fredag 14 april 2017

Att flytta statliga jobb

Landsbygdskommittén har ju föreslagit att 10 000 statliga jobb ska flyttas från Stockholmsområdet till andra delar av landet som är i behov av arbetstillfällen.
"I dag finns många delar i landet där känslan är att staten drar sig därifrån", konstaterade landsbygdsminister Sven-Erik Bucht när han tog emot kommitténs förslag.
Jag har skrivit om detta tidigare. Jag tror inte att utvecklingen av landsbygden nu kommer att bli helt annorlunda jämfört med tidigare? Kommitténs betänkande är i hög grad en populistisk önskedröm. Att landsbygdens utveckling nu kommer att gå i andra banor trodde inte heller landsbygdsaktivisten Po Tidholm. Kommittén hade enligt Tidholm ingen lösning på grundproblemet – att människor på grund av brist på jobb och service flyttar till städerna. Men det är inte heller riktigt sant. Tillväxten av det täta Sverige beror inte längre på att landsbygden avfolkas, utan främst på födelseöverskott och invandring.
Andra skyller landsbygdens stagnation på hur de statliga jobben lokaliseras. I februari granskade tidningen Arbetet lokaliseringen av de statliga jobben.
Förändring av antalet statliga jobb i kommuner 1995-2015 enligt Arbetet.
Arbetet konstaterade bland annat att 231 kommuner hade förlorat fler än 29 000 jobb sedan 1995 och fram till 2015 samtidigt som de statliga jobben ökade med 40 000 i ett 60-tal andra kommuner. Som tidningen uttryckte det hade ”29 000 jobb flyttats”. Så är det förstås inte. Under 20 år läggs myndigheter ner, andra startas, en del växer och andra krymper. Totalt är antalet statliga jobb ganska konstant.
Antalet statliga jobb har ökat från ca 200 000 till 220 000 på 20 år, ungefär i nivå med befolkningstillväxten.
Men det låter kanske bättre om man säger att jobben flyttas, särskilt om det handlar om att de flytta från landsorten till storstäderna. Enligt Arbetet fick Stockholm, Solna, Sundbyberg och Huddinge 12 000 nya statliga jobb under 20-årsperioden. I Stockholm ökade de statliga jobben med 17 procent. Men under samma period ökade Stockholms befolkning med nästan 30 procent. Andelen statliga jobb av Stockholms arbetsmarknad minskade alltså i själva verket. Det var dessutom främst var inom universitet och högskolor samt inom polisen, och därmed kopplat till befolkningstillväxten. Det kunde kanske Arbetet också ha nämnt.
Hur viktigt för sysselsättningen är det då att flytta statliga jobb från Stockholm till andra delar av landet. Inte särskilt viktigt. Till att börja med utgör de statliga jobben an ganska obetydlig del av hela arbetsmarknaden, bara 4,5 procent, som framgår av nedanstående diagram.
Andel sysselsatta i offentlig och privat sektor år 2014.
Två tredjedelar av jobben är privata. Även av den offentliga sektorn utgör de statliga jobben bara en bråkdel. De kommunala jobben och landstingsjobben är ju redan regionalt fördelade i landet. De statliga jobben utgör ungefär 220 000 jobb av totalt ca 4,8 miljoner jobb 2015, omkring 4,5 procent.
På den socialdemokratiska partikongressen utlovade inrikesminister Anders Ygeman dessutom 10 000 nya polisjobb till 2024, alltså nya statliga tjänster. Han sa inte var dessa jobb ska hamna, men jag antar att en huvuddel hamnar där det bor mest folk och där brottsligheten under senare tid har varit påtaglig med skjutningar, terrordåd med mera, dvs i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, och inte på lndsbygden. Så landsbygdens problem löser man knappast genom att flytta statliga jobb.

