torsdag 8 december 2016

Striden om Nobel Center på Blasieholmen fortsätter

Inför Nobelfestligheterna intensifieras också striden om Nobel Center på Blasieholmen. Detaljplanen för projektet har ju redan godkänts av Stockholms stad, men kommer naturligt vis att överklagas till högsta instans.
Föreslagna Nobel Center på Blasieholmen.
Motståndarna mobiliserar till demonstrationer när deltagarna i Nobelfesten anländer till Stadshuset genom helsidesannonser i dagstidningarna. Och de saknar inte resurser, anförda av ”projektledaren” Björn Tarras-Wahlberg, under många år försörjd av Skattebetalarnas förening med miljonbelopp, och numera generalsekreterare för World Taxpayers Associations. Tarras-Wahlbergs idealland är Georgien, som har sänkt eller avskaffat de flesta skatter och framförallt inte har någon reavinstskatt, förmögenhetsskatt, arvsskatt, gåvoskatt eller stämpelskatt. Ett idealland alltså inte bara för Tarras-Wahlberg utan också de övriga i Skattebetalarnas styrelse som domineras av miljonärer från Djursholm med stora förmögenheter. För Björn Tarras-Wahlberg engagemang i ärendet är det naturligtvis av betydelse att hans utsikt från lägenheten på Strandvägen kommer att påverkas av det nya Nobel Center på andra sidan Nybroviken. (Att Björn Tarras-Wahlberg också förekommer i mindre smickrande sammanhang i Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok om bordellhärvan och Geijerafären, ”Makten, männen, mörkläggningen”, på den tiden som SAF-lobbyist, har ju inte med detta att göra).
Björn Tarras-Wahlberg bor på Strandvägen mittemot Blasieholmen.
I ännu högre grad kommer förstås utsikten att påverkas för den rikaste på motståndarsidan, fastighetsmagnaten Fredrik Lundberg, numera god för 32 miljarder. Risken finns ju att hans kontorsfastighet på Blasieholmen kommer att minska i värde.  Men han har ju också sjöutsikt hemma i Djursholm och på sommarstället.
Fredrik Lundbergs Hellstrandska huset på Blasieholmen blir närmaste granne med Nobel Center.
Men resurser saknas knappast hos dem som står bakom projektet med Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten, tidigare bl a Finansdepartementet, Handelbanken, Riksbankschef och olika internationella uppdrag, i spetsen och med finansiärer som Stefan Persson, H&M, och familjen Wallenberg.
I gårdagens DN försökte tidningens ekonomijournalist Birgitta Forsberg i kulturdelen redogöra för den inflammerade striden, som pikant nog går ända in till tidningens egna medarbetare, ja ända in i kulturredaktionen. DN:s före kulturchef Maria Schottenius har ju starkt kritiserat planerna med hjälp av uttalanden av kungaparet (”Det går ju att flytta på Nobel Center”) medan den nuvarande kulturchefen Björn Wiman i en krönika ställt sig bakom bygget. Nobelcentret är enligt Wiman ”en glansfull offentlig hyllning till bildning, vetenskap och strävan efter fred”.
Birgitta Forsbergs redovisning kan tyckas revovisa båda sidor men händelsevis ”råkar” artikeln inte illustreras av bilder och siffror som redovisar det aktuella projektet utan av gamla bilder av tidigare större förslag som inte längre gäller. Bara ett olyckligt misstag eller…
Det är ju inte alldeles självklart att Nobelmuseet måste ligga just här på Blasieholmen. Ferdinand Boberg föreslog ett Nobelhus i den s k Nobelparken vid slutet av Strandvägen också det hårt kritiserat och aldrig genomfört.
Nobelpalatset, förslag av Ferdinand Boberg 1911.
En viktig fråga har tidvis varit om prisutdelningen och middagen skulle ske i Nobelhuset och tidigare har man sagt att åtminstone prisutdelningen skulle ske där. Men av DN-artikeln framgår att Lars Heikensten nu insett att den krympta hörsalen blir för liten och att prisutdelningen kanske kommer att fortsätta att ske i Konserthuset. Men blir det inte lite av en antiklimax att bygga ett stort nytt hus och ändå vara kvar i konserthuset? Det var ju ändå ett av huvudargumenten. Att bygga ett stort konferenshus enbart för Grand Hotells gäster kan väl inte motivera projektet för staden och finansiärerna?
David Chipperfield, arkitekten bakom Nobel Center, är en internationellt erkänd arkitekt, med en rad mästerverk bakom sig. Kanske kunde man utan att byta arkitekt välja ett annat uttryck för Nobelhuset.
America’s Cup Building ‘Veles e Vents’, Valencia, 2005-2006, arkitekt David Chipperfield.
Till sist tycker jag att namnet "Bevara Blasieholmen" inte är ett bra namn på motståndsrörelsen. Även om jag kan ha viss kritik mot projektet, skulle jag inte vilja bevara platsen precis som den är. Naturligtvis kan man bygga någonting här. Grannen Nationalmuseum är ju exempelvis en av intressenterna, som i framtiden skulle kunna ha utökade behov. Frågan gäller väl snarare storleken och utformningen av eventuella nya byggnader, samt förstås vilken hänsyn man tar till befintliga värdefulla byggnader. 

