onsdag 22 februari 2017

Har våren verkligen kommit?

Våren anses ha kommit när dygnets medeltemperatur är över 0 grader i en vecka. Möjligen kan man tycka att det är lågt ställda krav på vår, men det är så SMHI resonerar. Enligt denna definition anländer våren normalt till södra Sverige – Skåne och lite till - under föregående vecka. Så tycks ha skett också i år, i hela Skåne, Blekinge, längs med kusten upp mot Kalmar och i princip hela Västkusten. Och har våren väl kommit får det inte bli vinter igen, inte enligt SMHI.
Tofsvipan har anlänt till Angarnsjöängen.
En som trott på beskedet om vår är årets första tofsvipa som enligt Åke Ekdahl i DN  iakttagits vid Angarnsjöängen redan den 20 februari, men han tycks inte ha kollat in geografin ordentligt. Angarnsjöängen ligger nämligen i Uppland och inte i Skåne. Här brukar man få vänta en bit in på mars innan det blir vår. Men så går det som det går. Så här såg det ut idag på morgonen från Kvarnberget på Söder.
Snöblött på Kvarnberget.
Vi får gissningsvis vänta några veckor till på våren.
För närvarande är det dessutom 20 grader lägre än normalt på norra Grönland och isen växer fortfarande.
Isläget i Arktis den 20 februari.
Det är inte riktigt isfritt i Arktis som förutspåtts vid det här laget. Nästan normalt för årstiden faktiskt.




måndag 20 februari 2017

En klimatlag är i grunden odemokratisk

Står klimatpolitiken över demokratin? Man kan faktiskt få det intrycket. Förra veckan presenterade regeringen sitt förslag till klimatlag. Övergripande enighet råder hos sju av riksdagens åtta partier (samtliga utom SD), vilka inom ramen för Miljömålsberedningen förhandlat om ramverket. Klimatlagen ska träda i kraft 2018.
Den nya klimatlagen innebär bland annat att regeringen måste ta fram en handlingsplan för klimatpolitiken för varje mandatperiod och att resultatet av den förda politiken måste redovisas till riksdagen årligen. Syftet är att styra klimatpolitiken mot de utsläppsminskningsmål riksdagen ska besluta om.
Miljömålsberedningen, där alla partier utom Sverigedemokraterna ingår, enades förra året om att Sverige ska ha ett ”netto nollutsläpp” av klimatpåverkande växthusgaser 2045. Det ska nås genom att minska utsläppen på hemmaplan med 85 procent jämfört med 1990 års nivå.
Det ska bli olagligt för kommande regeringar att prioritera bort klimatet, enligt Isabella Lövin (MP).
Miljömålsberedningen satte också upp delmål som innebär utsläppsminskningar med 70 procent 2040 och 63 procent 2030 jämfört med 1990 års nivåer. Isabella Lövin (MP) hävdade att det skulle bli olagligt för kommande regeringar att prioritera bort klimatet. Men menar hon verkligen vad hon säger?
Parlamentarismens grundidé är att regeringen måste söka stöd för sin politik i det folkvalda parlamentet. Sedan riksdagens första kammare avskaffades väljs hela riksdagen ny vart fjärde år, och tidigare majoriteter har inte längre något kvardröjande inflytande. Från detta demokratiska perspektiv gäller det för regeringen att vid varje tillfälle få majoritet i riksdagen för de klimatåtgärder man anser behövs. Har man inte stöd hos majoriteten hos de folkvalda ska förslagen inte genomföras. Det är i det sammanhanget ointressant vad riksdagen kan ha ansett under en tidigare mandatperiod.
Finns det någon rimlighet i att den nuvarande riksdagen ska besluta om vilka beslut som riksdagen får fatta efter nästa val, 2018 och framöver? Nej, naturligtvis inte. Det skulle innebära en inskränkning i folkmajoritetens demokratiska rättigheter att fatta de beslut man finner vara de bästa. Finns det någon rimlig anledning att skapa nya regler som minskar de folkvaldas framtida inflytande? Vad skulle hända om Sveriges utveckling styrs genom beslut som den folkvalda majoriteten inte ställer sig bakom? Är inte detta att begränsa den parlamentariska demokratins roll? Vad blir nästa steg? Ska vi formulera lagar om vad som ska gälla för framtida regeringar med avseende på försvarspolitiken, socialpolitiken, utbildningspolitiken…
Här finns skäl att vara återhållsam och att hålla huvudet kallt. Oavsett hur angeläget man anser det vara att påverka det framtida klimatet ska inte demokratin och parlamentarismen undergrävas.
Anders Wijkman, ordförande i Miljömålsberedningen.
Lagrådet har i sitt yttrande helt sågat den föreslagna klimatlagen. Det framgår enligt lagrådet inte på vilket sätt lagen ska vara rättsligt bindande. Det föreskrivs inga sanktioner eller andra rättsverkningar av att regeringen underlåter att fullgöra sina åligganden enligt lagen. Det finns alltså inte något rättsligt ansvar enligt lagrådet utan regeringens framtida klimatpolitik får prövas politiskt, precis som gäller idag på alla politikområden. Någon särskild klimatlag behövs därför inte.
Enligt lagrådet kommer inte en klimatlag att öka förutsättningarna för att det klimatpolitiska arbetet kan bedrivas på ett långsiktigt sätt. En ny riksdagsmajoritet kan ändra lagen eller upphäva den.
Som skäl för en lagreglering anges att ”det ökar transparensen” och att det ”skickar signaler till omvärlden”. Men enligt lagrådet är det inte något skäl för den nya lagen. Det finns bättre sätt att informera allmänheten och omvärlden. Lagrådet avstyrker lagförslaget.
”Det är inte vanligt att lagrådet riktar så pass hård kritik mot ett förslag”, säger Ekots politiske kommentator Fredrik Furtenbach. ”Det är inte bara en synpunkt som de framfört. De tycker att regeringen ska kasta förslaget i papperskorgen helt – och det händer inte ofta. Det sätter fokus på att det är ett dåligt juridiskt förarbete.”
I praktiken kommer det naturligtvis inte att bli olagligt vare sig att höja eller sänka miljökraven i framtiden. Om regeringen har majoritet i riksdagen kommer besluten att kunna förändras åt olika håll. Lagen är därför tämligen meningslös, annat än som ”signal”. Men är det verkligen tillräckligt motiv för klimatlagen?

