lördag 21 januari 2017

”Stora städer är ett oting”

”Stora städer är ett oting. Storstaden är dyr, bland annat ur transportsynpunkt. Hur fina trafikanordningar man än gör får en massa folk åka orimligt länge till sitt arbete. Storstaden har fått en skala som inte är mänsklig, och som skapar en känsla av hemlöshet.”
Detta skrev Uno Åhrén i en uppsats 1944. Han frågade sig vidare hur stor en stad borde vara och konstaterade att våra största städer Stockholm, Göteborg och Malmö, redan var så stora att de inte borde få växa mer. Allför många av våra tätorter var dessutom alldeles för små, enligt Åhrén. Minst 5 000 invånare borde varje samhälle bestå av för att kunna hålla sig med det allra nödvändigaste. Uno Åhrén ville ha en social planhushållning och inordna samhällsplaneringen i detta för att nå en framtida lämplig ortsstruktur. Nya bostäder skulle byggas och industrin skulle placeras på lämpliga orter.
Uno Åhrén.
Uno Åhrén (1897-1977) var arkitekt och stadsplanerare, en av våra mest framträdande förespråkare för funktionalismen och medverkade i Bostadssociala utredningen 1933-47. Han var stadsplanechef i Göteborg 1932-43 och Sveriges förste professor i stadsbyggnad 1947–63 vid KTH. Han var en av författarna till Acceptera (1931), där man skrev: Acceptera den föreliggande verkligheten.
Men folket accepterade inte Uno Åhréns framtidsvision. I stället fortsatte de att flytta in till städerna som växte och växte, trots att de redan var tillräckligt stora. De borde ju ha insett att de i stället skulle flytta till de små orterna så att de kunde växa till åtminstone runt 5 000 invånare.
När Uno Åhrén formulerade sin vision om lämplig stadsstorlek i mitten av 1940-talet hade Stockholm ca 650 000 invånare och Storstockholm ca  850 000 invånare. Idag är befolkningen 2,2 miljoner och fortsätter att växa snabbt. Man räknar nu med att nå över 3 miljoner inom överskådlig framtid. Göteborg hade ca 300 000 invånare och Malmö 200 000. Idag har Stor-Göteborg ca 1 miljon och Stor-Malmö 700 000 invånare. Det mesta tyder på att de största städerna också är attraktiva, men att de mindre orterna på 5 000 invånare inte är lika populära. Så här har Sverige förändrats sedan 1968.
Befolkningen i Sveriges täta och glesa regioner 1968 och 2015, enl. SKL:s indelning.
År 1968 bodde 89 procent av Sveriges befolkning i det som kanske kan kallas ”det täta Sverige”. Enligt SKL:s indelning handlar det om storstadsregioner, de stora städerna med omland, pendlingsregioner och varuproducerade regioner, totalt 234 kommuner, som nästan täcker halva Sveriges yta, huvudsakligen inom den södra delen av Sverige. I det glesa Sverige som alltså är resten, drygt halva Sveriges yta, bodde alltså 11 procent av Sveriges befolkning, huvudsakligen i norra delen av Sverige. Det glesa Sverige tappade ca 80 000 invånare, motsvarande knappt 10 procent. Idag bor 92 procent i de täta regionerna och 8 procent i de glesa.
Men förändringen beror nästan helt på att befolkningen ökat med nästan 2 miljoner i Sverige och att hela ökningen ligger i det täta Sverige. Att det täta Sverige blir tätare handlar alltså mera om att befolkningen växer och mindre om att glesbygden avfolkas, även om detta också sker, men marginellt. Naturligtvis är varken det täta Sverige eller det glesa enhetligt nå något sätt. Det glesa Sverige innehåller livskraftiga turistorter och det täta Sverige stagnerande tillverkningsorter.
Sveriges täta och glesa kommuner enligt Tillväxtanalys indelning. 
Häromdagen lade parlamentariska landsbygdskommittén fram sitt slutbetänkande, i stort sett i full enighet mellan samtliga partier. Så kommer utvecklingen av landsbygden nu att bli helt annorlunda jämfört med tidigare? Nej, knappast. Kommitténs betänkande är i hög grad en populistisk önskedröm. Att landbygdens utveckling nu kommer att gå i andra banor tror inte heller glesbygdsaktivisten Po Tidholm. Kommittén har flera bra förslag som kan underlätta livet i glesbygden, anser han, men ingen lösning till grundproblemet – att människor på grund av brist på jobb och service flyttar till städerna.
Po Tidholm, själv bördig från Arbrå i Hälsingland, menar att de avregleringar som har skett under de senaste decennierna inte ens reflekterat över konsekvenserna för landsbygden, t ex avregleringen av apoteksmarknaden. Nästan inga nya apotek har hamnat på landsbygden, säger Tidholm i TV-serien ”Resten av Sverige”.
Po Tidholm
Det finns, enligt Tidholm, inte några förslag som skulle leda till en verklig förändring av den struktur som driver på urbaniseringen och centraliseringen av Sverige, och efterlyser radikala förändringar enligt norsk modell. Men några sådan förändringar lär knappast komma. Det vore inte billigt och Sverige har ju inte de oljeinkomster som Norge har.
Och dessutom beror ju inte tillväxten av det täta Sverige längre på att landsbygden avfolkas. Den beror numera främst på födelseöverskott och invandring. Tidholms eget Arbrå är en tätort med ca 2 500 invånare, ungefär samma nivå som för 30 år sedan, och alltså något för liten, enligt Uno Åhrén. Landsbygdskommittén lär inte få den att börja växa. 