torsdag 6 april 2017

Årets trädgårdsmässa i Älvsjö

Trots isiga vårvindar väller nu optimistiska odlare in på årets första trädgårdsmässa i Älvsjö. De pratar om ditt och datt på scener och i montrar, priser och stipendier delas ut för det ena och det andra, och det säljs växter och trädgårdsredskap i det oändliga. Likaså vackra prylar att ställa ut i trädgården eller på balkongen. Alla proffs och trädgårdsföreningar är naturligtvis på plats.
Allra först stötte vi på Swedish society of public parks & gardens (SSPPG), ett nätverk med ett 30-tal av Sveriges främsta parker och trädgårdar. Deras monter är en hyllning  till trädgårdsarkitekten och trädgårdsjournalisten Ulla Molin, helt enkelt bedårande.
I trädgårdsarkitekten Ulla Molins anda: klippt buxbom, Ljuv förgätmigej och nickande kungsängsliljor.
Den skira, rutiga kungsängsliljan kanske kan utses till årets favorit – den dyker upp om och om igen i idéträdgårdar och på balkonger. 
Drömmen om Medelhavet är högst levande. Citrus av alla de slag säljs på mässan. 
Fem spännande idéträdgårdar visades upp, som man kan rösta på. Här är några av dem.

Uppkoppling. En trädgård av döda löv, vassruggar och plåtblomster – den sköter sig själv. Skapare: Eva och Christina Larsson m fl.
Avverka ditt kalhygge, dika ut och kill your darlings. Kräv din frihet från prunkande krukor och odlingsrutor. Stäng butiken för en dag, lägg ut din filt på tusen år och tusen lager vass, lägg in friläge, svämma över av alltings enkelhet, skamligt nära. Koppla upp, surfa! Ta med dig ritning från Vassruggens arkitektkontor, betala med lycka.


Färgstarka öar och stilla vatten, Hvilan utbildning.
Den slingrande vägen är längre än den raka. Men i trädgården är omvägen ofta värd några extra steg. Promenera bland öar, över stilla vatten, och upplev kontrasternas och komplementfärgernas glada kraft i den späda, tidiga grönskan. Tulpanerna dominerar här; de lyser i starkt orange, rött, gult och lila.
Vatten – Själens spegel. Garden Aquatica AB, Olle Fernström.
En damm med svävande dimmor och en kvinna redo att dyka… Lugnande och lockande, ett kärr i skogen – en djupt mänsklig vattensamling.
Det finns också en mängd förslag på hur man kan inreda sin balkong – till ögats och själens fröjd.
Inte så mycket grönt, desto mer plåt. Lite bakgårdskänsla…
Vintage på spirande balkong. Vita blommor gör scenen extra ljuv. Skapare: Linda Hansson och Maria Andersson.
En blomstrande höjdare uppe på takåsarna. Nog blir man hungrig… Skapare: Åsa Gramén och Nike Wahren.
Livsnjutarens balkong. En blå dörr, orientalisk matta och bekväm gungande fåtölj. Skapare: Helena Krön, Eva Zetterlund och David Lindgren.
Pelargonfrossa heter denna balkong, tydligt namn och en hel vägg med pelargoner. Skapare: Therese och Patrik Andersson, Gluggstorp handelsträdgård.
Så nu är det bara att ta till sig av alla idéer och själv börja påta i den egna lotten.

Göran Johnson & Eva Hernbäck

onsdag 5 april 2017

Kommer samarbete över blockgränserna?