måndag 5 december 2016

Rälsbussen Hudiksvall-Ljusdal...

Jag läste på DN Namn och Nytt häromdagen om hur rälsbussen från Nässjö mot Mariannelund backade tillbaka till Nässjö för att få med en passagerare som missat avgången. Då kom jag att tänka på en egen upplevelse från början av 1970-talet. Kanske var det 1974. Vi var uppslukade av folkmusik och var på väg mot spelmansstämmorna i Hälsingland. Spelmansstämman i Bjuråker skulle äga rum nästa dag.
Vi skulle hälsa på och övernatta hos några vänner vi lärt känna i på Kungsholmen, där vi bodde då, som hade en stuga i närheten av sjön Lången, väster om Delsbo. Vi tog tåget från Stockholm till Hudiksvall där vi bytte till rälsbuss mot Ljusdal. Närmaste hållplats var Långbacka, hållplatsen efter Delsbo. där våra vänner skulle hämta oss med bil. Vi löste biljetter och talade om för konduktören att vi ville stiga av vid Långbacka. Eller var det kanske föraren av rälsbussen? Sen försvann han in i förarhytten. Vi passerade Delsbo och sen körde rälsbussen utan att stanna hela vägen till Ljusdal. Våra vänner stod och vinkade åt oss i Långbacka som passerades i full fart. I Ljusdal steg vi av och frågade tågpersonalen varför tåget inte stannat i Långbacka. Detta var före mobilernas tid, så vi kunde inte få kontakt med våra vänner. Konduktören blev då rysligt generad och insåg att han glömt bort det, eftersom han stått och snackat med en kollega. ”Vi stod och pratade och det brukar aldrig stiga av någon där”, förklarade han sig ursäktande, ”men vänta här så ska jag se vad jag kan göra”. Efter ett par minuter återvände han med några bilnycklar i handen och bad oss stiga in i en lånad bil. Sen körde han oss tillbaka, inte bara till Långbacka utan hela vägen till våra vänner i stugan vid Långens strand, en sträcka på cirka två mil. Nästa dag bevistade vi spelmansstämman i Bjuråker, tredje söndagen i juli, helt enligt planerna.
Buskspel i Bjuråker 1974.