söndag 19 februari 2017

Antikmässan 2017

På årets antikmässa i Älvsjö fanns det som vanligt massor med gamla fina saker; glas, porslin, metallbeslag, mattor, vintagekläder med mera. Det är ungefär samma prylar man ser varje år. Som vanligt fastnade jag därför mest för en del fin konst.
Interference P, Morten Lassen.
Morten Lassen är född i Danmark 1968.
Landskap med grönt, Lars Agger.
Lars Agger är född 1944 och bor i Hallsbergs kommun. Han har jobbat mycket med modeller för olika muséer.
En som jag verkligen tyckte om i år var Pernilla P Stappe. Hon är född 1967 och bor utanför Borås. Hennes bilder är naivistiska med mycket färg och glädje. Det är mycket hus och människor och där är ofta fest och musik.
Utan titel (?), Pernilla P Stappe.
 Utan titel (?), Pernilla P Stappe.
Café, Pernilla P Stappe.
 Folkliv, Pernilla P Stappe.
Ännu mera folkliv, Pernilla P Stappe.
På Stan, Pernilla P Stappe.
 På tu man hand, Pernilla Stappe.
Sångfågel, Pernilla P Stappe
Für Elise, Pernilla P Stappe
Och avslutningsvis kan jag inte låta bli att ta med några fina bilder av Bob Dylan, förra årets nobelpristagare i litteratur. Här är några av dem.
Classic Car Show, Cleveland, OH, Bob Dylan.
Vine Street, West L.A., Bob Dylan.
Donut Shop, Bob Dylan.
Florida Country, Bob Dylan.
East L.A. Side Street, Bob Dylan.
Lägg märke till vilka artister - 3Kings - som ska uppträda tillsammans. Det var allt för den här gången.

fredag 17 februari 2017

Radhus eller flerbostadshus på Söder?