Efter moderaternas stora tillbakagång i väljaropinionen ser det politiska läget ut att bli mer komplicerat än på länge, kanske någonsin. Anna Kinberg Batra har öppnat för samarbete med Sd vilket avvisats av både L och C. De som har vunnit på moderatledarens utspel är framförallt C. Sd har nu varit näst största parti i ett flertal opinionsundersökningar och något större än moderaterna.
Inom M verkar splittringen vara större än tidigare. Samtidigt ligger Kd sedan mycket länge ordentligt under 4-procentspärren. Det har de visserligen gjort även inför tidigare val, men nu krävs det stödröster från ett redan sargat moderat parti för att rädda partiet kvar.
Det är ett och ett halvt år kvar till nästa val och mycket kan hända på upploppet. Men som det ser ut nu kommer det att bli ytterst svårt att bilda en stark regering efter valet. Så här ser det ut i riksdagen nu.
Antal mandat i riksdagen sedan valet 2014.
Det krävs alltså 175 mandat för att få majoritet. Stefan Löfvens minoritetsregering har stöd av 159 mandat och alliansen av 141. Så här ser välaropinionen ut i mars 2017.
Antal mandat i riksdagen om nästa val skulle följa Sifos sammanvägning av fyra opinionsundersökningar i mars 2017.
Moderaterna och socialdemokraternas stöd har minskat medan Sverigedemokraternas och centerns har ökat. De rödgröna och vänsterpartiet skulle få 146 mandat och alliansen 135 mandat om det vore val idag. Båda sidorna har alltså minskat i stöd. Vi kanske kan fortsätta med en än svagare minoritetsregering under kommande mandatperiod, men hur troligt är det? Vill vi diskutera nyval allt oftare?
Ska man få till en majoritetsregering med nuvarande opinionsläge blir det besvärligt. Det är ju inte troligt att vare sig S eller Mp kommer att samarbeta med Sd, som de kategoriskt har avvisat. Det räcker inte heller att M får stöd av Sd om Kd inte kommer in i riksdagen. Det krävs också stöd av C som redan har avvisat sådant samarbete. Inte heller L räcker som också avvisat samarbete med Sd.
En majoritetsregering förutsätter alltså samarbete över blockgränserna (om man nu fortfarande kan tala om block). Men alliansen kan inte samarbeta med enbart Mp, det räcker inte. Det räcker inte heller att Socialdemokraterna samarbetar med enbart M. En mittenregering med S, Mp, C och L skulle däremot få stabila 189 mandat.
I höstas öppnade Jan Björklund för samarbete med de rödgröna. ” Jag tycker att vi ska tänka tanken att vi har en bredare koalitionsregering över blockgränserna mellan alliansen och S”, sa Björklund till SvT Nyheter i höstas, samtidigt som han avvisade samarbete med Sd. I januari avvisade dock Annie Lööf ett sådant samarbete. Hon utesluter att hon kommer att sätta sig i en regering ledd av Stefan Löfven, sade hon då. Men Stefan Löfven sätter sig nog inte i en regering som leds av Anna Kinberg Batra. Skulle Lööf hålla fast vid detta utesluter det en mittenregering. Enbart liberalerna räcker inte. Då återstår bara några alternativ.
Tänkbara regeringsalternativ som majoritetsregering.
Det skulle förstås räcka med S, Mp, och M, alternativt S, L och M, vilket skulle ge 185-190 mandat, eller kanske alla fyra. 
Anna Kinberg Batra har förlorat var tredje röst sedan hon öppnade för samarbete med Sd. Men hon har varit otydlig med avseende på samarbete vänsterut. F d ministern Mikael Odenberg vill att M stänger dörren till Sverigedemokraterna och regerar med S i stället, och statsminister Stefan Löfven utesluter inte en regering med tillsammans med Moderaterna. ”Sverige kan hamna i lägen där vi behöver göra det oväntade”, sade han till DN i februari. Enligt dagens DN samarbetar S och M i många kommuner och det finns också många andra konstellationer av blocköverskridande samarbete i kommunerna. 
Så i nuvarande läge finns bara alternativen ovan eller fortsatt minoritetsregering. Kanske borde partierna fundera lite mer på hur en regering kan se ut efter valet och inte bara hur de skulle vilja att den ska se ut. Önskedrömmar blir sällan verklighet.