fredag 2 december 2016

Peter Erikssons nya städer kanske finns i Skiss 66

Häromdagen kommenterade jag i ett inlägg Peter Erikssons idé om att bygga helt nya städer i Sverige för att klara bostadsbristen. Men enligt professor Göran Cars, samhällsbyggnadsprofessor vid KTH, är idén tveksam. "Att bygga från grunden jämfört med att förtäta befintliga orter skulle bli dyrt. Förtätning är det klart bästa alternativet på platser som inte är hemskt befolkade och täta”, säger han. Det beror bland annat på att all infrastruktur måste byggas upp från grunden. Så håller marken på att ta slut för att förtäta våra städer, eller varför kommer Peter Eriksson med den här kostsamma idén? Nej det finns fortfarande gott om plats. Analysföretaget Spacescape har på Hyresgästföreningens uppdrag identifierat byggbar mark i tio svenska städers ”goda lägen” som nu presenteras i rapporten "Alla får plats i stadens goda lägen". Goda lägen är platser där det går att nå stora delar av stadens arbetsplatser och service inom 20 minuter med kollektivtrafik, cykel eller till fots. Analysen visar att det går att bygga en miljon nya bostäder i sådana lägen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Örebro, Linköping, Västerås, Helsingborg, Umeå och Borås. Att bygga i goda lägen, där det finns bra serviceutbud och väl utbyggd kollektivtrafik, minskar segregation, biltrafik och utgifter för ny infrastruktur. En integrerad sammanhållen stad bidrar enligt rapporten både till ökad social rättvisa och ekonomisk tillväxt för hela samhället.
I Stockholmsregionen fanns tanken på nya satellitstäder på 1950- och 1960-talet. I samband med Regionplan 1958 för Stockholmsregionen diskuterades tanken att anlägga en så kallad ”drabantstad” till Stockholm, som dock avfärdades. Regionplanedirektören professor C F Ahlberg ansåg  att idén, hade ”frälsningslärans kännemärke”, med Garden Cities of To-Morrow (av Ebenezer Howard, trädgårdsstadens upphovsman) som främsta bekännelseskrift (Se Stockholm blir regionstad, 2006).
Ebenezer Howards idé om nya självständiga städer enligt "Garden Cities of To-Morrow (1902).
Howard ville skapa en stad utanför storstaden som var en självständig stad och inte bara en förort. Enligt Howard ska staden ligga mitt i det gröna och ha bostäder, fabriker och alla kulturella institutioner. Drabantstaden är en självständig stad på tillräckligt avstånd från storstadens arbetsområden för att inte bidra till långväga pendling, men inte en funktionell del av en storstad.
I Skiss 1966 och förslag till Regionplan 1970 föreslogs i stället nya stora utbyggnadsområden i till exempel Knivsta med 22 000 lägenheter, Bålsta 33 000 lägenheter, Grödinge 22 000, Angarn 13 000 lägenheter, Järna 26 000 lägenheter och Nykvarn 14 000 lägenheter.
Nya städer i Stockholmsregionens ytterområden enligt Skiss 66.
Dessa nya städer skulle alltså vara funktionella delar av Stockholmsregionen, ungefär som även Läggesta skulle bli. Samtliga dessa utbyggnader med spår till Stockholm var dock större än Peter Erikssons förslag till ny stad i Läggesta (minst 10 000 bostäder). Men har han i så fall funderat över varför ingenting av detta har blivit förverkligat eller ens diskuterat under de senaste 50 åren? Kanske för att det faktiskt finns bättre alternativ, som Hyresgästföreningens rapport visar. Stockholms stad har hittat mark till 140 000 nya lägenheter inom stadens gränser och alltså i betydligt bättre lägen än i Läggesta, Grödinge, Angarn eller andra alternativ till nya städer. Har Peter Erikssons kanske också förläst sig på Ebenezer Howard?

söndag 27 november 2016

Finns det någon djävla ordning i Miljöpartiet?