onsdag 18 januari 2017

Bilinnehavet når all time high

Sverige ska enligt regeringen bli fossilfritt. Sveriges fordonsflotta ska bli fossiloberoende till 2030 och fossilfri till 2040 eller…
De senaste dagarna har också dieselbilarnas berättigande diskuterats. Oslo har tillfälligt förbjudit dieselbilar när halterna av kvävedioxid överskrider gränsvärdena rejält. Också Stockholm har kvävedioxidhalter över gränsvärdena även om de inte är lika höga som i Oslo. Katarina Luhr (MP) vill helst på sikt ”förbjuda både diesel- och bensinbilar men det måste finnas alternativa sätt att transportera sig”.
Det är väl bra om antalet elbilar och hybridbilar ökar. Men vi har ännu en bit kvar till målet om fossilfritt, minst sagt. Antalet personbilar fortsätter att öka i Sverige och är nu fler än någonsin, 4,8 miljoner bilar. Av dessa är ca 28 000 fordon laddbara, omkring en halv procent av alla bilar. Däremot ökar andelen bränsleslukande suvar och andelen närmar sig en fjärdedel av nybilsförsäljningen. Andelen dieselbilar är 50-60 procent av nybilsförsäljningen.
Regeringen vill också att ökningen av persontransporterna i tätorter sker med kollektivtrafik, cykel och gång så att biltrafiken kan minska. Det här kan man säga i högtidliga deklarationer, men vad sker i verkligheten? Även i Stockholmsregionen ökar antalet bilar snabbt. Ökningen är till och med något snabbare i procent räknat i Stockholmsregionen än i riket som helhet.
Antalet personbilar i trafik i Stockholmsregionen 2002-2015.
Antalet personbilar i trafik har ökat med 20 procent sedan 2002 i Stockholmsregionen, vilket är en ökningstakt med 1,5 procent per år. Det är faktiskt något snabbare än i landet som helhet.
Antalet bilar per 1000 invånare i Sverige och i Stockholmsregionen.
Vi närmar oss nu 500 bilar per 1 000 invånare i Sverige som helhet. Det innebär att hela befolkningen nu ryms i personbilarna, även om man bara utnyttjar framsätet.
Men i Stockholmsregionen ökar inte antalet bilar per 1 000 invånare utan ligger stadigt kring 400. Till skillnad från i landet som helhet är ökningen av antalet fordon helt och hållet relaterat till den snabba befolkningsökningen. Men oavsett bakomliggande orsak innebär det ändå att biltrafiken ökar som helhet. Befolkningsökningen väntas fortsätta de närmaste åren eller decennierna i ungefär samma takt som hittills. Om ingenting dramatiskt sker kommer antagligen antalet bilar att fortsätta att öka ungefär som hittills.
Idag är ungefär varannan vuxen person i länet ägare till en bil. Antalet personbilar per 1000 hushåll är ungefär 868.  Även om en del hushåll har mer än en bil innebär det ändå att en stor majoritet av hushållen i länet har minst en bil, kanske omkring tre fjärdedelar eller fler. Det är färre i Stockholm och andra centrala kommuner och fler i ytterkommunerna.
I och till innerstaden dominerar kollektivtrafikresandet. Utanför innerstaden dominerar biltrafiken med 70-75 procent av resorna i de flesta relationer, vilket framgår av nedanstående diagram.
Fördelning mellan bil och kollektivtrafik av resorna inom olika delar av Stockholmsregionen enligt RVU 2006.
Varför tar jag fram de här siffrorna? Jag tror att man bör ha förståelse för att bilen är en central del i vardagslivet hos en betydande majoritet hos befolkningen, inte bara på glesbygden utan även i storstadsregionerna. I teorin kan man begränsa biltrafiken genom miljözoner eller höga skatter och avgifter eller genom trängsel på vägarna. I praktiken finns det vissa svårigheter att genomföra detta. Vilka vägar som eventuellt kan komma att byggas i framtiden beslutas av ytterst av valda politiker som gärna vill bli omvalda. Om en betydande majoritet av väljarna anser sig vara beroende av att ha hyfsad framkomlighet på vägarna med sin egen bil, kan man knappast räkna med att politiker kommer att införa mycket höga trängselavgifter eller försvåra framkomligheten för bilar på andra sätt.
De partier som mest uttalat vill begränsa möjligheterna att köra bil i storstadsområdena, har en väljarbas som kanske omfattar en femtedel av väljarna.  Fyra femtedelar av väljarna anser nog att den framtida trafikpolitiken bör baseras på ett mer pragmatiskt förhållningssätt.
När beslutet om att bygga Förbifart Stockholm fattades var det nog den här typen av resonemang som låg bakom. På samma sätt kommer framtida beslut om en östlig förbindelse sannolikt att fattas av den pragmatiska majoriteten. Inga partier vill komma i konflikt med sin väljarbas. Det här borde man kanske beakta när man säger att biltrafiken borde minska med så och så många procent.