tisdag 4 april 2017

Tunnelbanesatsningar utan helhetssyn

Den 30 mars meddelade Sverigeförhandlingen att man kommit till en ny överenskommelse om kollektivtrafikutbyggnad i Stockholm. Det handlar om tunnelbana Älvsjö-Fridhemsplan, Spårväg Syd mellan Flemingsberg och Älvsjö via Kungens kurva, Roslagsbanans förlängning i tunnel till T-centralen samt en tunnelbanestation Vid Hagalund på den gula linjen mellan Odenplan och Arenastade, som man tidigare har beslutat om. Som vanligt ingår ett betydande antal bostäder som på något sätt antas kunna kopplas till utbyggnaderna. Det handlar om Stockholm, Huddinge, Täby, Vallentuna, Österåker och Solna. Dessutom ska trängselskatten höjas.
Tunnebanan Fridhemsplan-Älvsjö
Överenskommelsen ger anledning till en del tankar. Tunnelbanan byggdes ut kontinuerligt mellan 1945 och 1985. Efter 1985 har det i stort sett inte skett någonting, trots att regionens befolkningstillväxt tilltagit, särskilt inom tunnelbanans upptagningsområde. Den politiska handlingsförlamningen var monumental. Genom Stockholms- och Sverigeförhandlingen har man äntligen hittat en metod att komma fram till nya utbyggnadsbeslut. Det är naturligtvis positivt.
Å andra sidan innebär den nya beslutsmodellen att nästan alla andra överväganden än nya bostäder till lägsta möjliga investeringskostnad i infrastruktur läggs åt sidan. Till det hör systemtänkande och helhetssyn liksom att väga kostnaden mot nyttan av investeringarna. Dessutom kanske bostäderna skulle byggas i alla fall.
Tunnelbanestation vid Hagalund.
Frågor som borde ställas, men som av allt att döma inte ställs, är om just den eller den spårförbindelsen verkligen behövs och dessutom utgör det bästa alternativet av olika möjliga alternativ. Detta innebär att vissa överenskomna objekt sannolikt motsvarar ställda krav medan andra sannolikt inte gör det. Hur det egentligen ligger till vet vi ju inte eftersom några analyser inte redovisas, om de eventuellt skulle ha genomförts.
Av tidigare beslutade tunnelbaneutbyggnader har Akalla-Barkarby och tunnelbanan till Nacka analyserats ingående tidigare och är välmotiverade även om detaljer kan diskuteras och detta gäller även Spårväg Syd. En tunnelbanestation vid Hagalund är i och för sig bra. Frågan är bara om den gula linjen alls ska byggas. En kort stump, som inte kan förlängas parallellt med pendeltåget och som dessutom sätter ned Gröna linjens kapacitet väsentligt, om den nu kommer att trafikeras som en gren på Gröna linjen.
Roslagsbanan till T-centralen
Att bygga ut Roslagsbanan till T-centralen innebär stora utmaningar, inte bara genom att platsen redan genomkorsas av alla tre tunnelbanorna och Citybanan. Trängseln redan kommer dessutom att öka när tunnelbanan till Nacka blir klar. Måste alla åka till T-centralen?
Spårväg Syd.
Den nu överenskomna tunnelbanan Fridhemsplan-Älvsjö reser en hel del frågor. En ny spårförbindelse väster om Slussen har länge varit önskvärt för att avlasta den trånga passagen mellan Slussen och T-centralen. Vid Liljeholmen kan Röda linjen avlastas  genom innerstaden om vissa tåg kan fortsätta mot Fridhemsplan. En fråga är om den valda sträckningen verkligen är optimal. En del av sträckan går parallellt med Tvärbanan och en annan parallellt med pendeltågen.  Både Liljeholmen och Fridhemsplan har redan flera olika spårförbindelser. För 12,6 mdr kronor får man två nya stationer – Årstafältet och Östberga. Ett alternativ kunde vara att i stället täcka områden i innerstaden som ligger långt från tunnelbanan, t ex Södersjukhuset och Sabbatsbergsområdet.
Men den uppenbara fadäsen ligger naturligtvis i att man nu bygger två nya tunnelbanor till innerstaden som avslutas mindre än en kilometer från varandra (Fridhemsplan och Odenplan) utan att ens tänka tanken att de kunde kopplas ihop med varandra.
Gula linjen slutar vid Odenplan och den nya linjen slutar vid Fridhemsplan, mindre än en km därifrån.
Detta är en så katastrofal brist på helhetssyn att det inte borde vara tillåtet. I regionplanearbetet har mängder med alternativa spårsträckningar genom västra delen av innerstaden undersökts. Vi skulle dock aldrig ha kommit på en så idiotisk idé. Den uppenbara slutsatsen borde vara att nu ändra inriktningen på Gula linjen så att den blir möjlig att koppla ihop med Älvsjölinjen. Trafikantnyttan vore sannolikt avsevärd. Om det nu är något man bryr sig om.