I fredagens DN skrev åtta före detta ledare inom MP en debattartikel med skarp kritik mot partiledningen, ”MP har blivit ett visionslöst etablissemangsparti”. Det var sex tidigare språkrör och två f d sammankallande i politiska utskottet, alltså en betydande del av MP:s tidigare ledare, och detta bara ett halvår efter det att man valt en ny ledning på kongressen. Kritikerna avslutar med att uppmana till ”lojalitet med den gröna visionen, inte med enskilda politiker”, underförstått inte med partiets nuvarande ledning utan snarare med den nya fraktionen.
Skulle man ta den kritiken på allvar borde MP omedelbart lämna regeringen, vilket antagligen skulle leda till regeringskris och eventuellt nyval och ännu mindre inflytande från MP. Kritiken från de åtta, tillsammans med de fyra fraktionsmedlemmarna i riksdagsgruppen, tyder på att sprickan inom MP nu är djupare och mer fundamental än någonsin. Frågan är om den alls går att läka, om det fortfarande är ett parti vi talar om, annat än till namnet.
Åtta tidigare språkrör mm i MP kritiserar sin egen partiledning i DN.
Det är enklare att bedriva oppositionspolitik i opposition än i regeringen. Valet står mellan en obefläckad och kompromisslös miljö- och solidaritetspolitik och att faktiskt genomföra någonting alls. Tanken med partier är väl när allt kommer omkring just att de ska komma i regeringsställning och därmed tillhöra etablissemanget. Men sedan MP efter valet 2014 befinner sig i regeringsställning tillsammans med socialdemokraterna är det svårare för partiet att driva sin egen politik. MP har också misslyckanden i olika politiska frågor, till exempel om Bromma flygplats, Förbifart Stockholm, försäljning av Vattenfalls tyska kolgruvor, avskaffande av effektskatten för att rädda kärnkraften och värdlandsavtalet med Nato. Då räcker det inte för de egna medlemmarna att skydda Ojnareskogen och säga nej till vapenavtal med Saudiarabien. Men den förändring av migrationspolitiken som genomfördes med brett politiskt stöd inom och utanför riksdagen kritiserades allra hårdast internt inom MP och de båda språkrören fick bära merparten av kritiken.
Det underlättar inte att olika MP-företrädare beter sig olämpligt genom att träffa suspekta högerextremister eller vägrar att ta kvinnliga journalister i hand. Ett språkrör trasslade in sig i olyckliga formuleringar om terroristattentat. En MP-minister jämförde Israels agerande mot palestinierna med nazisternas behandling av judar. En lokal MP-politiker lovar väljarna att partiet ska arbeta för att det armeniska folkmordet inte ska erkännas.
När partiets ledning förnyats med ett nytt språkrör som tycks ha en viss allmän uppskattning och man tror att det ska lugna ner sig inleder fyra MP-riksdagsmän en fraktionsbildning inom riksdagsgruppen, som i praktiken innebär att riksdagen har fått ett nionde parti. Denna fraktionsbildning får dessutom stöd av tunga före detta ledande MP-politiker, som nu bedriver öppet krig mot sin egen partiledning i våra stora media. En minister och före detta språkrör säger: "Jag tycker att antingen är man med eller så får man lämna partiet". Uteslutning skulle naturligtvis ha aktualiserats i andra partier, men inte i MP.
Under förra mandatperioden låg MP stadigt kring 10 procent av väljaropinionen. Sedan valet 2014 då man lyckades komma i regeringsställning har stödet sviktat och balanserar nu strax över 4-procentspärren. Ett val nu skulle sannolikt vara förödande för partiet, om det ens skulle kunna överleva. Med eller utan nyval skulle sannolikt alliansen ta över i någon form, men mycket osannolikt med MP som underlag.
Svensk väljaropinion 2010-2016, SIFOS och SR:s redovisning av en sammanvägning av sex opinionsundersökningar.
För varje normalt parti skulle utvecklingen under de senaste två åren ha varit en mardröm. Partiet som skulle bevisa sin regeringsduglighet tycks snarare bevisa sin regeringsoduglighet. Antingen får man genomföra den politik som är möjlig tillsammans med det större partiet socialdemokraterna i en minoritetsregering eller så får man driva oppositionspolitik. Det går inte att göra bådadera, som många miljöpartister tycks tro. Miljöpartiet tycks inte ha förstått de grundläggande förutsättningarna för att driva ett parti. Jag säger som Vpk-ledaren C H Hermansson sa 1969, när detta parti skakades av interna fraktionsstrider: ”Någon djävla ordning ska de va’ i ett parti”.