fredag 6 januari 2017

Tidsbegränsa riksintressena för bostadsförsörjningens skull

I media har systemet med riksintressen i planeringen nyligen ställts på sin spets. Staten kräver dels att kommunerna ska ordna fram bostäder men stoppar samtidigt planerade bostäder. I mer än varannan kommun med bostadsbrist hindrar många överklaganden bostadsbyggandet, och det är inte ovanligt att staten stoppar byggplaner med hänvisning till något riksintresse. Enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) är mer än halva Sverige, 55 %, nu klassat som riksintresse av något slag. SKL hoppades att Riksintresseutredningen skulle mynna ut i att den andelen minskar, men nej. Utredningen ville i stället införa ytterligare områden som skulle försvåra bostadsbyggandet än mer. Bostadsminister Peter Eriksson (MP) håller med om att det har gått inflation i riksintressen, men vill inte säga att andelen mark som är riksintresse i dag borde minska. ”Det finns i alla fall en rimlig anledning att fundera på vad vi kan göra”, säger Peter Eriksson, och det kanske man kan hålla med om. Men hur svårt kan det vara? Kanske kunde han också ha sagt att andelen mark med riksintressen borde minska.
Riksintressen i Kiruna kommun för värdefulla ämnen, rörligt friluftsliv, kulturmiljövård, naturvård, friluftsliv, obrutna fjällområden samt Natura 2000-områden. Till det kommer riksintressen för rennäringen gällande flyttled, rastbete, svår passage samt kärnområde. 
Men hur har det kunnat bli så här? Kanske är det bäst att ta det från början, för mer än 50 år sedan. Arbetet med att ta fram en ny bygglagstiftning som skulle ersätta dåvarande byggnadslag från 1947 (BL) och byggnadsstadga från 1959 (BS) startade nämligen 1965. Dåvarande byggnadslagar ansågs inte ge tillräckliga verktyg för att åstadkomma ett rationellt och planmässigt samhällsbyggande, vilket var en del av socialdemokraternas planhushållningspolitik. Den fysiska planeringen skulle medverka i moderniseringen av hela samhället. Statens och kommunernas inflytande över planering och bebyggelseutveckling skulle stärkas. Avsikten var från början att införa en strikt centralplanering med en riksplan i toppen.
Genom 1947 års byggnadslag (BL) fick kommunerna rätt att bestämma var, när och hur bebyggelse skulle tillkomma eller förändras. Målet för bostadspolitiken var att ”hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader”. Ambitionen var att sanera omoderna bostäder och osunda stadskärnor och fick sin kulmen under utbyggnaden av miljonprogrammet 1965-1974. Men stadsbebyggelsen växte snabbt över stora och tidigare obebyggda områden och medförde behov av översiktlig planering på både kommunal och nationell nivå.
År 1971 kom den första utredningen om anspråk och tillgångar på mark och vatten och förslag till riktlinjer i rapporten ”Hushållning med mark och vatten” (SOU 1971:75). Målet var att både hushålla med viktiga naturresurser och främja samhällsutvecklingen och samtidigt bevara handlingsfrihet åt kommande generationer. Planeringens uppgift var att göra rätt avvägning mellan bevarande och exploatering. Året därpå, 1972, beslutades om fysisk riksplanering och om riktlinjer för hushållning med mark och vatten.
Men miljonprogrammet hade nu resulterat i överskott på bostäder på många håll i landet. I Stockholmsregionen fanns som mest 10 000 outhyrda lägenheter i mitten av 1970-talet. Huvudintresset försköts därför till att i stället begränsa byggandet. Riktlinjerna avsåg dels vissa verksamheters behandling i den fysiska riksplaneringen, dels behandlingen av vissa geografiska områden. De verksamhetsanknutna riktlinjerna omfattade jordbruk, skogsbruk, fiske, renskötsel, friluftsliv, fritidsbebyggelse, vetenskaplig naturvård, kulturminnesvård, försvar, vissa tekniska och vetenskapliga verksamheter samt resurskrävande och miljöstörande industri. De geografiska riktlinjerna avsåg i första hand kusterna, Öland och Gotland, fjällen, huvudälvarnas dalgångar, de större insjöarna samt vissa ytterligare inlandsområden.
Riktlinjerna var mycket översiktliga och avsågs bli närmare preciserade i det följande planeringsarbetet. Det fortsatta arbetet den fysiska riksplaneringens delades in i ett programskede och ett planeringsskede, men riktlinjerna skulle tillämpas omedelbart. Riksplanen bytte namn till det mer vaga ”riksintressen”.
Under programskedet 1973-1974 utarbetade kommunerna i samråd med länsstyrelserna program för planeringsåtgärder som föranleddes av den fysiska riksplaneringen. Riksdagen godkände i december 1975 resultatet av programskedet inklusive vissa utpekade primära rekreationsområden. Under planeringsskedet 1975-1977 prövade kommunerna genom översiktlig planering olika intressen mot varandra. Resultatet redovisades i så kallade kommunöversikter. Riktlinjerna utvecklades också på nationell nivå, bland annat för vissa obrutna fjällområden som skulle undantas från exploatering samt om vattendrag i Svealand och Norrland som skulle undantas från fortsatt vattenkraftutbyggnad. Riksdagen godkände resultaten under åren 1978-1980.
År 1979 publicerades bostadsdepartementets rapport (SOU 1979:54, 55) Hushållning med mark och vatten 2 med förslag om formerna för den fortsatta riksplaneringen och om hushållningen med mark och vatten med avseende på bland annat energifrågor, vatten- och havsområden samt tätorts- och infrastrukturfrågor. Det fortsatta arbetet med fysisk riksplanering skulle inordnas i kommunernas markanvändningsplanering i samarbete med staten. Berörda myndigheter skulle ansvara för olika sektoriella riksintressen.