söndag 2 april 2017

Gösta Ekman död

Han var ju en institution inom svensk film, teater, revy. Många älskade filmer som ”Att angöra en brygga” och ”Morrhår och ärtor” liksom rollerna som kommissarie Beck och förstås Sickan i Jönssonligan. För några år sedan stötte jag ihop med honom i porten, när han skulle träffa en granne. Han hälsade artigt och försökte förstås se ut som vem som helst, vilket han ju inte var.
Gösta Ekman.
Han bodde ju också på Söder. I tisdags mötte vi honom på Götgatan på eftermiddagen. Han såg lite böjd ut, lite grå och blek, men annars som vanligt. Bara några dagar senare, på lördagen, får vi höra att han har gått bort efter en tids sjukdom. Det kändes märkligt och dramatiskt.
Hela Sverige sörjer nu Gösta Ekman, inte minst i media. Gösta Ekman somnade in i hemmet, omgiven av sin familj. Vännerna har vetat att han varit både sjuk och frisk emellanåt men tycks inte ha känt till några närmare detaljer om hans sjukdom.
För ett och halvt år sedan berättade dock Marie-Louise Ekman själv, i en intervju med Aftonbladets Ingalill Mosander, att det var en komplicerad cancer som Gösta Ekman hade drabbats av. ”Han låg på sjukhus i tre månader, några gånger i leverkoma”, sa Marie-Louise Ekman. Och den gången gick det vägen. Undret inträffade. Gösta Ekman genomgick en stor operation som trots stora risker lyckades. ”Det är ett mirakel att han lever”, sa Marie-Louise Ekman då.
Men nu finns han inte mer. Det blir ett stort tomrum.

fredag 17 mars 2017

Dagens sluss, och gårdagens...

Ombyggnaden av Slussen fortskrider så sakta. Just nu kan man betrakta de två  senaste slusskonstruktionerna bredvid varandra, dagens Sluss från 1935 i förgrunden och Nils Ericsons sluss från 1850 längre bort. Den har fungerat som övertäckt regleringsränna sedan dagens sluss byggdes.
Dagens slussränna i förgrunden och Nils Ericsons i bakgrunden.
Samtidigt har man börjat schakta i den del av Slussen som i folkmun kallades ”karelska näset” och ungefär där borde eventuella rester efter Christoffer Polhems sluss från 1755. Då var Polhem redan avliden sedan några år. Polhem var 83 år när slussbygget inleddes 1744. Efter hans död 1751 övertogs huvudansvaret av sonen Gabriel Polhem. Slussen fanns kvar som regleringsränna ända till 1933 då slusskarusellen byggdes. Då fylldes Polhems sluss igen. 
Schaktarbeten på Mälarsidan. Ungefär här låg Polhems sluss från 1755.
Frågan är om några rester fortfarande finns kvar? 