lördag 26 november 2016

Fortsatt regional röra

I mars presenterade indelningskommittén det senaste förslaget till ny regionindelning med bara sex regioner i stället för dagens 21 län. Det tog drygt åtta månader innan även detta förslag blev historia. Sedan alla partier har dragit sig ur förhandlingarna med regeringen kommer inte heller detta förslag att genomföras. Bokhyllan med resultatlösa regionutredningar blir allt större.
Jag ser det trots allt som ett framsteg, eftersom förslaget var uselt. Genom att låta kravet på att regionerna skulle bli så lika i storlek som möjligt befolkningsmässigt, struntade man i alla andra krav genom att stycka funktionella regioner och låta de geografiska avstånden inom flera av regionerna bli extremt stora. Kanske skulle Sverige klara även sju, åtta eller nio regioner som uppfyller funktionella krav för sjukvården, kollektivtrafiken och invånarnas dagliga liv.
Eller kanske elva regioner. För fyra år sedan lade den statliga utredaren Mats Sjöstrand nämligen fram ett hafsigt förslag med ett reducerat antal länsstyrelser från nuvarande 21 till endast 11. Däremot skulle inte länsindelningen inte ändras, vilket innebär att en länsstyrelse skulle kunna ansvara för mer än ett län. Naturligtvis kom det inte att genomföras. Indelningen skiljde sig för övrigt från det senaste förslaget genom att sammanföra Värmland med Örebro län. Men man diskuterade även olika alternativ med sju regioner.
Den grundligaste utredningen om den svenska regionala indelningen och ansvarsfördelningen gjordes redan för tio år sedan av Ansvarskommittén under ledning av landshövdingen Mats Svegfors. Utredningen föreslog 2007 olika alternativ för hur Sverige skulle kunna indelas i mellan sex och nio regioner. Alternativet med sex regioner var klart bättre än Indelningskommitténs nu förkastade.
Ansvarskommitténs alternativ med sex regioner.
Ansvarskommittén föregicks av den parlamentariska Regionkommitténs betänkanden 1998-2000. Förslaget var i sin tur baserat på Regionberedningens slutbetänkande 1995. Regionberedningens arbete ledde till bildandet av Västra Götalandsregionen och Region Skåne i slutet på 1990-talet.
Ansvarskommitténs förslag var radikalt men också väl motiverade. Kommittén tillsattes av den socialdemokratiska regeringen och slutrapporterade sitt arbete till alliansregeringen, som naturligtvis inte kände sig bundna att följa förslagen och inte heller gjorde det. Indelningskommitténs ordförande Barbro Holmberg (S) fick sitt uppdrag förra året av den rödgröna regeringen, och allianspartierna känner sig naturligtvis inte heller bundna att följa förslaget.
Den regionala röran har pågått tillräckligt länge nu. Det finns knappast några sakliga skäl för att en historisk indelning, som i många fall varit oförändrad sedan 1600-talet, inte skulle reformeras på 2000-talet. Men frågan har nu utretts mer eller mindre kontinuerligt under ett kvarts sekel, där partipolitiska särintressen satt krokben för alla konstruktiva förslag. Det är uppenbart att det krävs blocköverskridande överenskommelser om vi ska kunna få en fungerande regionindelning för framtiden. Ska vi behöva vänta ytterligare ett kvarts sekel?

fredag 25 november 2016

Nya städer i Sverige?