Arbetet med den fysiska riksplaneringen hade bidragit till utvecklingen av den kommunala översiktsplaneringen. Genom översiktsplanen kunde staten lämna över ansvaret för genomförandet av den fysiska riksplaneringen till kommunerna. Men riktlinjerna hade ingen direkt rättsverkan och behövde därför lagregleras. Plan- och bygglagen (PBL) trädde i kraft 1987 och ersatte då 1947 års byggnadslag och  1959 års byggnadsstadga. Enligt PBL skulle alla kommuner ha en aktuell översiktsplan för kommunens hela yta. Begreppen stadsplan och byggnadsplan ersattes av detaljplan.
Länsstyrelsens fastställelseprövning av planer slopades, men en möjlighet att i efterhand granska och upphäva detaljplaner och områdesbestämmelser infördes, bland annat om riksintressen inte tillgodosågs. Även medborgarinflytandet förbättrades genom att sakägarbegreppet utvidgades.
Samtidigt med PBL trädde Naturresurslagen (NRL) i kraft med grundläggande hushållningsbestämmelser baserade på riktlinjer i den fysiska riksplaneringen.
Tolv myndigheter bär ansvar för riksintressen.
Hushållningsbestämmelserna var avsedda att tillämpas vid planläggning enligt PBL men också vid tillämpning av andra lagar som vattenlagen, miljöskyddslagen, naturvårdslagen, väglagen med mera. Det finns 13 olika lagar där hushållningsbestämmelserna i MB ska tillämpas där PBL är en. Sedan 1987 har vissa förändringar skett. Den viktigaste förändringen kom 1999 då miljöbalken (MB) ersatte NRL.
Väsentliga delar av nuvarande planeringslagstiftning kom alltså att formuleras under 1970-talet och därmed präglas av den situation som då rådde. Den stora bostadsbristen byggdes bort med miljonprogrammet 1965-1974. Under större delen av 1970-talet hade vi överskott på bostäder, inte bara i Stockholmsregionen utan i flertalet av de större städerna i Sverige. Man talade allmänt om att Stockholmsregionen snart skulle vara ”färdigbyggd” och att framtida behov av ny bebyggelse skulle vara marginellt. Det var i den andan som dagens planeringssystem växte fram.
Befolkningstillväxten i storstadsregionerna och i andra större städer var påtaglig. Invandringen ökade genom olika kriser i världen. Samtidigt tycktes det bli allt svårare för kommunerna att öka bostadsbyggandet och att få fram nya detaljplaner för bostäder. Under början av 2000-talet ökade bostadsbristen i allt större delar av Sverige. Problemen med överklaganden tycktes förlänga planeringstiderna, men särskilt tycktes systemen med riksintressen bli en bromskloss för bostadsbyggandet.
Riksintressen för olika ändamål ska enligt hushållningsbestämmelserna i miljöbalken. skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada det. Tolv statliga myndigheter har ansvaret att klassa vilka mark- eller vattenområden som ska betraktas som riksintressen. Kommunerna ska sedan i sina översiktsplaner visa hur man ska ta tillvara riksintressena. Det handlar om exempelvis naturtillgångar, kulturhistoriska miljöer, energiförsörjning och kommunikationer. Hela Gotland och hela Öland är till exempel av riksintresse. Innebörden preciseras i dialog mellan stat och kommun och redovisas i översiktsplanen. Eftersom riksintressen inte får skadas påtagligt får man ofta inte bygga nya bostäder. Behovet av bostäder anses däremot inte vara av riksintresse, hur konstigt detta än kan låta.
De nationella myndigheternas anspråk på riksintressen är i teorin bara ett förhandlingsbud, som sedan ska förhandlas vidare av länsstyrelserna som företräder staten i dialog med kommunerna som ansvarar för översiktsplanen. I översiktsplanen ska anges hur kommunerna avser att tillgodose riksintressena. I teorin har kommunerna möjlighet att ifrågasätta riksintressena och om staten inte har samma uppfattning ska detta klargöras i länsstyrelsens granskningsyttrande.
Men fler och fler kommuner uppfattar inte längre riksintresseanspråken som vare sig aktuella, relevanta eller förhandlingsbara utan mer och mer som ett hinder för ett alltmer angeläget bostadsbyggande. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) presenterade 2011 en skrift där problemen fokuserades. SKL hade funnit att systemet med riksintressen inte fungerade. Varje myndighet hade sina egna kriterier när de pekar ut områden av riksintresse. Medan en statlig myndighet är restriktiv kan en annan, till exempel Naturvårdsverket, ta i ordentligt och göra anspråk på att trettio procent av landets yta skulle vara av riksintresse för naturvården. Totalt räknar SKL med att 55 procent av Sveriges yta utgör områden av riksintresse för ett eller annat ändamål. SKL konstaterade att samordning och riktlinjer som myndighetsutövningen kräver saknas när det gäller riksintressen. Därmed finns inte heller ett system som är förutsägbart, genomskinligt och rättsäkert. Det handlade om ett totalt underkännande av systemet med riksintressen.
Översiktsplanen har många intressen att ta hänsyn till. 
