskapsmän.
Delvis är detta resultatet av gorillataktik. Till exempel gjorde förra året BBC:s miljöreporter Roger Harrabin betydande ändringari en artikel på BBC:s hemsida, en artikel som ställde frågan varför uppvärmningen verkar ha upphört efter 1998, efter direkta påtryckningar från en klimataktivist, Jo Abbess.
”Personligen tycker jag att det är direkt oansvarigt att spela skeptikerna i händerna, som oupphörligen hävdar att uppvärmningen har upphört 1998, när det uppenbarligen inte är sant”, sade hon i ett e-mail.
Efter ett kort utbyte gav han sig och sände svaret: ”Titta om tio minuter och tala om ifall du är lyckligare. Vi har ändrat rubrik och mer därtill”.
Efter detta skröt Abbess på sin hemsida: ”Climate Changers, kom ihåg att utmana varje media som verkar vara vinklat eller påverkat av skepticism. BBC ändrade faktiskt i en artikel där jag begärde rättelse.”
Förra veckan skickade Michael Schlesinger, professor i atmosfäriska studier vid universitetet i Illinois ett hot till Andrew Revkin vid New York Times och anklagade honom för att skriva rännstensreportage och varnade honom: ”De vibrationer jag får är att dina reportage är mycket obehagliga för klimatvetenskapsmän. Jag känner att du kommer att finna dig avklippt från dem som inte längre tror att de kan lita på dig, inklusive mig.”
Men i kölvattnet från Warmergate kommer sådana hot – och benägenheten att lyssna till dem – att bli mer sällsynta.
”För ett år sedan, om en reporter ringde mig, fick jag bara frågor varför jag försöker förneka klimatförändringen och hotar planetens framtid”, sade professor Ross McKitrick vid Guelph University nära Toronto, en gammal medarbetare till McIntyre.
”Nu får jag frågor om hur de gjorde hockeyklubban och om problem med data. Kanske e-posten har öppnat ögonen på folk”.
Därefter redovisas i artikeln att det var via en rysk server i Sibirien som e-posten läckte ut, men det är ju en ganska oviktig detalj i sammanhanget så det hoppar jag över.

söndag 13 december 2009

Höga hus - en internationell boom

I antiken byggdes höga konstruktioner, som inte betraktas som byggnader i vanlig mening, utan snarare monument, till exempel de egyptiska pyramiderna. Den högsta pyramiden i Giza är 147 m.

I modern tid var byggnadstekniken inte utvecklad för höga hus. Under andra hälften av 1800-talet förbättrades tekniken framförallt genom tekniken att bygga i stål och genom att hissen uppfanns. Flera höga hus byggdes i Chicago och New York. Under 1880 och 1890-talen byggdes flera byggnader med 10-30 våningar i dessa två städer. De högsta av dessa var mer än 100 m höga.

Flatiron Building, New York City, byggd 1902, New York, 87 m hög med 22 våningar.
Flatiron Building på Manhattan, New York City, är ritad av arkitekt Daniel Burnham, byggd 1902 och betraktad som den äldsta bevarade skyskrapan i New York, 87 m hög med 22 våningar. Fortfarande tycker jag att det är en av de mest suggestiva höga husen, tillsammans med Chrysler building. Höjden betyder inte allt.

Chrysler building, Manhattan, New York City, 319 m, 77 våningar, byggd 1930, Arkitekt William Van Alen.
I början på 1900-talet hade de högsta byggnaderna nått mer än 200 m höjd och 50 våningar. Woolworth building i New York från 1913 var den högsta byggnaden i världen under 17 år. Första världskriget innebar en paus i byggandet av höga hus, men i början på 1930-talet nåddes nya rekord.

Empire State Building, New York, 381 m, byggt 1931.
Empire State Building med höjden 381 m var det högsta huset i världen från 1931 till 1973, då World Trade Center byggdes. När Petronas Tower i Kuala Lumpur, Malaysia med höjden 452 m byggdes 1998 lämnade rekordet USA för första gången. På mer än 100 år. Sedan 2004 har Taipeh 101 i Republic of China (Taiwan) betraktats som det högsta huset i världen med 509 m höjd på takspiran, men högsta punkten på taket är faktiskt lägre än Petronas Tower.