Häromdagen tillsatte regeringen på Peter Erikssons (MP) initiativ Johan Edstav (MP) som samordnare med uppgift att bland annat hitta platser för helt nya städer. Det kan vara platser vid nya järnvägssträckningar, där staten kan hjälpa till med infrastruktur för att fler bostäder ska byggas. Han ska också bedöma om och på vilket sätt staten kan medverka. Uppdraget ska slutredovisas till regeringen senast i juni 2017.
Det här ska enligt Eriksson bidra till att få upp bostadsbyggandet och att skapa hållbara städer. Som exempel på en tänkbar ny stad har han nämnt Läggesta i Strängnäs kommun, där det finns en station men just inga bostäder i närheten.
Det var länge sedan vi anlade helt nya städer i Sverige. Kiruna byggdes i samband med gruvbrytningen i slutet av 1800-talet och dessförinnan anlades Karlskrona 1680, men det var ju mer än 300 år sedan. Kanske är det snart dags igen.
Chandigarh, kanske kan inspirera till ny arkitektur i Läggesta.
Utomlands känner vi ju till nya städer, till exempel Brasilia, huvudstad i Brasilien, och Chandigarh, huvudstad i delstaten Punjab i Indien. Båda dessa är samtidigt modernistiska vallfartsplatser, Chandigarh med arkitektur av Le Corbusier och Brasilia av Oscar Niemeyer. Som nya städer kunde ju dessa vara förebilder eller möjligen avskräckande exempel.
I närheten av Läggesta ligger Mariefred och Åkers styckebruk, två populära småorter. Kanske kan helt enkelt dessa idylliska småorter byggas ihop vid Läggesta, som döps om till Mariefred. Med minst 10 000 nya bostäder kan staden  tillsammans med Åker och Mariefred få uppemot 35 000 invånare. Kan det vara en framtida attraktiv och hållbar stad?
I Strängnäs ganska färska översiktsplan från 2014 har Läggesta identifierats som ett utvecklingsområde tillsammans med omgivande Åkers styckebruk och Mariefred. Men i översiktsplanen redovisas en annan föreställning om vad denna utveckling skulle kunna innebära.
Läggesta samt omgivande Åkers styckebruk och Mariefred enligt Översiktsplan 2014.
Utbyggnadsstrategin handlar om att sammanlänka Mariefred och Läggesta, där det enligt ÖP finns stora utvecklingsmöjligheter med ”högre och tätare exploatering”, dvs 750 bostäder för 1 500 invånare och lika många i de befintliga tätorterna fram till 2040. Men hur tänker man om det ska byggas mer än tio gånger så mycket i Läggesta jämfört med översiktsplanen. Kanske ska man bygga mycket högre och tätare, eller kanske ska man bebygga ett större område. Men enligt ÖP finns det områden med naturvärden av riksintresse och av riksintresse för friluftslivet. Även Mälarens strandområden är av riksintresse med hänsyn till natur- och kulturvärdena. Befintliga tätorter Åkers styckebruk och Mariefred av riksintresse på grund av kulturmiljövärdena, så det är inte bara att bygga.
Kanske kan Läggesta bli någonting i denna stil?
Attraktiviteten för en ny stad i Läggesta kan man få en fingervisning om genom att granska Tobins q för småhus och bostadsrätter, som jag tog upp i ett tidigare inlägg. Sannolikt kan man bygga småhus eftersom Tobins q i Strängnäs ligger på 1,21, men marknaden medger antagligen bara ett begränsat antal nya bostadsrätter, knappast uppåt 10 000.
Kommunen bedömde 2014 att behovet av nya bostäder ligger på ca 200 lägenheter per år de närmaste åren, men det har bara byggts hälften så många, dock främst i småhus. Skulle man bygga 10 000 lägenheter i flerbostadshus i Läggesta skulle detta ta mer än 200 år med nuvarande takt. Att mångdubbla utbyggnadstakten skulle antagligen kräva helt nya styrmedel eller subventioner. Som jämförelse handlar flytten av Kirunas stadskärna om 3 000 lägenheter.
Peter Eriksson talar om att bygga en ny stad, vilket innefattar arbetsplatser och service. Arbetsplatser inom detaljhandel, skola samt barn- och äldreomsorg kommer nog att inrättas, men det behövs ju mera. Kanske kan staten utlokalisera ett eller ett par statliga verk. Jag föreslår Naturvårdsverket med 500 anställda, till att börja med. Om inte Boverket redan var utlokaliserat skulle jag föreslå även detta verk. Men kanske kan man också lägga länsstyrelsen i den nya Svealandsregionen där.
Men kommer det i så fall att bli en hållbar stad. Bostäderna kan naturligtvis byggas med utomordentligt låg energiförbrukning, men hur kommer resandet att se ut. Idealet vore förstås att alla arvbetande också bodde i Läggesta eller i varje fall reste med tåg. Men ska man döma efter erfarenheten kommer sannolikt bilägandet att bli högt. Så ser det nämligen ut i andra kommuner som ligger på 40 minuters restid från Stockholm.
Bilinnehav, antal bilar per 1000 invånare i några kommuner i Stockholm med omnejd.
Bilinnehavet i Strängnäs är idag omkring 520 bilar per 1000 invånare, medan det i Stockholm är ca 370. Så även om man kan resa med tåg från Läggesta kommer sannolikt en betydande del av invånarna ändå använda bil. Så hur får man då en hållbar stad?
Det självklara alternativet vore ju att förtäta storstäderna där det redan finns bara kollektivtrafik, till exempel i Stockholms närförorter. Där äger och använder man bil mindre ofta jämfört med kommuner i periferin. Men sådana förslag brukar stöta på motstånd från lokalt aktiva miljöpartister, som inte vill förtäta i just deras stadsdel.