Efter åratal av kritik tillsatte alliansregeringen så Riksintresseutredningen 2013, med uppgift att göra en översyn av relevanta delar av miljöbalken. Utredaren, centerpartisten Elisabet Falemo, tidigare statssekreterare hos miljöminister Andreas Carlgren (C), skulle bland annat föreslå sådana ändringar som inte leder till onödiga inskränkningar i användningen av mark- och vattenområden eller för planeringen av hur områdena ska användas. Utredningen har presenterat ett delbetänkande "Bostadsförsörjning och riksintressen" (SOU 2014:59) och slutbetänkandet "Planering och beslut för hållbar utveckling - Miljöbalkens hushållningsbestämmelser"(SOU 2015:99). Riksintresseutredningen konstaterade en rad brister, bland annat att bestämmelserna kommit att fungera som instrument för statligt inflytande i stället för att fungera som vägledning för genomtänkta avvägningar mellan olika önskemål att utnyttja marken. Underlaget från sektorsmyndigheterna är inte heller alltid så klart. Att ett område bedöms vara av riksintresse betyder inte heller att det faktiskt är av riksintresse. Dialogen mellan stat och kommun är inte heller bra. Allt detta innebär att översiktsplanen inte alltid fungerar som tänkt med avseende på riksintressen. När ställningstaganden saknas i översiktsplanen om riksintressen måste överväganden ske i detaljplan eller vid bygglov, vilket inte bidrar till någon helhetssyn.
Reglerna om hushållning med mark och vatten är splittrade på flera lagar och svåröverskådligt, vilket bidrar till oklarheter vid tillämpningen. Utredningen bedömde att bestämmelserna om riksintressen behöver utvecklas och deras tillämpning förtydligas för att bättre fylla sitt syfte och för att minska osäkerhet, tidsåtgång och kostnader i planerings- och beslutsprocesser.
Men i stället för att förenkla regelsystemet föreslog utredningen i stället att ytterligare ett begrepp, mark- och vattenområden av väsentligt allmänt intresse, skulle införas i  MB för att redovisas i kommunens översiktsplan, utan att få fullt ut samma status som riksintressen. Dessa ska kunna pekas ut av ansvariga myndigheter, länsstyrelser och kommuner och ska synliggöra och stärka viktiga intressen. Istället för att förenkla för bostadsförsörjningen så innebar utredningens förslag snarare att göra planeringen än mer komplex med konsekvensen att bostadsbyggandet snarare skulle försvåras ytterligare i stället för att förenklas.
Utredningens resultat väckte kritik från många håll, inte minst från kommunalt håll. Problemet med statens hantering av riksintressen handlade inte bara om att den fördröjer planeringen av nya bostäder, utan också att den får kommuner och byggherrar att avstå från projekt för nya bostäder i områden med riksintressen. I en enkätstudie som SKL hade gjort under 2015 uppgav 43 tillväxtkommuner att de hade pågående planarbeten för totalt 14 600 bostäder som ligger still i väntan på att länsstyrelsen ska bedöma hur gällande riksintressen ska hanteras. En granskning från Riksrevisionen 2013 visade att statens hantering av dessa riksintressen försvårar för kommunerna att planera nya bostäder.
I december 2015, samma dag som utredningen lade fram sitt slutbetänkande, konstaterade SKL att statens hantering av riksintressen hindrade bostäder från att byggas. Men i stället för att lösa problemet gav utredningen om riksintressen förslag som riskerade att förvärra situationen.
”Antalet statliga riksintressen måste bli betydligt färre och de måste täcka en betydligt mindre andel av Sveriges yta. Det har gått inflation i riksintressen sedan staten började peka ut dem på sjuttiotalet. De täcker över hälften av Sveriges yta och är ett avsevärt hinder för byggandet av bostäder”, sade SKL:s ordförande Lena Micko. SKL ansåg att utredningens förslag måste arbetas om. Utredningens förslag är enligt Micko, riskerar bara att krångla till systemet ytterligare och göra det ännu mer omfattande.
Några andra som pekat på problemet med riksintressesystemet är de tre KTH-professorerna Göran Cars, Thomas Kalbro och Hans Lind i boken ”Nya regler för ökat bostadsbyggande och bättre infrastruktur” (SNS 2013). De pekar på att systemet med riksintressen försvårar bostadsbyggandet utan att det finns minsta balanserande riksintresse för att bygga bostäder. Cars-Kalbro-Lind anser att det behövs ett regelverk som anger kriterier för vad som konstituerar ett riksintresse och att ett riksintresse också ska kunna avskaffas om kriterierna inte uppfylls.
I maj 2016 skrev SKL till regeringen och begärde att utredningens förslag skulle remissbehandlas. Men inte förrän i oktober 2016, tio månader efter det att utredningen var klar skickades den på remiss. Remisstiden går ut i februari 2017.
I december 2016 kom så remissvaret från SKL, som sågade utredningens förslag jämns med fotknölarna. Enligt SKL handlar planering om att avväga enskilda intressen, allmänna intressen och riksintressen mot varandra utifrån en helhetssyn. Men när det gäller områden av riksintressen så har de kommit att fungera som stoppområden i planeringen, vilket inte var lagstiftarens intention från början. Tillämpningen har försämrats över tid och försvårat planeringen och byggandet. SKL avstyrker därför förslaget med områden av väsentligt allmänna intressen och föreslår att ett allmänt intresse, t ex bostadsbyggande, ska kunna ges företräde av regeringen före ett område av riksintresse.
Så var står vi idag? Jag tror att vi måste ta nya tag om riksintressen. Det är alldeles för lätt för olika myndigheter att formulera krav som inte kostar. Helst borde alla nu gällande riksintressen avskaffas för att om det bedöms nödvändigt pröva dem på nytt. Eller kanske tidsbegränsa dem till 8 år, varefter de måste prövas på nytt. Riksintressen bör inrättas med större restriktivitet och det måste vara lättare att ompröva dem. Det är helt enkelt inte rimligt att mer än halva Sveriges yta omfattas av ett eller annat statligt riksintresse samtidigt som vi inte klarar att försörja den växande befolkningen med bostäder.