Burj Dubai, Förenade Arabemiraten, 818 m högt, färdigställs 2010.
Men rekordet lämnar snart Sydostasien till förmån för Mellersta östern när Burj Dubai i Dubai i Förenade Arabemiraten är klart, 818 m högt. Byggnationen startade 2004 och väntas vara avslutad i januari 2010.
Under 1970-talet började världens ekonomiska centrum röra sig österut mot Asien. Vid samma tid startade en internationell boom i byggandet av skyskrapor. Shinjuku Mitsui Building i Tokyo från 1974 med 225 m höjd var den högsta byggnaden i Asien när den byggdes, men den positionen lämnades snart över till andra byggnader i Japan, Sydkorea, Nordkorea, Malaysia, Singapore, Filippinerna, Hong Kong, Kina Thailand och Indonesien. Ett antal höga byggnader har också byggts i Australien. Under de senaste 20 åren har Sydostasien och Australien blivit centrum för världens skyskrapsbyggande.
Under de senaste tio åren har Mellersta Östern med Dubai i Förenade Arabemiraten och Riyadh i Saudiarabien i täten gått in som medlemmar i skyskrapsklubben och även övertagit världsrekordet. Därmed skriver vi ett nytt kapitel i hisorien, eftersom de flesta höga hus just nu byggs i Mellersta Östern. Olje- och gasresurserna i Nordafrika och Mellersta Östern utgör i vilket fall som helst en god ekonomisk bas för en sådan utveckling, i varje fall om inte den senaste ekonomiska krisen blir långvarig.
Under många år byggdes skyskrapor endast i de största städerna i Nordamerika. Under den perioden flyttade världens ekonomiska centrum från Europa till Nordamerika. Många europeiska storstäder hade redan täta innerstadskvarter före första världskriget, när byggandet av skyskraport började. Efter andra världskriget byggdes många fler skyskrapor i nordamerikanska städer men bara några få höjdrekord slogs.
Mer än 60 procent, 123 av de 200 högsta byggnaderna i världen finns idag i Asien. Resten fördelar sig på 57 i Nordamerika, 11 i Europa och 9 i Australien. Bland dessa finns några som kommer att färdigställas under 2010. Ingen av de 200 högs-ta finns i Afrika eller Sydamerika.

II International Finance Centre, Hong Kong, Kina, 415 m, 88 våningar, byggt 2003.
Den högsta byggnaden i Asien är Burj Dubail med 812 m, i Nordamerika Willis Tower (f.d. Sears Tower), Chicago, 442 m, byggt 1974, i Australien Q1, Queensland, 323 m byggt 2005 and i Naberezhnaya Tower C, Moskva, 268 m byggt 2007. Ett något högre hus i Moskva kommer att färdigställas 2010. Den högsta byggnaden i Afrika är Carlton Centre Office Tower, Johannesburg, South Africa, 223 m och 50 våningar, byggt 1973. Den högsta byggnaden i Sydamerika är de två skyskraporna Parque Central Torre Este och Parque Central Torre Oeste i Caracas, Venezuela, båda 221 m och 56 våningar, byggda 1979 respektive 1984.
De fyra mest skyskrapetäta städerna i världen är Dubai (21 av de 200), New York (15), Shanghai (14) och Chicago (12). Denna tätplats har Dubai intagit på de senaste tre åren, medan New York som tidigare innehade tätplatsen kraftigt har detroniserats. Alla Dubais högsta byggnader har uppförts de senaste tio åren.
Det finns inga byggnader i Afrika bland världens 200 högsta. Som nämnts är den högsta byggnaden I Afrika Carlton Centre Office Tower, Johannesburg, Sydafrika, 223 m och 50 våningar byggd 1973. Tolv av de 25 högsta byggnaderna i Afrika finns i Sydafrika, elva i Egypten samt en vardera i Kenya och Zimbabwe. De är alla minst 130 m och flertalet har mellan 30 och 50 våningar.


Citic Plaza, Guangzhou, Kina, 391 m, 80 våningar, byggd 1997.
Sedan 1970 och i ännu högre grad efter år 2000 har det varit en skyskrapeboom internationellt. Av de 200 högsta byggnaderna är bara 11 byggda före 1970, och trenden är tilltagande. Av de 200 högsta byggdes 13 under 1970-talet, 18 under 1980-talet, och 44 under 1990-talet. Inte mindre än 114 av de 200 högsta byggnaderna – mer än hälften – har byggts under 2000-talet. Att trenden internationellt är att bygga höga hus är uppenbar.

Shun Hing Square, Shenzhen, Kina, 384 m, 69 våningar, byggd 1996.
Även om tekniken har gjort det möjligt att bygga höga hus, är det inte ett tillräckligt skäl att också bygga dem. I New York och Chicago, där trenden började var det den stora efterfrågan på centralt belägen mark i städerna som drev upp markpriserna till sådana nivåer att detta krävde ett mer intensivt markutnyttjande, och stadsplaneringen hindrade inte detta.
Höga hus anses också vara berömda varumärken för de företag som byggde dem, till exempel Woolworth building, Chrysler building och Sears Tower, åtminstone så länge företaget består och fortfarande äger huset. Mer och mer har byggnaderna inte bara blivit symboler för företagen som en gång byggde dem utan också för städerna själva. Men ju fler skyskrapor som byggs runt om i världen desto svårare blir kampen att erhålla dessa symbolvärden.

torsdag 10 december 2009

Kan inte Gud fixa klimatet?