söndag 12 mars 2017

Befolkningsökningen ställer krav på regionen

Förra året, 2016, ökade Stockholmsregionens befolkning med 37 621 personer. Det är näst snabbast genom tiderna och snudd på tangering av rekordet från 2009 då befolkningen ökade med 37 919. Under de senaste tio åren har befolkningsökningen varit i snitt 35 100 per år. På tre år blir det mer än 100 000. På tio år 350 000, på 30 år en hel miljon.
Denna snabba tillväxt ställer stora anspråk på stadsutvecklingen. För att vi ska klara denna tillväxt behöver det tillkomma åtminstone 16-17 000 lägenheter per år om inte bostadsbristen ska öka ytterligare. Men så många lägenheter har inte byggts sedan miljonprogrammet avslutades 1974. Det året färdigställdes nämligen 17 588 lägenheter. Under de senaste tio åren har det bara byggts drygt 9 000 lägenheter per år. Det innebär att bostadsbristen har ökat med 7-8 000 lägenheter varje år de senaste tio åren, totalt omkring 75 000 lägenheter. Men bristen ökade också tidigare. Ända sedan början av 1990-talet.
Bostadsbyggande och befolkningsökning i Stockholmsregionen 1961-2016.
Under 2016 påbörjades fler lägenheter i länet än på länge, faktiskt drygt 19 000 lägenheter. Så många bostäder har inte byggts sedan miljonprogrammets dagar. Skulle detta hålla kunde vi kanske känna oss trygga. Så småningom skulle bostadsbristen minska. Men det gäller alltså påbörjade lägenheter. Färdigställda lägenheter låg på knappt 13 000 lägenheter. Faktum är att det påbörjades nästan 12 000 lägenheter per år under de senaste 7 åren, medan det bara färdigställdes drygt 9 000 per år. Så brukar det vara. Man kan undra vart alla påbörjade lägenheter tar vägen, för färdigställda tycks de inte bli. Jag tror helt enkelt inte på statistiken.
En annan effekt av befolkningsökningen är naturligtvis att också trafiken ökar. Det blir fler människor på de redan fulla tunnelbanetågen och fler bilar på de redan fulla vägarna. Förra veckan varnade Per Kågesson i ett debattinlägg i DN för att det är ”Bråttom stoppa hotande trafikinfarkt i Stockholm”.
Trafikinfarkt på väg...
Han bedömer att trängseln i trafiken – både bil- och kollektivtrafik – kan leda till trafikinfarkt redan i en nära framtid. Resandet med både bil och kollektivtrafik ökar snabbt vilket kan leda till en kraftigt förvärrad situation om man befinner sig nära kapacitetstaket. Han vill dämpa bilanvändningen, öka framkomligheten på vägarna, stärka kollektivtrafiken och stimulera distansarbete. Naturligtvis har han rätt i att trafiksystemet måste utökas på många områden.
Per Kågeson.
Infrastrukturåtgärder behöver alltid planeras i god tid innan de verkligen behövs med tanke på de långa ledtiderna. Vi lever sedan länge med försummelser från tidigare politiker, som skjutit upp nödvändiga investeringsbeslut. Efter miljonprogrammets avslutande i mitten på 1970-talet  levde politikerna alltför länge med föreställningen att storstadstillväxten var avslutad. Investeringar i nödvändig kollektivtrafik och i vägar minskade och låg på en bottennivå under 1980-talet. Nästan inga större infrastrukturobjekt genomfördes. Sedan tunnelbaneutbyggnaden avslutats i mitten av 1980-talet har inga större tillskott skett på 30 år. Samtidigt har länets befolkning ökat med 700 000 invånare. Sedan Essingeleden och Centralbron byggdes på 1960-talet har ingen ny vägförbindelse tillkommit över Saltsjö-Mälarsnittet. Sedan dess har befolkningen ökat med 850 000 invånare.
Nu pekar befolkningsprognoserna på en snabbare tillväxt än någonsin tidigare, vilket naturligtvis ställer ökade krav på trafiksystemet. Under senare år har trots allt stora insatser gjorts för att bygga ikapp med objekt som Tvärbanan, Norra och Södra länken, Norrortsleden och med Citybanan, som öppnas i sommar. Tvärbanan till Kista och Helenelund kan vara klar 2023. Flera spår på Mälarbanan genom Sundbyberg kan byggas tidigast 2020-2025. Förbifart Stockholm som påbörjades för ett par år sedan kan vara klar 2026. Tunnelbanan till Nacka kan vara klar 2026-2027. Planläggning av Östlig förbindelse påbörjades 2016 och förbindelsen kan vara klar tidigast 2031.
Östlig förbindelse enligt Trafikverkets utredning.
Enligt RUFS 2010 kan befolkningen i länet öka till ca 2,5 miljoner år 2030, men den siffran är antagligen redan inaktuell. Med nuvarande takt i befolkningsökningen kommer den siffran att nås redan 2023. I så fall kan befolkningen 2030 vara 2,7 eller 2,8 miljoner.
Men Per Kågeson har överdrivit betydelsen av att just personbilsparken ökar. Visst är ökningen av antalet personbilar något snabbare än befolkningsökningen, 10,8 procent jämfört med 8,6 procent mellan 2010 och 2015. Men den stora utmaningen är ju befolkningsökningen om vi ska kunna klara bostadsbyggandet och trafiken. I själva verket har bilinnehavet ökat ganska långsamt i Stockholmsregionen i jämförelse med resten av landet, som framgår av nedanstående diagram.
Bilar per 1000 invånare i Sverige resp. Stockholmsregionen 1990-2015.
Även om vi skulle lyckas dämpa bilanvändningen något – vilket naturligtvis är önskvärt – är det knappast realistiskt att vi skulle kunna minska den med mer än 2 procent om året, vilket skulle krävas för att inte biltrafiken ska öka. En sådan minskning skulle antagligen kunna ske genom höjda trängselavgifter och avgifter på fler ställen, men då krävs samtidigt att kollektivtrafiken kan byggas ut rejält. Det är angeläget men kommer att kräva mycket mer än de nu pågående och beslutade åtgärderna. Men ledtiderna är så långa att det inte kan ge resultat på många år. Om vi t ex skulle besluta om en ny nordsydlig tunnelbana väster om City, vilket antagligen kommer att behövas på sikt - kan den knappast vara klar före 2035 även om vi satte alla klutar till. När kan vi få en tunnelbana till Täby och till Lidingö? Eller Roslagsbana till City? Kanske aldrig?