torsdag 29 december 2016

Östlig led behövs förr eller senare

Miljöpartiet i Stockholm vill stoppa Östlig förbindelse av klimatskäl. Detta framkom häromdagen i ett inlägg på DN debatt av trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP). Men logiken saknas. Byggstart kan ske tidigast 2022 och trafiköppning 2031. Med en fossiloberoende fordonsflotta som Daniel Helldén enligt inlägget också vill ha till 2030 bidrar ju inte biltrafiken till klimatförändringen längre. Dessutom ska förbindelsen också användas för kollektivtrafik.
I andra sammanhang har framgått att socialdemokraterna i Stockholm i varje fall inte vill betala för trafikleden. Men de borde inte vara emot att den byggs eftersom den faktiskt ingår i Stockholms gällande översiktsplan från 2010, som en politisk majoritet i kommunen ställt sig bakom. Socialdemokraterna i länet vill ha förbindelsen. Den ingår även i den nu gällande regionplanen RUFS 2010. Olika opinionsundersökningar visar att en klar majoritet vill att Österleden ska byggas.
Framtida vägnät enligt Stockholms översiktsplan inklusive Östlig förbindelse.
Stockholm har planerat för en ringled kring innerstaden under mer än 50 år. Genomförandet har tagit extremt lång tid och den östra länken saknas ännu. Mälaren i väster och Saltsjön i öster splittrar regionen i en nordlig och en sydlig del accentuerar behovet av nord-sydliga förbindelser. En god tillgänglighet i regionen är en viktig faktor för en positiv utveckling av näringsliv och sysselsättning och en Östlig förbindelse bidrar till detta.
RUFS 2010 plankarta inklusive Östlig förbindelse.
Fram till 1935 gick alla förbindelser via Gamla stan, den medeltida stadskärnan. Då tillkom Västerbron och 1967 invigdes Essingeleden och Centralbron. Tvärbanan öppnades mellan Liljeholmen och Alvik år 2000 med två nya spår över Saltsjö-Mälarsnittet. Nästa år invigs Citybanan med två nya spår för pendeltågen i tunnel under vattnet. Nästa stora förbindelse över Saltsjö-Mälarsnittet blir den blå tunnelbanans förlängning från Kungsträdgården till Nacka, som nu är under planering. Byggstarten är planerad till 2018-2019 och planerad byggtid är: 7-8 år, så den kan vara klar ungefär samtidigt som Förbifart Stockholm. Det är tre välbehövliga kapacitetsförstärkningar för kollektivtrafiken.
För vägtrafiken har inga ytterligare förbindelser över Saltsjö-Mälarsnittet tillkommit sedan Essingeleden och Centralbron. Successivt har trängseln på vägarna ökat och så fort ett körfält eller en väg behöver stängas av på grund av en olycka eller vägarbete växer köerna snabbt. Trängseln kostar varje år stora summor i samhällsekonomiska förluster.
Genomförandet av Förbifart Stockholm inleddes för tio år sedan med planering, undersökningar och tillståndsansökningar. Trafikleden började byggas förra året, trots miljöpartiets motstånd, och kommer att vara klar 2026. Då har det gått 60 år, två generationer, sedan den föregående förbindelsen öppnades, detta trots att den fanns i de regionala planerna redan i Skiss 66. Ledtiderna är alltså extremt långa. Regionens befolkning har ökat med omkring 1 miljon invånare från den tidpunkt då Förbifarten först föreslogs till dess att den är klar att tas i bruk.
Östlig förbindelse med två alternativa sträckningar enligt Trafikverket.
För snart tre år sedan anslog den dåvarande alliansregeringen pengar i infrastrukturplaneringen till en Östlig förbindelse, som Österleden numera kallas. Befolkningen ökar starkt i regionens östra delar, särskilt snabbt i Ostsektorn med Nacka och Värmdö, men också i Nordost- och Sydostsektorn. Alla som med bil behöver förflytta sig mellan dessa sektorer mellan måste idag ta omvägen via innerstaden. Det borde vara ett angeläget mål att minska biltrafiken i och genom innerstaden.
Idag svarar biltrafiken för ungefär två tredjedelar av alla resor, framförallt i och mellan länets ytterdelar. Kollektivtrafiken har höga andelar inom samt till och från regionens täta centrum, särskilt i högtrafiktid, men låga andelar i och mellan regionens glesare ytterdelar. Bara 15 procent av befolkningen bor i innerstaden. Kollektivtrafiken är ofta bra för arbetspendling, men mindre konkurrenskraftig, så snart man ska uträtta flera ärenden på samma resa. För att fler delar av regionen ska kunna få bra kollektivtrafik krävs att den byggs tätare, men detta tar mycket lång tid.
Om Stockholm säger nej är det stor risk att Östlig förbindelse skjuts upp på nytt. Men innebär det att den inte kommer att byggas? Nej, eftersom det finns en ganska bred uppslutning i regionen kommer den nog ändå att byggas så småningom, men det kan ju dröja. År 2050 kommer Stockholmsregionen att ha mer än tre miljoner invånare, ytterligare en miljon på 40 år, så behovet ökar.
Stockholms stad brukar byta majoritet vid vart och vartannat val. Under de senaste åtta mandatperioderna har sossarna haft finansroteln fyra gånger och moderaterna fyra gånger. Kanske vore det bättre att komma överens över blockgränserna om projekt som tar 20 år från beslut till invigning. När det nästa gång blir alliansen som styr kommer de nog att passa på oavsett vad miljöpartiet säger. Men vi har tappat tempo.

fredag 23 december 2016

Julstök med finsk kålrotslåda

Dagen före dopparedagen ska den traditionsenliga finska kålrotslådan tillagas. Som vanligt tar vi bara kålrötter. Några gör misstaget att även ha i morot vilket helt förstör smaken enligt mitt tycke så glöm det.
Färdiglagad kålrotslåda i Iris ugnseldfasta form.