Frågan kan tyckas enkel. I innerstan är marken så dyr och lägenheterna så attraktiva att det vore rent slöseri att bara bygga radhus, om man nu hittar några markbitar att bygga på. Ändå planeras just nu två radhusprojekt på Södermalm. I båda projekten medverkar Utopia arkitekter.
Planområdet vid Hornsbruksgatan.
Dels planeras 37 radhus och lägenheter vid Hornsbruksgatan i bergsluttningen mot Högalidskyrkan, dels planeras 17 radhus i backen mellan Lundagatans övre och nedre del. Totalt tillkommer alltså 54 nya bostäder i en central del av staden.
Stadsradhus vid Hornsbruksgatan, lokaler i bakgrunden.
Hornsbruksgatan ligger alldeles vid Hornstulls tunnelbanestation. En förnyelse av den östra tunnelbaneuppgången ingår i projektet. Det är Veidekke som driver projektet vid Hornsbruksgatan, och som innehåller 13 stadsradhus och 24 lägenheter samt några lokaler.
Stadsradhusen vid Hornsbruksgatan.
Men är det verkligen ett bra sätt att förtäta innerstaden med radhus? En fördel med bebyggelsen vid Hornsbruksgatan är att Högalidsparken utvidgas på taket av den nya bebyggelsen. Dessutom tillkommer lokaler i en del av projektet. Men radhusdelarna skapar i sig knappast stadskänsla. Man kunde i stället bygga mer lokaler i bottenplan med lägenheter ovanpå. Men detaljplanen är i stort sett klar och man kan knappast räkna med någon förändring i nuvarande skede.
Så här ser Lundagatan ut idag.
Nedre Lundagatan sedd mot öster med sluttningen till vänster i bild.
Erik Wallins radhusprojekt vid Lundagatan är mera tveksamt. Här ska alltså 17 radhus byggas i slänten mellan nedre och övre Lundagatan. Det var för övrigt här som Lisbet Salander bodde i början av Milleniumtrilogin. Så här ser gatan ut lite längre bort.
Och från andra hållet.
Övre Lundagatan sedd västerut och med slänten till vänster.
Projektområdet vid Lundagatan ser ut så här.
Satellitbild över området vid Lundagatan.
Planen för de planerade stadsradhusen vid Lundagatan är tänkta att se ut så här.
Och radhusen ska se ut så här.
Erik Wallins radhusprojekt vid Lundagatan, antagligen en regnig natt.
De 17 radhusen på Lundagatan tillför inte något stadsliv, innehåller inga lokaler. Är det verkligen vad som går att åstadkomma här?
När jag tittar på de här projekten tänker jag på Einar Mattssons bostadshus som byggdes för drygt tio år sedan i slänten mellan Högbergsgatan och Högbergsbacken. Här handlade det inte om radhus utan om femvåningshus med lägenheter, inklusive studentlägenheter samt lokaler. Totalt 68 hyreslägenheter och 11 lokaler, tillsammans 5 014 kvm BTA.
Einar Mattsons hus mellan Högbergsgatan och Högbergsbacken.
Och händelsevis är tomtytan nästan exakt samma som den vid Lundagatan. Det skulle alltså vara möjligt att ge fyra gånger fler hushåll tak över huvudet med Einar Mattssons modell i stället för att välja Utopias stadsradhus. Så här ser det projektet ut med Einar Mattsons hus till vänster.
Einar Mattssons projekt vid Högbergsgatan.
En ganska trist slänt ersattes här av fin stadsarkitektur som ger stadskvalitet och betydligt bättre markutnyttjande än de nu aktuella radhusprojekten. Flera av lägenheterna har dessutom fina gröna terrasser på andra våningen.
Lite längre fram på Högbergagatan.
Så här ser kvarteret ut på satellitbild.
De fem huskropparna med ljusa tak täcker en yta av knappt 2 000 kvm och innebär ett exploateringstal på ca e=2,7.
Så tänk om. Exploatera lite mer vid Lundagatan, tack. Eller helst mycket mer. Kopiera Einar Mattssons hus så är det fixat.