måndag 21 november 2016

Mer om bostadsbyggande och regional fördelning

I föregående inlägg visade jag hur koncentrerad bostadsbristen är till de tre storstadsregionerna. I de tre storstadsregionerna har vi däremot en verklig bostadsbrist, som beror på att vi byggt för få bostäder där, trots att befolkningen har ökat kraftigt. Befolkningsökningen där under de senaste 15 åren innebär omräknat till bostadsbehov ett behov av nya bostäder motsvarande ca 13 000 i Stockholmsregionen, 6 000 i Skåne och 5 000 i Västra Götaland, tillsammans ca 24 000 lägenheter per år. Om alla bostäder som byggts i Sverige under perioden hade byggts i de tre storstadsregionerna skulle ekvationen gå ihop, men eftersom bara 60 % av detta i verkligheten byggdes där skapades ett underskott på bortåt 150 000 lägenheter, enbart i storstadsregionerna.
Men i större delen av Sverige, där befolkningen i stället minskar, uppger kommunerna ändå att det råder bostadsbrist i Boverkets bostadsmarknadsenkät. Men om bostadstillgången är 10 eller 20 procent bättre än den var för femton år sedan borde det vara svårt att tala om bostadsbrist. Eller om bostadsefterfrågan är så svag att en nybyggd bostadsrätt eller villa omedelbart förlorar hälften eller tre fjärdedelar av sitt värde när den bjuds ut på marknaden blir det likaledes svårt att tala om bostadsbrist. Så hur kan det komma sig att fem sjättedelar av landets kommuner ändå menar sig ha detta?
Svaret kan man få om man granskar siffrorna på hur befolkningen  förändras i landets olika delar. Vi börjar med de tre avfolkningskommuner som jag nämnde i föregående inlägg, som alla menar att de har bostadsbrist. Så här ser befolkningsförändringarna ut där.
Födelsenetto, inrikes flyttningsnetto och utrikes flyttningsnetto år 2000-2015 i tre avfolkningskommuner med bostadsbrist.
De tre kommunerna Härjedalen, Storuman och Vilhelmina har både negativt födelsenetto och inrikes flyttningsnetto. Det betyder att det dör fler än som föds och att det flyttar ut fler till övriga Sverige än det flyttar in därifrån.  Däremot är utrikes flyttningsnettot positivt, men inte så att det räcker att väga upp de övriga komponenterna. Men invandringen tycks med andra ord vara enda anledningen till att det är bostadsbrist i dessa kommuner.
Tittar man på några medelstora kommuner blir bilden annorlunda.
Födelsenetto, inrikes flyttningsnetto och utrikes flyttningsnetto år 2000-2015 i några medelstora kommuner med bostadsbrist.
I sex medelstora kommuner är alla tre komponenterna positiva. Födelseöverskottet svarar för en tredjedel, inrikes flyttningsnettot för en femtedel och invandringen för knappt hälften av befolkningsökningen. I de största regionerna blir bilden denna.
Födelsenetto, inrikes flyttningsnetto och utrikes flyttningsnetto år 2000-2015 i de tre storstadsregionerna med bostadsbrist.