Svenska kyrkans trosbekännare brukar under högmässan högtidligt deklamera följande: ”Vi tro på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens Skapare. Vi tro ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Vi tro ock på den Helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.” Gud är alltså allsmäktig. I trosbekännelsen är detta för säkerhets skull upprepat ytterligare en gång. Att Gud är allsmäktig innebär rimligtvis att han kan överskrida naturvetenskapens lagar och uträtta mirakel.

Ärkebiskop Anders Wejryd och Göran Hägglund (Kd).
Nu har Svenska kyrkan engagerat sig i klimatfrågorna. På kyrkans klimatblogg kan man läsa om varför. Så här förklarar man den saken: ”I kristen tro är världen och livet en gåva att dela med alla människor och med alla livsformer. Klimatförändringarna kommer att förändra förutsättningarna för livet som vi känner det, och därmed också förutsättningarna för relationer mellan människor, generationer och länder.” Vad kan då Svenska kyrkan bidra med i klimatarbetet? Jo; ”ett av Svenska kyrkans bidrag i klimatarbetet är att ta upp det existentiella perspektivet, att öppna upp för samtal om kopplingen mellan klimathotet, den enskilda människans vardagsliv och existentiella funderingar om mening, makt, vanmakt, hopp, misstro, livskvalitet och samhörighet.”

Gud skapar Adam. Målning av Michelangelo i Sixtinska kapellet.
Kyrkans engagemang blir mer och mer mystiskt. För det första har Gud en gång skapat himmel och jord. Det framhålls inte bara i trosbekännelsen utan står svart på vitt i Första Mosebokens första kapitel. Jorden var från början mörk, öde och tom och därför skapade Gud ljuset, vattnet, hav och jord, grönska, fröbärande örter, fruktträd, solen, månen och stjärnorna, livet i havet och i luften, landdjuren, mannen och allra sist kvinnan.

Edens lustgård och syndafallet. Målning av Jan Brueghel d.ä.
Dem gav han dessutom uppgiften att vara fruktsamma och föröka sig och uppfylla hela jorden. Det har människorna gjort så effektivt att vi nu också enligt Svenska kyrkan hotar klimatet. Det borde Gud kanske ha tänkt på från början kan man kanske tycka. De kristna kunde väl hoppas på att Gud skulle inse sitt misstag och rätta till det här med klimatet. Det borde vara en smal sak, eftersom han från början skapat både sol och koldioxid och dessutom är allsmäktig. Om nu inte Gud själv kommit på att han ska fixa detta har han väl en mening med det, även om den är outgrundlig för oss enkla människor. Det är kanske som Job säger; han gör stora och outgrundliga ting (Job 5:9). Svenska kyrkans främsta insats – om man nu verkligen tror att Gud är allsmäktig – vore väl att be Gud att fixa detta med klimatet, i stället för att öppna upp för ett samtal om existentiella ting. Eller tror kyrkan inte längre på att Gud är allsmäktig?

onsdag 9 december 2009

Johan & Nyström, ett nytt kaffeställe vid Kvarnberget

Precis nedanför Kvarnberget i hörnet av Maria Prästgårdsgata och Swedenborgsgatan ligger Johan & Nyström som är en ganska nyöppnad kaffe- och tebutik, kombinerat med café.

Där finns bakom disken Eskil, Anna, Jon, Richard, Madde och Sophie, ja kanske inte alla samtidigt. Kaffet är något dyrare än på konkurrerande caféer i närheten. Jag betalade 18 kronor för en enkel macchiato. Man kan både köpa kaffe och te för att brygga hemma eller dricka det direkt i baren.

De är otroligt kunniga på allt som handlar om kaffe och te och ordnar också kurser i butiken. Var odlas kaffet, vad krävs av jordmån och nederbörd, och hur skördas kaffet. Man kan också lära sig hur man brygger kaffet hemma och skummar mjölken för alla hemmabaristor. Ja, det finns förstås också kurs i teernas mystiska värld.

Dessutom har de ett eget kafferosteri i Tullinge, söder om Stockholm, där de rostar kaffe för hand i små upplagor och levererar färskt till sina kunder. De har naturligtvis massor med olika sorters kaffe och te. Kaffet Panama Esmeralda Geisha blev världsberömt i hela specialkaffevärlden sedan de vunnit tävlingen "Best of Panama" fem år i rad. Det har enligt uppgift en arom som lovar himmelriket, doft av färska citronskal och nyplockad grapefrukt.

Kaffet Indien Monsun Malabar har ren och superdelikat smak av söt lätt citrus och en oöverträffad balans. Ett i alla meningar unikt kaffe, som ger en känsla av hur kaffet smakade för 300 år sedan då det skeppades i segelbåtar av trä mellan Indien och Europa. Smaken är kraftfull, mogen och sirapslik, och en eftersmak med karaktär av jordkällare och torvig whisky. Ja så där är det bara att fortsätta genom hela listan. Ett besök kan rekommenderas.