tisdag 14 februari 2017

Att återvinna plast

Häromveckan avslöjade DN att plast som skulle återvinnas i stället bränns av Cementa i Slite på Gotland. Plastavfall som ska materialåtervinnas till 80 procent återvinns enligt DN i själva verket bara till 35 procent.
Hur upprörda ska vi bli? Så här såg fördelningen av plastavfallet  ut 2010 (Kartläggning av plastavfall, 2012, SNV) med den plast som sorterats ut. Idag är andelen materialåtervinning något större och andelen till cementtillverkning något mindre.
Utsorterad plast. Andelar till energiåtervinning, cementtillverkning och materialåtervinning 2010.
Av de omkring 560 000 ton plastavfall som uppkom under 2010 gick omkring 320 000 ton plastavfall till energiåtervinning vilket motsvarade omkring 58 procent. Men mängden plast som inte sorteras ut är relativt stor och en betydande del av detta kan antas brännas med energiåtervinning i fjärrvärmeanläggningar, typ Högdalen. Så andelen plast som bränns är i själva verket ännu större. Vi är helt enkelt mycket långt från målet 80 procent.
Ett annat sätt att vinkla nyheten kunde vara att fokusera på Cementa i Slite där man minskar användningen av kol i cementtillverkningen. Enligt Cementa är den plast som bränns sådan som inte kan återvinnas. Cementa i Slite utsågs faktiskt till bästa cementfabrik i världen vad gäller användning av alternativa bränslen som ersättning för fossila bränslen vid den årliga internationella CemFuels-konferensen i Dubai den 16 februari 2015, detta trots att viss plast bränns. Men mängden plast som bränns minskar. Cementa har till och med en vision om att nå klimatneutralitet 2030 med noll koldioxidutsläpp under cementproduktens livstid. Så här ser visionen ut.
Cementas vision om klimatneutralitet till 2030.
Livscykelanalyser visar att materialåtervinning av plast är bättre för miljön än att framställa motsvarande mängd ny plast från fossila råvaror. Men det finns förklaringar till att det inte sker i så hög grad som vi skulle vilja. Olika sorters plast (t ex polyeten, polypropen, PET eller mer ovanliga sorter) har olika förutsättningar för återvinning och bör inte blandas. Återvunnen plast används oftast i enklare produkter exempelvis plastpåsar och blomkrukor. Ett undantag är PET-flaskor som samlas in separat, vilket möjliggör att plasten återanvänds för nya PET-flaskor. Alternativet är att bränna plasten och utnyttja det höga energivärdet för att ersätta fossila bränslen. Det kan ske i en fjärrvärmeanläggning eller, som i det här fallet, i en anläggning för tillverkning av cement i Slite.
Inom EU materialåtervinns mindre än en tredjedel av allt hushållsavfall och ungefär lika mycket läggs på tipp. I Sverige läggs nästan ingenting på tipp längre. Energiåtervinning förekommer sällan i andra länder. Det är svårt att få överblick över avfallshanteringen, eftersom avfall köps och säljs över gränser. En betydande del av det sorterade plastavfallet skickas till exempel till Tyskland (enligt DN-artikeln). Sverige köper avfall från andra länder (som innehåller viss mängd plast) som bränsle för produktion av fjärrvärme och elektricitet med hög verkningsgrad och bra rökgasrening.
Materialåtervinning kanske inte behöver vara den enda vägen till frälsning.

lördag 11 februari 2017

Rör inte mitt riksintresse...