De tre storstadsregionerna skiljer sig något från varandra. I Stockholmsregionen svarar födelseöverskottet för en nästan lika stor andel av befolkningsökningen som invandringen, medan invandringen dominerar helt i såväl Skåne som Västra Götaland. I alla tre regionerna är det inrikes flyttningsnettot obetydligt i jämförelse med de andra komponenterna.
Men hur kan det komma sig att Stockholmsregionen har så stort födelseöverskott? Förklaringen finns i flyttningsströmmarnas åldersfördelning. Så här ser åldersfördelningen ut för den inrikes flyttningen till och från Stockholmsregionen.
Åldersfördelning för inrikes in- och utflyttning till och från Stockholmsregionen 2015.
Vi kan konstatera att det finns ett stort inrikes inflyttningsöverskott i åldrarna mellan 20 och 30 år, men utflyttningsöverskott i  nästan alla andra åldersgrupper. Så här ser in- och utvandringen ut åldersmässigt.
Åldersfördelning för in- och utvandring till och från Stockholmsregionen 2015.
Även invandringen domineras av yngre, men inte lika extremt som den inrikes flyttningen. Men tillsammans bidrar dessa flöden till en ung befolkning i Stockholmsregionen och andra storstadsregioner vilket i sin tur leder till ett betydande födelseöverskott. I de tre avfolkningskommuner som jag har nämnt tidigare ser motsvarande diagram ut så här.
Åldersfördelning för inrikes in- och utflyttning till och från Härjedalen, Storuman och Vilhelmina 1997-2015.
För att få lite större tal har jag lagt ihop de tre kommunerna för perioden 1997-2015. Resultatet blir en lika åldersspecifik inrikes flyttning som ovan, men nu handlar det om utflyttning. Det gäller i stort sett åldrarna 19-30 år med betydande utflyttning, medan in- och utflyttning balanserar varandra i andra åldersgrupper. Det leder till minskning av barnafödande åldrar och därmed förstärkt befolkningsminskning. I jämförelse med den inrikes flyttningen är in- och utvandring av marginell betydelse för avfolkningskommunerna.
Åldersfördelning för in- och utvandring till och från Härjedalen, Storuman och Vilhelmina 1997-2015.
Det är Stockholmsregionen som sticker ut med sitt stora födelseöverskott jämfört med Skåne och Västra Götaland, som har måttliga födelseöverskott. Detta beror på att dessa regioner är mer sammansatta och även rymmer avfolkningskommuner.
Så här har invandringen utvecklats i de tre storstadsregionerna sedan 2000.
Nettoinvandringens utveckling i de tre storstadsregionerna samt linjära trender 2000-2015.
I alla tre storstadsregionerna har nettoinvandringen ökat under de senaste 15 åren, men allra mest i Stockholmsregionen, där den ökat från ca 7 000 per år till omkring 17 000. Invandringen leder här till ett bostadsbehov av omkring 8 000 lägenheter per år, men med en ökande trend.