Så här gör man enligt Iris hävdvunna recept.

Två stora kålrötter eller tre mindre
1 hg margarin
1 dl vetemjöl
1-3 msk sirap
2 dl gräddmjölk
1 kryddmått vitpeppar
Lite riven muskot efter smak
Skär kålroten i tärningar. Koka i saltat vatten ca 30 minuter. Mosa fint (eller använd en food processor). Tillsätt mjölet, sedan övriga ingredienser och blanda väl. Häll i ugnseldfast smord form, släta till ytan och häll ströbröd över. Gör ett fint mönster i ytan med spetsen av en kniv. Grädda i ugn, 200 grader i en timme.

Gör man den en dag innan kan den värmas i ugn på julafton. Gott till julskinkan.

onsdag 21 december 2016

Vad säger Morgan Johansson?

Här är två tre aktuella exempel på svensk lagstiftning. Är de typiska?

Exempel 1. Ska vi ha arbetskraftsinvandring till Sverige? 
Många anser det och det ska också kunna förekomma, eftersom det finns brist på kompetens inom många områden. Det gäller exempelvis dataspecialister och civilingenjörer och med arbetskraftsinvandring inom tillväxtbranscher kan Sverige växa ekonomiskt. Men reglerna är fortfarande extremt rigorösa, och tillämpningen strikt och ibland helt orimlig. Kalla Fakta i TV4 visade häromdagen hur olika personer, som har studerat och jobbat i Sverige i flera år, utvisas på grund av dessa idiotiska och byråkratiska regler. De  gör rätt för sig och ligger inte samhället till last, men Migrationsverket är obevekligt. Bland dem som Migrationsverket vill utvisa finns anställda på Spotify, ett av våra mest framgångsrika företag.
Här ligger Spotify centralt i Stockholm.
Spotify har utländska dataspecialister och programmerare som Migrationsverket vill utvisa på grund av bagatellartade fel. Men varför slänger  vi ut arbetskraft som vi behöver så väl? Kan inte Migrationsverket skilja oseriösa bärplockningfirmor från våra bästa framtidsföretag? Ja, det är väl helt enkelt så att vår migrationslagstiftning inte gör någon sådan skillnad. Den ställer inga krav på helhetsbedömning och gör inga undantag för bagatellartade formella misstag. Om Migrationsverket gör rätt måste slutsatsen vara att en lagstiftning vars tillämpning blir negativ för vår ekonomiska tillväxt väl måste betecknas som dysfunktionell. När sätter justitie- och migrationsminister Morgan Johansson ner foten och stoppar eländet?

Exempel 2.Vem ska besluta om Sveriges säkerhetspolitik?
Sveriges regering tycks anse att det finns säkerhetspolitiska skäl att inte hyra ut hamnen i Slite eller Karlshamn till ett företag vars majoritet ägs av ryska staten. Kanske är det sant, kanske är det överdrivet. De bakomliggande skälen är hemliga. Men av allt att döma kan inte regeringen stoppa kommunerna om de skulle göra på annat sätt. Men kommunerna har inte den fullständiga bilden, eftersom den är hemlig. Att släppa in Ryssland i två av Sveriges mest strategiskt viktiga områden är mycket naivt, anser militärforskaren Peter Mattsson på Försvarshögskolan. "Jag tycker att det är väldigt konstigt att regeringen inte tar över det här", säger han till TT.
Slite hamn.
Men problemet är att det inte är regeringen som beslutar om detta. Det ligger på kommunerna. Det skulle strida mot det kommunala självstyret om regeringen skulle bestämma, även om det finns säkerhetspolitiska skäl. Kommunerna ifråga har dock ingen säkerhetspolitisk kompetens och ska ta lokala hänsyn. I förlängningen ligger att om kommunerna av ekonomiska eller andra skäl skulle hyra ut hamnarna till ryska flottbaser skulle regeringen ändå inte kunna sätta sig över det kommunala självstyret. Om regeringen inte får bestämma över vår säkerhetspolitik när det kommer i konflikt med det kommunala själstyret har vi en lagstiftning som väl måste betecknas som dysfunktionell. Eller vad säger justitieminister Morgan Johansson och försvarsminister Peter Hultqvist?

Exempel 3. Anhöriginvandring från Syrien.
Det finns flyktingar från Syrien som fått asyl i Sverige, men där familjemedlemmar finns kvar i Syrien. Dessa har alltså rätt till familjeåterförening i Sverige, men för att få ta del av denna rätt behöver de genomgå en intervju på en svensk ambassad. Det finns fem ambassader där detta är möjligt, som samtliga ligger i länder dit det krävs visum för syrier, och dit de därför har svårt att ta sig. Ambassader i länder dit syrier kan ta sig utan visum är inte godkända av Sverige. Nästa år öppnas även ambassad i Beirut, som ligger allra närmast Syrien, men inte heller denna ambassad blir godkänd. Det är svårt att tolka dessa svenska regler som någonting annat än ett sofistikerat sätt att kringgå syriernas rätt till familjeåterförening. Eller vad säger Morgan Johansson och utrikesminister Margot Wallström?