Den senaste veckan har Länsstyrelsens helt osannolika samrådsyttrande över Stockholms översiktsplan uppmärksammats i media. Det är 24 sidor gnäll och jämmer, klagan och gny, gnöl och knot, kvirr och pjunk för att inte tala om gnissel om stort och smått, men framförallt – rör inte något riksintresse för då…. Hur en statlig myndighet kan inta ett sådant förhållningssätt gentemot en kommuns demokratiskt förankrade vilja till framtida utveckling är en gåta.
Länsstyrelsen vill stoppa förtätningen i nästan hela Stockholm.
Viktor Barth-Kron summerar det hela i DN som ”Stockholm bör inte bygga i innerstaden, helst inte heller i närförort, inte vid motorleder, gamla industriområden ska undvikas. Luftiga områden bör bevaras luftiga, 1960-talskontoren ska inte rivas.” Detta är alltså statens uppfattning. Samtidigt vill ju staten öka bostadsbyggandet, inte minska det, om man får tro bostadsministern Peter Eriksson.
Hur ser då länsstyrelsen på stadens vilja att växa och utvecklas för att klara bostadsbristen genom att bygga 140 000 nya bostäder? Det är ett ambitiöst mål, som dock är möjligt att genomföra, om man bara bortser från alla länsstyrelsens käppar som kastas in i hjulen. För det är verkligen ingen konstruktiv kritik som länsstyrelsen kommer med. Snarare försöker länsstyrelsens byråkrater visa vad de har lärt sig om samhällsplaneringens alla områden och som därför ska tas upp i detalj i översiktsplanen. Men det är inte syftet med en översiktsplan.
Enligt PBL ska översiktsplanen redovisa kommunens ställningstaganden med avseende på utvecklingsstrategi, markens användning och hänsyn till olika intresse. I en utvecklingsstrategi ska kommunens långsiktiga intentioner redovisas med "med bred pensel" (för att använda Boverkets ord).
Hela Stockholms innerstad är av riksintresse för kulturmiljövården.
Länsstyrelsen vill tydliggöra att ett riksintresse (för bevarande) inte får vägas mot ett annat intresse (exempelvis bostadsbyggande) om detta medför påtaglig skada på riksintresset. Alla riksintressen, hur oviktiga de än kan tyckas vara för de oinvigda, står alltså ständigt över intresset av att bygga bostäder, hur mycket bostadsbristen än växer. Även om länsstyrelsen konstaterar att landstinget genom Tillväxt- och regionplaneförvaltningen är på väg att höja målet för bostadsbyggande i länets alla kommuner, tycks detta inte leda till någon som helst slutsats hos länsstyrelsens byråkrater. Det är ju ändå inte frågan om något riksintresse.
Men samtidigt är man inte konsekvent. Man säger att översiktsplanen ska tydliggöra att personbilstrafiken måste minska. Men något bättre sätt för att göra detta än att åstadkomma en tät bebyggelse finns knappast, men det kommer knappast att vara möjligt med länsstyrelsens närmast oändliga invändningar.

lördag 4 februari 2017

Snart är resten av Sverige skräpytor

Enligt ekonomen Kjell A Nordström kommer landskap som Värmland och Gotland snart att tömmas på folk. Nordström är en underhållande talare och framförde enligt Veckans Affärer detta budskap på Nordic Business Forum Sweden i mitten av januari. Vi står nämligen inför den snabbaste urbaniseringen i historien och Storstockholm kommer att växa till nästan 5 miljoner redan till 2050, alltså på bara drygt 30 år.
Skräpyta på södra Gotland. Ingen underhållning, ja inte ens träd.
Han säger: "Redan idag växer Stockholm med 7-9 procent per år, och den här tillväxten kommer att fortsätta." Men resten av Sverige kallar han skräpyta. "Det är till exempel Värmland och Gotland som är typiska fall av skräpyta. Där finns ingen ekonomisk aktivitet, inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, ingenting, bara träd" sade Nordström. "Och om du åker dit, kommer du att hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit. "
Så här ser befolkningsutvecklingen ut för de områden som Nordström tar upp.
Befolkningsutveckling 1970-2050 för Stockholms, Värmlands och Gotlands län, enligt Kjell A Nordström.
Stockholmsregionen har vuxit med drygt 1 procent per år sedan 1970. Den takten har ökat till knappt 2 procent per år under de senaste tio åren (alltså inte riktigt de 7-9 procent Nordström nämner). Stockholm växer framförallt på grund av invandring och i någon mån beroende på födelseöverskott, medan inrikes omflyttning är helt marginell. Både Värmland och Gotland har haft en i stort sett stabil befolkning på kortare och längre sikt. Men detta kommer alltså att ändras nu. Gotlänningar och värmlänningar får snarast packa sina väskor.
Skräpyta i norra Värmland. Ingen shopping bara träd.
Stockholms befolkning kommer att mer än fördubblas, vilket kommer att kräva att det byggs ca 40 000 lägenheter per år. Det är dubbelt så mycket som under miljonprogrammets tio år (och som vi aldrig nått upp till vare sig förr eller senare). Och detta kommer att fortsätta i samma takt under mer än 30 år. Det är lika bra att sätta igång snarast, eller hur?