Uppdaterad den 22 december.

torsdag 8 december 2016

Striden om Nobel Center på Blasieholmen fortsätter

Inför Nobelfestligheterna intensifieras också striden om Nobel Center på Blasieholmen. Detaljplanen för projektet har ju redan godkänts av Stockholms stad, men kommer naturligt vis att överklagas till högsta instans.
Föreslagna Nobel Center på Blasieholmen.
Motståndarna mobiliserar till demonstrationer när deltagarna i Nobelfesten anländer till Stadshuset genom helsidesannonser i dagstidningarna. Och de saknar inte resurser, anförda av ”projektledaren” Björn Tarras-Wahlberg, under många år försörjd av Skattebetalarnas förening med miljonbelopp, och numera generalsekreterare för World Taxpayers Associations. Tarras-Wahlbergs idealland är Georgien, som har sänkt eller avskaffat de flesta skatter och framförallt inte har någon reavinstskatt, förmögenhetsskatt, arvsskatt, gåvoskatt eller stämpelskatt. Ett idealland alltså inte bara för Tarras-Wahlberg utan också de övriga i Skattebetalarnas styrelse som domineras av miljonärer från Djursholm med stora förmögenheter. För Björn Tarras-Wahlberg engagemang i ärendet är det naturligtvis av betydelse att hans utsikt från lägenheten på Strandvägen kommer att påverkas av det nya Nobel Center på andra sidan Nybroviken. (Att Björn Tarras-Wahlberg också förekommer i mindre smickrande sammanhang i Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok om bordellhärvan och Geijerafären, ”Makten, männen, mörkläggningen”, på den tiden som SAF-lobbyist, har ju inte med detta att göra).
Björn Tarras-Wahlberg bor på Strandvägen mittemot Blasieholmen.
I ännu högre grad kommer förstås utsikten att påverkas för den rikaste på motståndarsidan, fastighetsmagnaten Fredrik Lundberg, numera god för 32 miljarder. Risken finns ju att hans kontorsfastighet på Blasieholmen kommer att minska i värde.  Men han har ju också sjöutsikt hemma i Djursholm och på sommarstället.
Fredrik Lundbergs Hellstrandska huset på Blasieholmen blir närmaste granne med Nobel Center.
Men resurser saknas knappast hos dem som står bakom projektet med Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten, tidigare bl a Finansdepartementet, Handelbanken, Riksbankschef och olika internationella uppdrag, i spetsen och med finansiärer som Stefan Persson, H&M, och familjen Wallenberg.
I gårdagens DN försökte tidningens ekonomijournalist Birgitta Forsberg i kulturdelen redogöra för den inflammerade striden, som pikant nog går ända in till tidningens egna medarbetare, ja ända in i kulturredaktionen. DN:s före kulturchef Maria Schottenius har ju starkt kritiserat planerna med hjälp av uttalanden av kungaparet (”Det går ju att flytta på Nobel Center”) medan den nuvarande kulturchefen Björn Wiman i en krönika ställt sig bakom bygget. Nobelcentret är enligt Wiman ”en glansfull offentlig hyllning till bildning, vetenskap och strävan efter fred”.
Birgitta Forsbergs redovisning kan tyckas revovisa båda sidor men händelsevis ”råkar” artikeln inte illustreras av bilder och siffror som redovisar det aktuella projektet utan av gamla bilder av tidigare större förslag som inte längre gäller. Bara ett olyckligt misstag eller…
Det är ju inte alldeles självklart att Nobelmuseet måste ligga just här på Blasieholmen. Ferdinand Boberg föreslog ett Nobelhus i den s k Nobelparken vid slutet av Strandvägen också det hårt kritiserat och aldrig genomfört.
Nobelpalatset, förslag av Ferdinand Boberg 1911.
En viktig fråga har tidvis varit om prisutdelningen och middagen skulle ske i Nobelhuset och tidigare har man sagt att åtminstone prisutdelningen skulle ske där. Men av DN-artikeln framgår att Lars Heikensten nu insett att den krympta hörsalen blir för liten och att prisutdelningen kanske kommer att fortsätta att ske i Konserthuset. Men blir det inte lite av en antiklimax att bygga ett stort nytt hus och ändå vara kvar i konserthuset? Det var ju ändå ett av huvudargumenten. Att bygga ett stort konferenshus enbart för Grand Hotells gäster kan väl inte motivera projektet för staden och finansiärerna?
David Chipperfield, arkitekten bakom Nobel Center, är en internationellt erkänd arkitekt, med en rad mästerverk bakom sig. Kanske kunde man utan att byta arkitekt välja ett annat uttryck för Nobelhuset.
America’s Cup Building ‘Veles e Vents’, Valencia, 2005-2006, arkitekt David Chipperfield.
Till sist tycker jag att namnet "Bevara Blasieholmen" inte är ett bra namn på motståndsrörelsen. Även om jag kan ha viss kritik mot projektet, skulle jag inte vilja bevara platsen precis som den är. Naturligtvis kan man bygga någonting här. Grannen Nationalmuseum är ju exempelvis en av intressenterna, som i framtiden skulle kunna ha utökade behov. Frågan gäller väl snarare storleken och utformningen av eventuella nya byggnader, samt förstås vilken hänsyn man tar till befintliga värdefulla byggnader.